Annons

Lotta Lundberg:Mitt på Atlanten känner jag valens andedräkt

Valhaj
Valhaj Foto: TT

Under oss: 5 000 meter vatten. Över oss: stjärnorna. Mitt ute på världens största ocean tillsammans med sex andra kvinnor, på en seglats från Sydafrika till Brasilien, inställer sig frågan: kanske borde jag stanna här på båten för alltid?

Under strecket
Publicerad

Valens andedräkt luktar fiskfabrik.

Foto: TTBild 1 av 2

En knölval i Atlanten.

Foto: TTBild 2 av 2

Dagen innan vi lämnar Saint Helena simmar vi med valhajar. I februari och mars gör valhajen barn just i dessa vatten och torde inte vara så intresserade av oss. Dessutom lär de vara snälla, nästan småborgerliga. Hos valen står barnuppfostran i centrum med sång och lek. De företar semesterresor runt världshaven och intar vegetariska måltider. De påminner kort sagt om många andra kärnfamiljer jag känner.

Men när man ligger där och guppar i vågen och stirrar på en mun lång som bredsidan på en suv slår andra referenser till.

Genom cyklopet ser jag in i de där pyttesmå ögonen och glömmer varenda instruktion jag fått: Kom inte för nära. Om ni möts framifrån, simma förbi på långsidan, de kan inte vända så fort.

Stress kan som bekant göra vad som helst med en människa så jag gör precis som man inte ska, jag sticker fort som tusan i samma riktning och känner nästan hur simfötterna sveper över valhajens morrhår – om den hade haft några.

Vill jag verkligen veta om valens mage är som en orwellsk livmoder; man ligger där bakom späcket och myser och slipper både det ena och andra? Eller som Bibelns Jona; där inne finns gott om tid att sona sina synder? Nej. inte än. Inte här. Inte nu.

Annons
Annons

Och jag slipper. För mellan mig och valhajen hamnar hon som inte simmar lika snabbt. Hon ligger ensam och stirrar in i de där sorgsna ögonen och säger – enligt egen utsago – till valhajen: Jag är ingen mat, säger hon, jag är en boj.

Och tiden går och världen slutar andas.

Och den 16 meter långa fisken simmar förbi utan att ens nosa på hennes fötter.

Efteråt är vi höga som höghus, eller som nioåringar som just åkt berg-och-dalbana. Trots att vi nästan dog av upphetsning ska vi ner igen, möta flera. De äter ju bara plankton. Strupen är inte större än en stupränna. Kom igen!

Efter Saint Helena väntar cirka 16 dygn på öppet hav innan vi siktar Brasilien. Det är lång tid på en 47 fot lång oceanseglare som Peristera. Även om jag lärt känna henne nu och talar om henne som den värsta patriarken. I dag är hon sur. I går var hon mindre excentrisk. Om natten är hon på sitt bästa humör. Liksom jag.

Jag börjar älska nattvakterna. Då får jag vara ensam. Inte bara båten kan vara grälsjuk. Ibland är det någon matros som flippar och då är det bättre att odla sitt inre liv än att delta i känslopjunket.

Jag tror att jag är en empirisk ande, men det är svårt att inte hänfalla till myterna när man står vid rodret och himlen spänner som en kupa över horisonten. Det som glittrar längst ner vid hägringslinjen skulle lika väl kunna vara mötande trafik som fortsättningen på Vintergatan.

Femtusen meter under mig lever havets alla besjälade väsen, där härskar fortfarande Poseidon. Jag kan nästan se det böljande håret och skägget framför mig. Denna medelålders gud med fruktansvärda krafter härskar över allt som flyter. Om man spökar till det ordentligt således även i mitt blod. Jag kan behöva dem – krafterna. Ensam och sömnig under stjärnorna. Med en stulen apelsin och en allt tommare snusdosa. Där ute tjocknar havet, vågorna ryker, vinden stramar och mikroskopiska vattendroppar yr genom luften. För att tala med Ismael i ”Moby Dick”: Vem känner inte dragningen av en oemotståndlig arm?

Annons
Annons

Valens andedräkt luktar fiskfabrik.

Foto: TTBild 1 av 1
Valens andedräkt luktar fiskfabrik.
Valens andedräkt luktar fiskfabrik. Foto: TT

När det känns som 48 grader i kabyssen drejar vi bi och badar. Ligger mjukt i vågorna, solen som en strålkastare över det stora blå. Den som hittar skugga läser, någon spanar efter haj och den tredje har gått in och hängt sig i hytten. Vi kallar det så när man fått en uppsträckning. Alla får sin beskärda del. Vi har en klok kapten och det är en himla tur. Det finns annars för många påhittiga matroser som har förslag på olika innovationer. Man hänger sig i allmänhet bara i tjugo minuter. Sen sjunger man igen. Eller skalar potatis.

I sinom tid sätter vi segel och fräser fram. Om dagen får även jag styra. Då är jag kung.

Ju närmre ekvatorn vi kommer desto mindre vind i seglen. Kräkpåsarna åker fram i vissa hytter och utan fart hoppar båten värre än med. Allt låter också annorlunda.

Jag blir rädd och sätter mig tätt intill hon som har vakten och låter henne förklara ljuden. Vågen och havet och masten och knirket och seglen och skavet och gnaget – alla har en grund.

Det jävligaste är det minst farliga: stekpannorna som flyger omkring i skåpen. Hellre elva knop än två, tänker jag. Och vi går resten av dagen för motor.

Plötsligt luktar hela Atlanten fiskfabrik. Det fullkomligen stinker. Det enda som luktat tidigare var solkräm och möjligen resterna av senaste linssoppan.

Annons
Annons

En knölval i Atlanten.

Foto: TTBild 1 av 1

Fiskrester här?

Under kölen – ett vattenfyllt Gran Canyon, och över mig bara himmel så långs ögat når.

Vad är det som luktar?

Det är valens andedräkt, säger någon. Ser du hur den sprutar där?

Då känner jag klucket i svalget igen. Det som nästan påminner om gråt. Det är omöjligt att inte bli högtidlig. Naturen är så obarmhärtigt likgiltig.

Och doften förvandlas till en fin fransk ost på restaurang. Så god var den inte när man trodde det handlade om kompisens fötter. Våra inre bilder förändrar verkligheten hela tiden.

Jag ser upp i masten. Och tänker: Vi är sju kvinnor på en båt mitt i världens stora ocean. Vi gör vårt eget sötvatten av det salta, våra solceller omvandlar ljuset till ström, vi kan laga såväl toaletten, motorn som citronmarängtårta. Vi har samma mål. Vi tar hand om varandra.

Vill jag kanske alltid vara här?

Segla under samma stjärnor som Darwin och Cook, med södra korset i ryggen och se marelden rinna över delfinerna om natten, medan valens andedräkt sveper förbi mitt ansikte.

En knölval i Atlanten.
En knölval i Atlanten. Foto: TT
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons