Annons

Tove Lifvendahl:Ministrarna menar ju inte vad de säger

Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi. Uttalar sig nu på ett sätt om vinster i välfärden som skulle få oerhörda konsekvenser om de följde principen hela vägen ut.
Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi. Uttalar sig nu på ett sätt om vinster i välfärden som skulle få oerhörda konsekvenser om de följde principen hela vägen ut. Foto: Claudio Bresciani / TT / TT NYHETSBYRÅN
Under strecket
Publicerad

En förbannelse över politiken är samtalsgrupperna. De medger för partierna att provprata, som Stina Oscarson benämnde det; de testar sina budskap på en noggrant sammansatt grupp. Reaktionerna hjälper partierna att förstå vad som är kommunikativt gångbart.

Bekymret är inte att partierna försöker förstå hur andra människor tänker. Problemet är när de låter sin politiska agenda styras för mycket av det som är enkelt att kommunicera, på bekostnad av sådant som kräver att medborgaren behöver tänka bortom instinkten och därför tarvar större pedagogisk förmåga.

Ta frågan om storleken på barngrupper i förskolan. I en samtalsgrupp säger de flesta; små grupper är bättre än stora. Rent instinktivt låter det bättre. Man ser lätt framför sig ett kaos med många barn, och en stillsam grupp om några få. Följaktligen kommer sådana politiska förslag att läggas fram, i stället för sådant som härrör sig ur den mer svårförklarade logiken i att den pedagogiska kvaliteten och förmågan är primär, mängden barn sekundär (inom vissa gränser, förstås). Så blir den som lovar minst förskolegrupper populär hos väljarna, och incitamenten som premierar kvalitetsutveckling uteblir.

Annons
Annons

Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi har nu i munnen på varandra gjort sådana fokusgruppsutspel. Vinst i välfärden, del 872: ”Våra gemensamma skattemedel ska gå till välfärd”. ”Skattepengar som används för att investera i expansion utomlands är ett läckage”. Så tror man sig kunna kapa hem opinionen genom att använda en retorik som gör medborgarna dummare, inte mer insiktsfulla.

För om de verkligen menade allvar med retoriken om ”barn på börsen” och snarlika vulgariteter, borde en hel del andra slutsatser följa av logiken:
De svenska tjänsteföretag som redan i dag har ökat den svenska tjänsteexporten borde beläggas med näringsförbud eller förbjudas fortsätta leverera vård och utbildning till det offentliga. Alla människonära verksamheter som har att göra med det offentliga borde förbjudas att göra vinst. För det är ju inte mindre viktigt och skört att vårda äldre, behandla psykiskt sjuka, hjälpa funktionsnedsatta än att undervisa elever.

Dessutom borde det läggas fram förslag om att förstatliga företag som tar fram mediciner, utvecklar hjälpmedel och utrustning för hörsel- och synskadade, cancersjuka. Alla företag som till skattefinansierade verksamheter var dag levererar den livsviktiga näring som kommer med de livsmedel som varje dag håller elever, patienter och andra inom de offentliga verksamheterna vid liv, de borde rimligen omfattas av synsättet och politiken.

Men ni kan känna er tämligen lugna; de kommer inte att fullfölja sina egna tankar. Det hela är bara ett utslag av svårartad populism. Och det är mycket sorgligt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons