Annons

Erik Bergqvist:Minnet hanterar vår roll i tiden

Minnet kan vara föränderligt och försåtligt som en dröm, men är samtidigt vårt viktigaste redskap för kontakt med det som inte längre är för handen. Filosofen Paul Ricœur ville i sitt sista arbete skapa en brygga mellan Platons och Aristoteles idéer om minnet.

Under strecket
Publicerad

Paul Ricoeur (1913–2005).

Bild 1 av 1

Paul Ricoeur (1913–2005).

Bild 1 av 1
Paul Ricoeur (1913–2005).
Paul Ricoeur (1913–2005).

I Platons dialog ”Theaitetos” tänker sig Sokrates att det i människans själ finns en vaxtavla – en gåva från Mnemosyne, minnets gudinna och musernas moder – där tiden lämnar sina avtryck; våra minnen. Exakt vilken relation dessa avtryck har till erfarenheten och sanningen, det vill säga vilken koppling som finns mellan vår föreställning om de bilder som är det förflutnas märken och det som faktiskt har hänt, fick Platon ingen rätsida på. Han var ytterligt ambivalent gentemot all slags representation men kunde inte heller bortse från att den - om så i gestalt av retorik eller bilder - på något vis ändå kunde förefalla ”sann”. Tidvis skilde han mellan två olika slags bilder: den ena, eikon, avsåg en mimetisk, alltså gentemot ”originalet” trogen efterbildning och därför i någon mening sannare än den andra sortens bild, phantasma, som var ren fantasi. I en annan dialog, ”Sofisten”, måste Platon konstatera att eftersom en bild tycks framställa ett icke-vara och ändå finns, måste icke-varat på något vis också existera. Den närvaro av något frånvarande som minnesbilden vittnar om, förlägger han därmed till själen, till en abstrakt plats avhängig vår fantasi.

Annons
Annons

Med Aristoteles vidtar, delvis i uppbrott från Platon, ett mer finfördelat resonemang. Här är de två begreppen mneme och anamnesis centrala: det förra betecknar den plötsliga hågkomsten eller affekten, och det senare ett erinrande, ett aktivt sökande efter minnet. Där Platon intresserar sig för vad man kan kalla minnets ”vad”, dess korrelat utanför sinnena, låg Aristoteles mer inriktad på minnets ”hur” – det som sker mellan avtrycket, dess återkomst som affekt och det medvetna sökandet efter dess ursprung. Formulerat på ytterligare ett sätt: Platon tänker sig minnets absoluta fixering i tiden, eller snarare utanför den; Aristoteles koncentrerar sig på den rörelse i erinrandet, den form, som är tiden.

Är man lagd åt detta djupt mänskliga ämne bör man titta närmare på den nyligen bortgångne
Paul Ricœurs väldiga undersökning
Minne, historia, glömska (Daidalos, 620 s. Översättning Eva Backelin, förord Bengt Kristensson Uggla). Boken utkom i original 2001 och blev Ricœurs sista stora verk. Med sin vida beläsenhet och ambition att upprätta förbindelser mellan tanketraditioner från västerlandets alla hörn och tider är det en oerhört krävande text - och förnämligt överförd till svenska av Eva Backelin. Boken består av tre, varandra stöttande och perforerande, avsnitt. Det första behandlar minnet ur fenomenologisk synvinkel; hur det förflutna frånvarande skapar närvaro i minnet; det andra undersöker hur historievetenskapens sanningsanspråk förhåller sig till minnet; det individuella och det kollektiva; och i det tredje, slutligen, företar Ricœur en hermeneutisk granskning av människans villkor, med utgångspunkt i övertygelsen att all minneskonst - det redskap som är historievetenskapens oumbärligaste - står i ett dialektiskt förhållande till glömskan. Men inom dessa ramar trycker Ricœur dessutom in en mängd diskussioner som vid första påseende tycks vara stickspår och tillräckligt matiga för att fylla upp en egen tegelstensvolym - jag vill särskilt nämna en fascinerande exposé över minnesteknikens historia (för övrigt ett av bokens mer lättforcerade avsnitt).

Annons
Annons

Närmare sammanfattning än så tänker jag inte försöka mig på, utan då hellre dröja en stund vid det problemfält, badande i det antika tänkandets kärva solljus där Ricœur inleder sin omfattande utredning och som sedan finns med som näraliggande diskurs genom hela framställningen.

För vidare uppgifter om Ricœurs liv och unika position i den moderna filosofin ber jag att få hänvisa till Bengt Kristensson Ugglas understreckare (SvD 25/5 2005), och för en introduktion till Ricœurs gränsöverskridande tänkande vänder man sig lämpligen till samme författares ”Kommunikation på bristningsgränsen. En studie i Paul Ricœurs projekt” (1994). Till den som dyker ner i ”Minne, historia, glömska” och först tycker sig ha svårt att andas, kan tilläggas att det är en skrift där tillgodogörandet inte sällan är av retroaktiv natur: bildligt talat händer det att man först halvvägs in i kapitel 2 begriper vad som ventilerades i kapitel 1 (ungefär som när man noterar vissa saker först när de försvunnit). Tacksamheten blir då på något vis dubbel. Ricœur lyckas också att mitt i sitt nära nog hänsynslösa refererande till allsköns tankegods framstå som en sympatiskt stillsam farbror.

Ricœur ger i sitt finala magnum opus uttryck för en, lite vanvördigt uttryckt, positiv syn på minnet, det vill säga han väljer att i första hand fundera över minnets förmågor, hellre än dess brister. Däremot stöter han ofrånkomligen på vad Kristensson Uggla i förordet kallar ”konfrontationen mellan en fantasiföreställning som upphäver varje relation till verkligheten /.../ och ett minne där föreställningsförmågan är inriktad på något frånvarande som tidigare varit verkligt och som därför bärs av sanningsambition.”

Annons
Annons

Att det är ett enormt och svårforcerat problem förstår i grunden vem som helst, också förutan Augustinus, Edmund Husserl eller Henri Bergson - tre av Ricœurs viktigaste samtalspartners i det första kapitlet. Låt oss ta ett enkelt exempel. Föreställ dig att du - kanske via en doft, ett vagt bekant ansikte eller en musikslinga - drabbas av en hågkomst av, låt säga, en specifik sommarmorgon. När du nu via erinringen - som Ricœur liknar vid ett intellektuellt arbete vilket som helst - söker dig bakåt i tiden för att förstå hågkomsten (dess förbindelse med nuet; dess detaljer; dess eventuella syftning på framtiden bortom nuet), fastnar under vägen ting, egenskaper och nyanser av helt andra platser och händelser. Även om du har ett datum för att avgränsa minnet i tiden, eller fotografier som avgränsar det i rummet, kommer du alldeles säkert - i distraktion, i önsketänkande, i anpassning till den situation då minnet artikuleras - att blanda ihop denna sommarmorgon med andra sommarmorgnar, som i sig också var helt unika.

Varje minnesplats kräver alltid en tillryggalagd mental resa; den går inte att föreställa sig direkt, i sitt rena, ursprungliga tillstånd. Kanske existerar egentligen inga sådana rena tillstånd, kanske är minnet just resultatet av erinrandet, eller snarare den samtidigt emotionellt och språkligt erfarna mellanzon som uppflammar just där erinringen möter affekten. Redan Aristoteles var inne på att erinringen sker ”då en förändring (
kinesis) dyker upp efter en annan”.

I så fall är det minne som framkallas i dig levande just därför att det bryter ett igenkänt mönster, genom din medverkan lägger en ny bild i den föregående, så att när du nästa gång erinrar dig denna sommarmorgon i själva verket minns ditt förra minne - som då enligt logiken ger upphov till ett nytt minnesamalgam. Det igenkända i ett minne, menar Ricœur, känns igen just som något annat, och det i två avseenden: ”som frånvarande (något annat än närvarande) och som föregående (något annat än nuvarande).” Men, fortgår han, ”Det är likaledes i sin egenskap av något annat, härrörande ur ett förflutet annat, som det igenkänns såsom varande detsamma.” Genom detta igenkännandets avstånd förstår vi också tidens kontinuum: vi minns, alltså har tid förflutit. Eller tvärtom: vi vet att tid har förflutit och drabbas av en hågkomst, som vi då genast förstår som ett minne.

Annons
Annons

I tät dialog med Husserl talar Ricœur om att det moment av fantasi som erinringen utgör till och med upphäver hågkomsten, vilket skulle ge oss följande schema: varseblivning, hågkomst, fiktion.

Inte konstigt då om man frågar sig vilken halt av sanning vi ska våga tillskriva ett så kallat levande minne. I händerna på stater, politiker och historiker kan det slags förträngning, selektion och upprepning av det halvsanna eller direkt lögnaktiga som hör till artikulerandet av det förflutna, och som formar det kollektiva minnet - det vet vi bara alltför väl - innebära förstadier till barbari. Också det som ser ut som just den högsta formen av minne, såsom högtidlighållanden, ceremonier etcetera, kan i själva verket representera ett slags dött minne.

Lite vid sidan om detta område - men egentligen helt relevant för detsamma - diskuterar Ricœur en intressant passage hos Freud, som menade att vissa patienters maniska (stagnerade) upprepande av ett minne snarast var ett slags glömska, ett skydd mot en obehaglig omtydning, men att denna upprepning samtidigt kan häntyda en nära förlösning. Ja, det är både självklart och gåtfullt: minnet är beroende av och sammanvirat med glömskan, eftersom vi var gång vi erinrar oss någonting också utsuddar en bit av det förgångna. På ett ställe kallar Ricœur glömskan vackert för ”skuggsidan av minnets upplysta region som förbinder oss med det som hände innan vi gjorde det till ett minne.” Som vore då minnena murar som reses i våra inre, temporala landskap. Mellan dessa murar tenderar våra minnen att odla de sällsammaste trädgårdar; frånvaron eller utestängdheten gör oss närmast till febrigt kreativa smådjävlar. Varför? Kanske för att vi inte tror oss behöva ta samma ansvar för minnesprodukter som för nuet.

Annons
Annons

Det är i vilket fall här, i tiebreaket mellan sanning och fiktion, utmaningen ligger: att värna och problematisera minnet, vårt absolut suveränaste redskap för att sätta oss i kontakt med det som inte längre är för handen, som samtidigt kan vara försåtligt som en dröm.

Vad Ricœur eftersträvat, om jag fattar korrekt, är att finna en balanspunkt mellan de två antika traditionerna; nå fram till en minnesfenomenologi som i någon mening försonar den platonska misstänksamheten mot representationen och inriktning på mimetisk likhet, med det aristoteliska bejakandet av minnets dynamik, dess fokus på mötet mellan impression, affekt och återskapande.

Det är också här den etiska dimensionen i Ricœurs ambition visar sig, ty det är ju i återskapandet - formulerandet - av våra erfarenheter som vi förstår vår egen plats och den oändliga, aldrig färdigtydda rymd vi bär i vårt stundligen växande förflutna - för att härigenom bättre kunna möta den främmande rymden i vår nästa.

I en tid när de stora, övergripande berättelserna trasats sönder samtidigt som vi lever i vad som nog bör kallas för folkvandringstid, präglad av dagliga konfrontationer med skiftande kulturella energier, blir denna mellanmänsklighetens färdighet allt viktigare. Kanske kan i själva verket de reflektioner som låter individen skymta sin egen ”annathet” (en ricœursk term) vara ett sorts trevande försök att på något slags psykosocialt plan återskapa sammanhang som den postmoderna livsföringen fragmenterat. Främlingskapsgemenskap. Praktiken kan föralldel vara, så att säga, mindre hermeneutisk och akutare: att sannfärdigt minnas exempelvis övergrepp i krig och liknande - men också rätten att få glömma.

Annons
Annons

Visst är den minnets ansvarsfulla färdighet Ricœur tycks åstunda utopisk, men kanske innebär blott det faktum att vi kan tala om denna skärningspunkt en riktning som tjänar den humanism där det osynliga och synliga, det främmande och det bekanta, förmår samexistera.

Samtidigt kräver det ambitiösa minnesarbetet former utanför det privata. Man kan då tänka sig former som bättre än andra är skickade att hantera vår obegripliga roll i tiden (för det handlar ju om tiden). En väg öppnar sig redan i det faktum att minnets gudinna, Mnemosyne, också är moder till muserna. Kanske är det konsten - som ord, ton, rörelse eller fixering - som ger minnet meningsfull närvaro, som låter oss ana vad Ricœur skulle kalla en tredje tid, mirakulös som en fjäril mitt i stan, mellan den levda och den kosmologiska/objektiva tiden; ett tredje rum mellan det förflutnas frånvarande orter och nuets fysiska rum. Kanske.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons