Annons

Karl Steinick:Misären håller liv i drömmen om Europa

Liksom Amerika en gång för många européer stod för drömmen om ett drägligare liv, är det i dag Europa som hägrar för de som flyr från krig, svält och hopplöshet. Situationen innebär en utmaning för ­Europa – en kris är den bara för de människor som försöker nå hit.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Migranter på väg från Turkiet mot den grekiska ön Kos.

Foto: Lefteris Pitarakis/APBild 1 av 1

Migranter på väg från Turkiet mot den grekiska ön Kos.

Foto: Lefteris Pitarakis/APBild 1 av 1
Migranter på väg från Turkiet mot den grekiska ön Kos.
Migranter på väg från Turkiet mot den grekiska ön Kos. Foto: Lefteris Pitarakis/AP

Den amerikanska drömmen lockade en gång miljoner européer att korsa Atlanten i hopp om en bättre tillvaro over there, ett liv bortom fattig­domen och misären i hemländerna. Någon drömtillvaro blev det knappast, ofta var det hårt arbete under svåra omständigheter som väntade. I många fall ledde den vanskliga färden trots det till något bättre, om inte för dem som gjorde den så för deras efterkommande. Säkerligen var detta en del av den dröm som emigranterna närde, som gav dem mod och handlingskraft.

Migrationsforskarna brukar tala om push and pull factors som skäl till varför människor väljer att ge sig in på något så äventyrligt som att bryta upp från sin fasta hemvist och välkända miljö i lokalsamhället eller till och med att lämna hemlandet för att i stället bege sig ut i det okända i hopp om att förväntningarna på det som finns där borta ska infrias. Något stöter bort, annat attraherar. Det är inte särskilt svårt att förstå varför så många européer valde att söka lyckan i USA. Åtskilliga svenskar har migrationen som levande historia några generationer tillbaka i släkten och har kanske dessutom mött en del av dem som flyttade, eller deras barn och barnbarn, när de kommit på besök i det gamla hemlandet. Det som drev bort var de usla förhållandena, verkligheten, och det som drog var möjligheterna, drömmen.

Annons
Annons

Allt detta är välkänt och har gestaltats fiktivt i Vilhelm Mobergs romaner om utvandrarna som blev invandrare. De har präglat bilden av det historiska arvet från den tid då en stor del av den svenska befolkningen inte såg någon annan utväg än att lämna allt och söka ett nytt liv i främmande land. Den stora folkvandringen bort från Europa ägde rum för ett århundrade sedan, men den amerikanska drömmen lever än och utan sina nya invandrare skulle landet inte klara sig. Som billig arbetskraft utgör de en nödvändig del av det amerikanska samhället, även om många amerikaner inte vill inse detta. Immigranterna behövs i dag, liksom förr, och att de inte längre är lika välkomna ändrar inte på det. Inga taggtrådshinder och beväpnade gränsvakter kan hindra dem från att komma och utföra allt det arbete som de amerikanska medborgarna själva inte vill göra.

Från att ha varit en världsdel där flertalet levde i ofrihet under knappa omständigheter, och efter att ha startat två världskrig, lyckades Europa under andra halvan av 1900-talet utvecklas demokratiskt och ekonomiskt. Diktaturerna är nu borta och ­samarbetet har breddats och fördjupats. Processen var, och är, knappast enkel eller harmonisk, men tillståndet är i dag sådant att den kontinent som miljoner sökte sig bort från har blivit det hägrande målet för migranter som i dag flyr från fattigdom och hopplöshet, från kriser och krig, i tron att allt ska bli bättre bara de kan ta sig in i EU och vidare till Tyskland, Frankrike, Sverige…

Drömmen om Europa har vuxit sig allt starkare och den skiljer sig i de flesta avseenden relativt lite från den amerikanska drömmen, även om de faktiska omständigheterna varierar betydligt. Ytterst handlar det om att komma bort från miserab­la förhållanden i hopp om att det ska bli bättre på ­annat håll. Att människor i dag utsätter sig för svåra umbäranden och riskerar livet för att få ta del av det som hägrar, öppna samhällen med välstånd och överflöd, säger något om drömmarnas styrka, men än mer om vad som får migranterna att ge sig av. För dem som försöker ta sig till Europa förvandlas drömmen i många fall till en mardröm. Nästan dagligen rapporterar medierna om deras farofyllda färd över Medelhavet och längs land­vägen över ­Balkan och vidare upp mot norr. Rapporterna om ständigt nya tragedier med havererade båtar och fordon med döda i lasten upprör och väcker frustration.

Annons
Annons

De européer som kring förrförra sekelskiftet ­bestämde sig för att resa västerut hade en lång och säkerligen inte helt lätt färd framför sig, men de kunde göra det ombord på fartyg som gick i reguljär trafik och de var försedda med äkta resedokument. De kunde invandra under ordnade former, men därmed inte sagt att de blev varmt välkomnade av de tidigare anlända eller av amerikaner som var etablerade i den ”nya” världen sedan generationer tillbaka. Immigranterna sökte sig ofta till sina landsmän och de byggde gemenskaper där de kunde upprätthålla sina livsmönster och sin kultur, samtidigt som de ”amerikaniserades”. Än i dag hålls arvet från tidigare generationer levande i olika former, utan att det gör invandrarnas ättlingar mindre amerikanska.

Dagens immigranter agerar på samma sätt som gårdagens, det vill säga som invandrare alltid har gjort. De försöker finna en fast punkt i något välkänt för att kunna klara sig i det främmande, vilket oftast väcker misstänksamhet bland de ursprungliga invånarna. Ju starkare avståndstagandet blir, desto mindre blir viljan hos, och möjligheterna för, främlingarna att komma in i det för dem nya samhället. Invandrarna är inte som ”vi”, hur skulle de kunna vara det, men det är inte ”vi” heller. Föreställningen om homo­genitet i nationella, etniska och kulturella gemen­skaper är falsk, men den har visat sig livskraftig och effektiv i den politiska identitetskampen. Att ­invandrarna inte är någon enhetlig grupp borde vara uppenbart och dessutom förvärvar den som invandrar inte en egenskap, han eller hon utför en handling.

Annons
Annons

Frågan om ”vi” redan har tagit emot tillräckligt av ”de andra”, så många att det inte finns rum för fler, är enkel och den tycks utgöra grunden för det mesta av debatten om migrationen. De möjliga ­svaren är lika enkla, ja eller nej. De tvehågsna kan svara ”kanske” eller ”vet ej”. Ska det stå ”fullsatt” ­eller ”välkomna” på skylten, eller ”endast några få platser kvar”?

**EU:s medlemsstater **intar starkt divergerande positioner i allt som rör migration. De skilda nationella hållningarna går inte att i vanlig ordning prata samman till någon konsensus som kan utgöra grund för direktiv och långsiktiga handlingsplaner. Frågan ”hur många” förefaller ofrånkomlig oavsett vilken nivå det gäller – överstatlig eller nationell eller regional eller lokal. Det som går att kvantifiera ter sig lättare att hantera, men koncentrationen på mängden är bedräglig. Kvoter och fördelning av migranter kan vara nödvändigt vad gäller planering av mottagandet, men det går inte att ange bestämda tal för vad som är en rimlig eller lämplig mängd.
I praktiken är detta knappast avgörande för hur de som drömmer om ett bättre liv agerar.

Att antalet migranter ökar i tider av kriser och krig är föga förvånande. Förklaringen till den nu­varande tillströmningen är de allvarliga konflikter som drabbat ett antal länder under senare år, inte minst följdverkningarna av det som optimisterna kallade den arabiska våren. I själva verket var det en missnöjets vinter som fick Syrien och Libyen att kollapsa i inbördeskrig som antagligen kommer att pågå länge än. Libyen, som även tidigare var ett transitland för migranter från framför allt västra Afrika, förvandlades plötsligt till en fälla för dem som samlats i läger vid kusten för att sjövägen ­försöka ta sig över till Malta och Italien. Islamiska statens framgångar i Irak och Syrien har drivit ­ytterligare stora grupper på flykt och om ingen samlad militär insats görs för att bekämpa organisationen lär ytterligare flyktingströmmar drabba närområdet, men också få effekter på situationen i Europa.

Annons
Annons

För dem som flyr är push utan tvivel starkare än pull, det gäller överlevnad snarare än förbättrade livsvillkor i allmänhet. De har flyktingstatus och den situation de befinner sig i innebär att det krävs direkta och snabba insatser. Det kan i deras fall inte främst handla om hur många som bör tas emot och hur de ska fördelas, det är framför allt fråga om vilka konkreta insatser som måste göras och hur de bäst kan sättas i verket. Det är inte Europa som är i kris, utan de människor som försöker nå hit som är det.

Det handlar om individer, inte statistiska enheter, något som lätt glöms bort. Det finns också en övergripande existentiell dimension som rör interaktionen mellan de gamla bofasta och dem som är i rörelse, dem som befinner sig innanför och dem som står utanför. Integration är en komplicerad process som kräver många små konstruktiva åtgärder på det lokala planet för att lyckas. Det är inte i första hand en fråga om administration, utan om god vilja och förtroende. Panikskapande insatser finns det inget behov av. Det globala har för länge­sedan blivit lokalt och det nationella kan inte bestå oförändrat i en tid då de transnationella processerna utgör grunden för utveckling och tillväxt. För många ter sig detta hotfullt och deras längtan tillbaka till något obestämt ”förr”, som aldrig funnits, går inte att ignorera. Den måste bemötas i sak, ­genom argument som visar på den bristande realismen i deras visioner, inte bara på det etiska underskottet.

Den nostalgiska drömmen om det gamla Europa och den utopiska drömmen om det nya kolliderar och lär inte gå att förena. Medan debatten pågår och tonläget blir allt hätskare förändras de faktiska omständigheterna i allt snabbare takt. Där ute, i en verklighet nära oss alla, växer tillfälliga bosättningar och läger upp i städerna och vid gränserna. Drömmen om Europa hålls vid liv av de oönskade som vill skapa sig en permanent tillvaro här, medan den bleknar bort hos alltfler européer.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons