Annons

”Minusräntan har sänkt tilliten till Riksbanken”

Foto: Carl Bredberg

Riksbanken bör anpassa sin penningpolitik efter det nya läget i ekonomin, skriver nationalekonomerna Fredrik N G Andersson och Lars Jonung i en slutreplik.

Under strecket
Publicerad
Foto: Håkan Rojder, Tomas Oneborg

SLUTREPLIK | PENNINGPOLITIK

Cecilia Skingsley och Per Jansson, medlemmar i Riksbankens direktion, försvarar ”det penningpolitiska experimentet” (uttrycket är myntat av riksbankschefen Stefan Ingves) som minusräntan under åren 2015–2019 utgör. De vänder sig mot vår kritik (SvD 14/1) med i huvudsak fyra argument.

För det första, den negativa räntan var nödvändig för att nå inflationsmålet på 2 procent och därmed för att bevara förtroendet för Riksbanken. För det andra, det globala ekonomiska läget har tvingat fram negativa räntor. För det tredje, det ligger inte i Riksbankens mandat att ta hänsyn till penningpolitikens effekter på förmögenhetsbildningen. För det fjärde, den negativa räntan har sänkt arbetslösheten och därmed minskat klyftorna i vårt land.

Vi uppskattar möjligheten att få granska dessa argument. Låt oss börja med den centrala frågan om förtroendet för penningpolitiken. Till skillnad från Skingsley och Jansson tror vi inte att Riksbankens minusränta har stärkt tilliten till Riksbanken, snarare tvärtom. Förtroende byggs inte genom att till synes krampaktigt hålla fast vid ett siffersatt mål på 2 procents inflation i ett läge där inte ens ett extremt medel såsom minusränta är tillräckligt för att nå målet under en längre tid.

Annons
Annons

Förtroendet blir inte högre när kronan tappar i värde mot andra valutor och obalanserna på bostadsmarknaden förvärras som ett resultat av minusräntan. Inte heller blir det högre när den ekonomiska modell Riksbanken utgår från visar sig ha allvarliga brister. Under de senaste tio åren har Riksbankens prognoser över sin egen framtida styrränta varit gravt missvisande. Prognoserna har inte ens lyckats förutspå riktningen på ändringen av styrräntan.

Förtroendet får även en törn när Riksbanken till slut överger den negativa styrräntan utan att kunna ge en fullgod förklaring till varför det sker nu. Om motivet för minusräntan var att inflationen och inflationsförväntningarna låg en bit under 2-procentsmålet, varför höja när dessa enligt de senaste mätningarna fortfarande ligger en bit under målet?

Vi vill påstå att förtroendet för Riksbanken hade varit högre om den fört en annan penningpolitik. Riksbanken skulle tydligt ha förklarat för allmänheten att så länge inflationen är låg i vår omvärld, kommer den att vara låg även i Sverige. För att undvika att skapa framtida ekonomiska problem siktar Riksbanken på en något lägre inflationstakt, kring 1 procents inflation snarare än 2, till dess det internationella ekonomiska klimatet har förändrats. Hade Riksbanken dessutom behållit sitt tidigare toleransintervall på plus/minus 1 procentenhet som den avskaffade 2010 hade det varit lättare att kommunicera detta budskap. Vi vill här tillägga att det inte finns något stöd för att en lägre inflationstakt skulle skada svensk ekonomi.

Annons
Annons

Skingsley och Jansson har helt rätt i att de globala räntorna har varit låga under lång tid. Vi ska inte räkna med styrräntor på 3 till 4 procent i en nära framtid som fallet var före den internationella finanskrisen 2008. Av detta följer inte att Riksbanken var tvingad att gå så långt som att införa en negativ ränta. Andra utvecklade länder med ett inflationsmål såsom Australien, Norge, Kanada, Nya Zealand, Storbritannien eller USA har inte haft negativa styrräntor under denna period. Visserligen har ECB fört en expansiv penningpolitik med minusränta. Denna har varit motiverad av den djupa eurokrisen. En sådan har Sverige inte haft. Däremot kan Riksbankens experiment med krispolitik utan kris bidra till en ekonomisk kris i framtiden. Att sänka styrräntan under noll var ett frivilligt val av Riksbanken, inte något som den blev påtvingad av ECB eller av någon annan centralbank.

Vi instämmer i Skingsleys och Janssons argument att penningpolitiken inte ska användas för att försöka påverka förmögenhetsklyftorna i samhället. Det är en uppgift för våra folkvalda politiker. Samtidigt kan Riksbanken inte helt bortse från effekten på fördelningen av rikedom om den väljer att frångå normal penningpolitik och experimentera med negativ ränta. Riksbanken bör då ta ett större ansvar för följderna av sin politik.

Till sist, Skingsley och Jansson hävdar att den expansiva penningpolitiken har sänkt arbetslösheten och därmed mildrat klyftorna i samhället. Det är korrekt. Penningpolitiken kan kortsiktigt sänka arbetslösheten, men som regel till priset av ekonomiska obalanser som skapar högre arbetslöshet i framtiden. Den expansiva ekonomiska politiken i Sverige på 1980-talet följdes av en finanskris på 1990-talet med hög arbetslöshet. Den expansiva centralbankspolitiken under Alan Greenspans långa styre av Federal Reserve var den avgörande drivkraften bakom den djupa globala finanskrisen 2008.

Annons
Annons
Foto: Håkan Rojder, Tomas Oneborg

Vi bör således inte utvärdera den expansiva riksbankspolitiken med minusränta enbart efter dess kortsiktiga inverkan på sysselsättningen. De konsekvenser vi har lyft fram, trendmässigt försvagad krona, obalanser på bostadsmarknaden och växande hushållsskulder och en penningpolitik ur fas med konjunkturen, har en långsiktigt negativ inverkan på svensk ekonomi.

Syftet med den riksbankslag som antogs i slutet av 1990-talet var inte att Riksbanken slaviskt skulle hålla inflationen på exakt 2 procent. Enligt förarbetena till lagen är det yttersta målet för penningpolitiken att bidra till samhällsekonomisk stabilitet. Vidare står det i propositionen 1997/98:40 sidan 52: ”[d]et är inte lämpligt att i lag fastställa en särskild nivå för tillåten prisökningstakt eller att ange storleken på ett eventuellt toleransintervall. En sådan precisering skulle bli alltför inflexibel och innebära att Riksbanken inte ges tillräckligt utrymme att anpassa målet till nya omständigheter”. Riksbanken har således möjligheten att vara flexibel när det gäller tolkningen och användningen av inflationsmålet – om och när det ekonomiska landskapet förändras.

Som Skingsley och Jansson noterar i sin text har vi i dag en ny ekonomisk situation. Riksbanken bör därför anpassa sin penningpolitik efter det nya läget. Vi hoppas att Riksbanken kommer dra korrekta lärdomar av minusräntans avskräckande historia.

Foto: Håkan Rojder, Tomas Oneborg

Fredrik N G Andersson
docent, Ekonomihögskolan vid Lunds universitet
Lars Jonung
professor emeritus, Ekonomihögskolan vid Lunds universitet

PS: Vi belyser problem med Riksbankens politik under de senaste tio åren i denna forskningsrapport.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons