Annons

Lotta Lundberg:Mitt i Atlanten: Ön fick internet för fyra år sedan

Sankta Helena ligger mitt i Atlanten, fjärran från det mesta. Ön fick internet för fyra år sedan, tv kom 1995. Lotta Lundberg och resten av besättningen på S/Y Peristera pausade här på sin seglats från Sydafrika till Brasliein. Bilden visa Swanley-grottan på den ensliga ön.
Sankta Helena ligger mitt i Atlanten, fjärran från det mesta. Ön fick internet för fyra år sedan, tv kom 1995. Lotta Lundberg och resten av besättningen på S/Y Peristera pausade här på sin seglats från Sydafrika till Brasliein. Bilden visa Swanley-grottan på den ensliga ön. Foto: Edward Thorpe/TT

Sankta Helena är en klippa nerslängd från himlen mitt i ett enormt hav. Ön är en av världens mest ensliga platser. Men efter en månad till havs är det ändå skönt att nå någon sorts civilisation. Lotta Lundberg botaniserar gärna i huvudstaden Jamestowns sju butiker.

Under strecket
Publicerad

På The Consulate Hotel i Jamestown på Sankta Helena hänger porträtt på Napoleon på väggen.

Foto: Christopher Torchia/TTBild 1 av 1

Land i sikte! Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur det skulle kännas att stå längst fram på en 47 fot lång segelbåt, mitt ute på Atlanten och höra mig själv gasta land i sikte! Att rösten skulle brista och någonting skulle välla fram i bröstet som jag tidigare aldrig känt. Var det stolthet? Lättnad? Eller bara ett stort jubel?

Land i sikte? Smaka på det. Vad är det för ett språk? Det kommer från äventyrsböckerna, från pirater och sjörövarfabbar – jag trodde aldrig att de orden skulle bli mina.

Efter elva dygn på öppet hav syns plötsligt en mörk kulle vid horisonten och så en till. Där, säger matrosen intill, där! Ser du inte de två brösten, vid slutet av molnet, strax intill månen?

Den glädje när jag ser Sankta Helena torde fått Napoleon att vända sig i sin grav.

Att segla är inte bara vindar och vingliga cirkuskonster på hala däck. På de sju haven måste man lära sig ett nytt språk: preventer, hytthäxa, tampfascist, roger, plotter, skavrunda.

Världar och begrepp som visar sig vara livsviktiga. Överlevnadsessentiella. Och fort ska det gå. Mitt uppdrag är att gå skavrundan. Det är minsann ingen picknick i parken. Att gå skavrundan betyder att man klättrar omkring som en apa och kollar att vinden inte gnagt av några rep eller linor som ska hålla grejerna på plats. En gång om dagen – i alla väder.

Annons
Annons

Det finns enormt mycket grejer som ska hållas på sin plats på en båt. Det är om dem jag drömmer när jag hoppar omkring i min koj de nätter jag inte har vakten. Varken charmiga sjölejon eller några fiskar i neon hemsöker mig om natten, utan drömmarna handlar om grejer som kan hamna på fel ställe om man inte kan språket.

Det är inte ett dugg romantiskt att vara analfabet. Det är learning by doing.

Den hårda vägen begriper jag att man inte binder fast bensindunken med preventern. Inte heller hänger man den namibiska flaggan upp och ner. Eller vrider toaspolaren åt höger eller lägger osten i den blå lådan.

Jag fantiserade före avresan om att odla mitt inre liv under stjärnorna, men tji fick jag. Ligger i stället och repeterar skotstek och multiplicerar fram sjömil.

Och lyssnar på havet. Som kan ryta som om ett snälltåg rusade över relingen. Eller dansa som Fred och Ginger långs mantåget. Jag tror inte att havet är bipolärt. Jag tror att det har sina skäl.

Utanför Kapstaden var vågorna fyra meter. Då hoppar kalopsen och man far som en vante i kabyssen. Vid Namibias kust går vi för motor. Då ligger Atlanten likt en sammetsmatta mot himlakanten och delfinerna leker intill fendrar och badstege. Då behöver vi inte binda fast en enda tomat. Bara snyta oss lite diskret när solnedgången blossar och klumpen växer i halsen.

Var är jag? Egentligen?

Vissa nätter står jag fastsurrad i sittbrunnen och håller vakt. Ensam. Alla sover. Havet rasar. Och månen glittrar. Ibland. Ibland är det becksvart. Det gäller att hålla kursen. Och se till att inte krocka med något. Det finns i ärlighetens namn inte så mycket att krocka med. Atlanten är enorm. Men man kan ju aldrig veta. Ett och annat tankfartyg på väg till Signapore kan dyka upp i fjärran. Och man måste fumla med radion.

Annons
Annons

På The Consulate Hotel i Jamestown på Sankta Helena hänger porträtt på Napoleon på väggen.

Foto: Christopher Torchia/TTBild 1 av 1

Osaka Tower, Osaka Tower here is S/Y Peristera. Can you hear me?

Sekunderna innan en sömndrucken kapten på ett 300 meter långt tankfartyg i fjärran hostar till och bekräftar att jag hörs, kan jag ännu inte ge en språkdräkt. Inte heller hur det känns att ställa ödesfrågan.

But can you see me? Jag är bara 14 meter och vågen nyss var en skyskrapa. Syns jag? Säger jag inte, man ska fatta sig kort.

Den bistra radion harklar och raspar innan svaret kommer:

Roger. Over.

Vad fan betydde nu roger? Måste jag väcka kapten nu?

Allt detta och en hel Atlant därtill gör att det är stort att kunna gasta ”Land i sikte”.

På The Consulate Hotel i Jamestown på Sankta Helena hänger porträtt på Napoleon på väggen.
På The Consulate Hotel i Jamestown på Sankta Helena hänger porträtt på Napoleon på väggen. Foto: Christopher Torchia/TT

Sankta Helena är en klippa nerslängd från himlen mitt i ett enormt hav. Kusten är karg nästan hotfull. Medan inlandet är grönt och vänligt. Vägarna smala som getstigar och brisen gör att man inte känner hur solen äter upp skinnet.

Drygt 4 000 invånare har spridit ut sina pastellfärgade hus över en ö som fick internet för fyra år sedan. Tv:n kom med buller och brak först 1995. Folk som rör sig, i en liten burk.

Sedan två år skulle det finnas en flygplats också. Men alla smarta ingenjörer och investerare glömde att det kan blåsa så mycket på toppen av klipporna att de större flygplanen inte kan landa.

– Det räcker att ställa sig med två ballonger där uppe för att fatta, säger vår guide som ska visa oss öns smultronställen: Napoleons bistra verklighet, en snart tvåhundraårig sköldpadda, var man odlar det berömda Sankta Helena-kaffet och en hel del annat smått och stort.

Annons
Annons

Jag tänker på problembyggena Karolinska och flygplatsen Berlin medan jag nickar beklagande.

Ändå laddar man för 2021 då man ska fira 200-årsminnet av Napoleons död.

– Det är tveksamt om fransmännen är så intresserade, menar den anglikanska prästfrun, som jag lär känna när den ofrånkomliga gruppdynamiken ombord når sin kulmen och jag tar skydd från svallvågorna i hennes sällskap.

Att vandra omkring i Jamestown är som att hamna i en film från 60-talet. Varannan torsdag kommer ett fartyg från Kapstaden och fyller på förråden av färsk frukt och grönsaker. På fredagen är apelsinerna slut.

Men det är ändå roligt att gå runt i de sju affärerna. Det är det slags butiker där tändstiften ligger bredvid tandkrämen på ena hyllan och i hörnet står en tvättmaskin till salu och några burkar majs och brittiska pickles står ovanpå. I modebutiken finns ett plagg i slumpmässig storlek. Ingen vill ha samma tröja som någon annan. Här känner alla varandra. Och hejar på oss som om vi bott här ett liv.

Förstås vill alla prata med sju sailing ladies. Med något så exotiskt som en kvinnlig skeppare. Vår kapten Linda Lindenau blir strax en celebritet. Man har inte sett på maken – en kvinna som tar rodret och inte bara kokar potatis och skälls ut när hon ska lägga till. Vi pratar överallt. Efter tre dagar kan de våra förnamn. Det vinkas och dricks och berättas och hejas. Alla är beroende av alla. Ingen låser sin bil eller ytterdörr.

Invånarna på ön kallas saints. De är världsberömda för sin hjärtliga inställning till allt som kommer inflytande över oceanen. De är vänligheten själv.

Annons
Annons

40 procent lagar fortfarande mat med framför allt ved som bränsle. Först på slutet av 90-talet hade alla hushåll fått elektricitet.

Deras liv subventioneras till stor del av britterna. På brexit tänker ingen jag talar med. Även om många bor både i England och här. Trots att det tar nästan en vecka med båten att nå Afrikas kust innan man kan hoppa på sin flight.

The saints kommer ursprungligen från Portugal, Madagaskar, England, Frankrike, Sydafrika, Namibia, Falklandsöarna och Brasilien. Med mera. Allt fler beställer dna-prov för att ta reda på sina rötter. Proverna hinner inte surna om de får flyga riktigt flygplan. Och de mindre sådan kan lyfta. Ibland.

På det lilla hotellet där Napoleon står staty på verandan träffar jag en herre med khakishorts och strumpor i sandalerna. Han berättar över sin sjunde gin och tonic att här kan en svart kvinna få vita barn och vice versa. Det är ingen ordning alls, säger han. Allt är en överraskning.

The Consulate Hotel blir min andra hemvist. Hotellet har koloniala anor, Union Jack vajar från balkongen och inredningen ser ut att vara hämtad från 500 år av olika skeppsbrott.

Här betalar man 75 spänn för en timma wi-fi. Och 20 för ett glas Chablis. Och man betalar när man kan. I morgon eller nästa vecka. Eller när banken öppnar. Inga kontokort, ingen stress, inga begripliga öppettider.

De känner ju mig nu. Och det finns inte en chans att lämna Sankta Helena utan att alla vet om det. Det hade engelsmännen tagit reda på innan satte Napoleon här.

I morgon sätter vi segel på S/Y Peristera igen. Vi räknar med cirka 14 dagar över Atlanten innan vi nästa gång kan gasta ”Land i sikte!”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons