Annons

Sofia Lilly Jönsson:Missionärernas möte med terrorn i Kongo

I två aktuella böcker skildras svenska missionärers möte med kolonialmakten i Kongo. Missionen stod för en radikal jämställdhet och grep in mot övergreppen. Men våldet sågs främst som ett uttryck för missgärningar hos enskilda officerare, sällan som ett systemfel i själva kolonialismen.

Under strecket
Publicerad

Att ”slå gummit” var en del av arbetet för de tvångs­arbetande kongoleserna.

Foto: IBL

Att ”slå gummit” var en del av arbetet för de tvångs­arbetande kongoleserna.

Foto: IBL
Att ”slå gummit” var en del av arbetet för de tvångs­arbetande kongoleserna.
Att ”slå gummit” var en del av arbetet för de tvångs­arbetande kongoleserna. Foto: IBL

Kautschuk. Ett ord gömt djupt i minnet, ett välkänt substantiv. Även om vi barn oftare använde det begripligare suddgummi. Ett oskyldigt ord, besläktat med skrivstil, ABC-bok, guldstjärna. Ett annat oskyldigt ord från barndomens vingliga vägar: punka. År 1888 uppfinner den skotske veterinären John Boyd Dunlop det uppblåsbara gummidäcket. En explosionsartad ökning av efterfrågan på rågummi, kautschuk, går över världen. Den globala marknaden kräver materialet till cykeln, bilen, allehanda fordon i framstegets tjänst. Plötsligt finns pengar att tjäna, och ord som associerar till oskuld för en del står i centrum för något som för drygt hundra år sedan ledde till katastrof för folket i Kongo.

I slutet av 1800-talet var parollen framsteg och utveckling, också i religionen. Kristendomen var odiskutabelt ”den högre religionen” (KE Laman, missionär i Kongo 1891–1919), och målet att ”predika evangelium bland folkstammar, som är så djupt förnedrade och beherskade av djevulen som våra medmenniskor i Afrika” (EJ Ekman, Svenska Missionsförbundets förste ordförande).

Annons
Annons

Citaten kommer från Simon Larssons avhandling i socialantropologi vid Göteborgs universitet ”Att bygga ett samhälle vid tidens slut. Svenska Missionsförbundets mission i Kongo 1881 till 1920-talet” (2016). Avhandlingen kan sägas höra till en andra vågens postkolonialism, där man försöker förstå drivkrafterna istället för att enkelt fördöma historien. Larsson citerar antropologen Thomas Owen Beidelman, som säger att det är lätt att kritisera kolonialstyre i frågor om orättvisa och rasism. Men om man ställer frågan vad kolonisatörerna själva ville och hur de resonerade, måste man borra sig ner i det empiriska materialet utan fördomar, och då får man veta mer.

Den antropologiska blicken i Simon Larssons avhandling är därmed riktad mot missionärerna själva. Hans undersökning vilar på dagböcker, brev, artiklar, rapporter. Missionärerna byggde skolor, banker, barnhem och tryckerier, arbetade för handel, litteratur, jordbruksreformer. Den som skulle resa i utlandsmissionens tjänst genomgick en lång utbildning, ofta över fyra år. Syftet var att sprida evangelium och upprätta ett självständigt samhälle, med starka och fria individer enligt västerländsk syn. Från 1887 tryckte man en tidning på det nya skriftspråket kikongo.

Missionen odlade ett radikalt jämställdhetsparadigm utifrån tanken att alla människor härstammar från Adam och Eva. Afrikanerna sågs som förnedrade under djävulen, som Ekman säger i citatet ovan, men som medmänniskor, bröder och systrar. Samtidigt verkade i Kongo vid samma tid en kommersiell kolonialmakt utan strävan att skapa någon självständighet för kongoleserna. Leopold II hade inrättat Fristaten Kongo som ett privat företag, och ambitionen var aldrig att etablera en fungerande statsbildning genom utbildningsväsende eller förtroende för lagar.

Annons
Annons

Kolonialmakten, kallad Bula Matadi, ”stenkrossaren”, krävde in orimliga kvoter av gummi som skatt, i praktiken ett tvångsarbete övervakat av legosoldater. Desperata människor tvingades samla in kvoterna allt längre bort i den skövlade skogen. Våldet mot afrikanerna var mycket kraftigt. Soldaterna dödade människor som kollektiv bestraffning och högg av deras händer för att visa officerarna. Korgar med avhuggna händer är ett återkommande inslag i missionärernas dokumentation. Med tiden kom fotografier på stympade människor.

Redan från början av 1880-talet finns vittnesmål om att svenska missionsförbundare gripit in mot övergrepp. Men våldet sågs som uttryck för missgärningar hos enskilda officerare eller soldater, inte som ett systemfel i själva kolonialismen. Missionärerna, skriver Larsson, befann sig i händelsernas mitt, med ett smalt perspektiv på vad som hände runt dem och vilka långsiktiga konsekvenser det skulle få. Dessutom ville man inte bråka. 1907 skrev missionären Laman: ”Vi hafva hittills stått i det allra bästa och lojalaste förhållande till Kongostaten, så att den tagit hänsyn till våra uttalanden och bistått oss i våra sträfvanden”.

År 1892 kom Edvard Vilhelm Sjöblom till Kongo, som den första svenska baptist­missionären. Rapporter om de många dödsfallen i tropiska sjukdomar bland missionsförbundare oroade baptistledningen i Sverige, och istället tog Sjöblom anställning i utländska missionsorganisationer. Om honom handlar den andra aktuella boken som ger perspektiv på den svenska missionen i Kongo, journalisten och författaren Birger Thuresons dokumentärroman ”Vittnet som vägrade tiga” (Sjöbergs förlag, 2017). Den valda formen på boken är alltså skönlitterär, vilket visserligen gör texten lättläst men svårare att följa källkritiskt. Ändå är historien om EV Sjöblom otvivelaktigt värd att berättas.

Annons
Annons

En brittisk kollega och andra utländska missionärer som Sjöblom möter längs den halvårslånga resan till övre Kongo antyder eller berättar rakt ut om terrorn. De gjorde som visselblåsare nästan alltid gör: de gick till de ansvariga först. När det inte fungerade, var de tvungna att vända sig utåt. Ett stycke in i december 1895 skriver Sjöblom
i sin dagbok:

”O, om endast den civiliserade världen visste, hurusom hundra- ja tusentals mördas, byar ödeläggs och de ännu levande infödingarna framsläpa sin tillvaro i det värsta slaveri, för att sålunda utföra detta tvångsarbete, är jag viss om, att den ej skulle befatta sig med de alster, som frambringas av nämnda kautschuk, vilken man kan säga vara doppad i blod samt kostar tusentals liv samt de ­levandes egendom och frihet.”

Utlandsmissionen engagerade dock långt fler än de som reste ut. I svenska missionshus samlades pengar in, brev lästes upp från Kina och Afrika, syföreningar arbetade oförtröttligt för världens barn. Församlingarna stod själva mitt i ett samhällsbygge. Väckelsen, också i Svenska Missionsförbundets försiktiga version, var en reaktion mot djävulskap och nöd i det egna landet, mot arbetarrörelsens ateism, tobak och alkohol, och statskyrkans andliga död.

Vändpunkten i Kongo blev en artikel som fick stor spridning i brittisk och amerikansk press. Där vittnade hemkommande missionärer om grymheterna och hur Fristaten Kongo inte alls hade för avsikt att upprätta ett självständigt samhälle. Efter den artikeln, samt en händelse i byn Bompanga i november 1894, när tjugofyra män, kvinnor och barn dödats, började Sjöblom tala mer öppet om saken. I sina brev beskrev han vad han hörde och såg. Han började kalla Fristaten för Slavstaten. Han såg, skriver Thureson, inte bara enskilda onda individer; han såg systemfelet.

Annons
Annons

Den 23 juli 1896 berättade EV Sjöblom i baptistiska Wecko-Posten om hur jakten på gummi tvingade byarnas folk allt längre in i regnskogarna och hur de försummade odlingarna för sina egna familjer. Artikeln fick stort genomslag och publicerades i en serie i tre delar. Stockholms-Tidningen tryckte ett sammandrag tillsammans med en Kongo-kritisk ledare, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning hörde också till de tidningar som publicerade Sjöbloms material, och artikeln översattes i fransk, tysk och radikal belgisk press.

Naturligtvis avfärdades Sjöbloms vittnesmål av kolonialmakten som lögner och tal i egen sak, och han hotades av rättsliga påföljder. Han klarade sig emellertid kvar i landet. Sjöblom plågades under åren i Kongo av febersjukdomar och dog 1903, 41 år gammal. Några år senare hade de ihärdiga vittnena från missionärer och journalister lett till att den engelska regeringen tillsatte en utredning, som konstaterade att befolkningen i området runt Tumbasjön under de senaste tio åren minskat med 60–70 procent. En internationell kommission året efter bekräftade saken. 1908 lämnade kung Leopold II över sin privatstat till det belgiska parlamentet. Därmed tystnade den försiktiga kritiken från de svenska missionsförbundarna helt, skriver Simon Larsson. Men i dokumenten finns vittnesmål som säger att allt inte blev bra. Inte minst eftersom det inte fanns något sätt för kongoleserna att själva styra sitt land.

Denna artikel gör inte Simon Larssons breda skildring rättvisa, utan har koncentrerat sig på frågan där de båda böckerna sammanstrålar, de svenska missionärernas möte med gummiterrorn i Kongo. Det finns mycket mer i avhandlingen som väcker tankar om viljan att bygga utopier för människans och trons skull.

Annons
Annons

Orden i avhandlingens titel om tidens slut rör eskatologin, tanken om Jesu återkomst, som var stark hos de svenska missionärerna. De var övertygade om att tidens slut var nära. Det var bråttom att rädda fler – dessutom skulle Jesus återvända när alla folk hört och tagit ställning till evangeliet. Detta stöddes av bibelordet Matteus 24:14: ”Och budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan skall slutet komma.”

Man undrar om ingenting fick gå före det syftet. Eller gömde sig fega missionärer bakom evangeliet som svepskäl för att slippa ta strid mot förtrycket? Hur rättfärdigar en kristen tystnad i en sådan sak? Hos Thureson finner jag en intressant notis: Sjöbloms överordnade var inte helt nöjda med hans höga nivå av församlingstukt. Han uteslöt, i religiös nit, de nykristna som hade en tveksam moral.

I vår tid, när religionen ofta beskrivs som antingen öppen och välkomnande eller kravfylld och uteslutande, säger berättelsen om EV Sjöblom något om en förväntan på personligt ansvar som går hela vägen, och som får en pastor att ställa höga moraliska krav på en belgisk officer såväl som en kongolesisk församlingsmedlem. Och att ingenting som människor tar sig för är oskyldigt. Inte ens en kautschuk.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons