Annons

Erik Bergqvist:Mjölken och den homogena välfärdsstaten

Den svenska mejerinäringen har otaliga mjölkkampanjer på sitt samvete. Våra associationer till den vita drycken lotsas mot såväl stillastående, pastorala idyller som den moderna människans rytm och rörlighet.

Under strecket
Publicerad

Mjölkbil vid kohage.

Foto: YVONNE ÅSELL/TTBild 1 av 1

Mjölkbil vid kohage.

Foto: YVONNE ÅSELL/TTBild 1 av 1
Mjölkbil vid kohage.
Mjölkbil vid kohage. Foto: YVONNE ÅSELL/TT

Jag satt i en tågkupé, det var sommar. Vid fönstret stod en pojke och hummade och försökte följa det förbirusande landskapet. Så vidgades utblicken i långsträckta, blommande rapsodlingar. Det blev tyst fyra sekunder, sedan skrek pojken: Titta mamma – Bregott!

Episoden, som kunde vara ett filmsynopsis, är onekligen ganska banal. Pojken hade väl sett reklam för matfett där den vackra oljeväxten, vars ivrigt gula tillsammans med den blå himlen väcker associationer till svenska flaggan, dominerade visuellt. Jag kom i alla fall att tänka på den under läsningen av Håkan Jönssons välskrivna och roliga doktorsavhandling från i fjol, Mjölk. En kulturanalys av mejeridiskens nya ekonomi (Symposion, 232 s). Jönsson, som är etnolog och kock, ägnar sig visserligen inte så mycket åt att granska reklambilder, däremot undersöker han hur livsmedelsbranschen och framför allt mejerinäringen i vår tid försökt stimulera en typ av association hos konsumenten mellan råvara/landskap och färdig produkt liknande den som barnet på tåget gjorde.

Annons
Annons

I centrum för avhandlingen står med andra ord inte blott mjölkprodukterna, utan än mer de föreställningar om naturlighet, regional identitet, hälsa och lycka som fabrikaten signalerar, och hur dessa föreställningar skiftat under modernitetens resa mot ett nytt årtusende.

I god etnologisk anda kompletterar Jönsson framställningen med material från ett hundratal meddelare (den yngsta född 1979, den äldsta 1915), som berättat om hur de reagerar på marknadsföring och medicinska rön (eller påståenden), hur deras konsumtion ser ut, hur de minns barndomens mjölkland, och så vidare.

För att förstå dagens mejeridisk och hur vi förhåller oss till den bör man ha lite koll på hur den moderna mejerinäringen växte fram. I begynnelsen, det vill säga det gamla bondesamhället, ansågs mjölken vara undergörande. Så kunde exempelvis ett barn med öroninflammation få spenvarm mjölk – rätt in i örat. Den som hade engelska sjukan drack lämpligen osilad mjölk, getmjölk var bra mot blodbrist och magont, etcetera. Friska människor drack dock sällan mjölk – den behövdes till mer varaktiga produkter som surmjölk och ost.

Mot slutet av 1800-talet utsattes både svenska och danska lantbrukare för svår konkurrens från billigt amerikanskt spannmål, vilket tvang många bönder att lägga om till kött- och mejeriproduktion. Från 1890-talet blev smöret den näst största svenska exportprodukten, och i Danmark stod smörindustrin i början av 1900-talet för hela 90 procent av agrarexporten. Därmed blev mjölkdrickandet ännu suspektare – det ansågs direkt slösaktigt att dricka mjölk, åtminstone oskummad, eftersom grädden var guld värd.

Annons
Annons

Men kort in på det nya seklet slog mjölkdrickandet ändå igenom, mycket tack vare att pastöriseringen gjort mjölken ofarlig, och att medicinsk expertis dessutom började hylla dess förmodat hälsobringande egenskaper. Dessa kvaliteter var som sagt inga nyheter för gemene man, men nu sanktionerades och därtill rekommenderades mjölken som vardagsdryck med termer som utstrålade orubblig auktoritet: kolhydrater, äggvita, vitaminer, mineraler.

Producenterna var inte sena att använda forskningens rön, och fick dessutom ökat spelrum av nykterhets-, frisksport- och hälsokoströrelser. 1923 bildades Föreningen Mjölkpropagandan, med det uttalade syftet att få folk att dricka mer mjölk (och underförstått mindre av allt annat). Föreningen gav ut en tidskrift och mängder av broschyrer, man producerade filmer, ordnade mjölkdagar och mjölklektioner i skolorna, öppnade mjölkbarer. Att myndigheterna engagerade sig i Mjölkpropagandan och att riksdagen bidrog finansiellt var politiskt okontroversiellt; alla partier såg positivt på mjölken.

Jönsson lyfter sålunda fram hur nära mjölkens segertåg var länkat till hela modernitetsprojektet, idén om framsteget och byggandet av en homogen välfärdsstat med rena hem och friska barn. Mjölkpropagandan var också indirekt delaktig i ett identitetsskapande av det ”vita”, hälsomässigt, socialt och vetenskapligt högtstående Nordeuropa.

En barnteckning från 1934, inspirerad av doktor August Ljunggrens radioprogram om hälsa, säger en del om tidens puristiska anda: en svart pojke står framför en kaffebuske; bredvid står en ljushyllt, rosettprydd jänta framför en ko. Ovanför texten: ”Du negerpojke, behåll ditt kaffe! Och du, svenska flicka, drick du den goda vita mjölken.”

Annons
Annons

Att inte dricka mjölk hade nu blivit suspekt (och det minns jag att det var så sent som på 70-talet). Man tänker på och lider med alla barn som faktiskt inte tyckte om mjölk eller till och med var allergiska, men tvingades i denna universaldryck som sades ge både livsglädje och stark benstomme. Jönsson påminner diskret om att de flesta som kommer från området utanför nordvästra Europa och Förenta staterna – det vill säga majoriteten av världens befolkning – har ärftlig laktosintolerans. I den mån detta var känt, togs det sannolikt som ytterligare belägg för den ”vita” suveräniteten.

Åtminstone fram till 70-talet hade svensk mejeripolitik en påtagligt korporativ fason, med täta förbindelser mellan stat och företag och en hårt reglerad import och export. SMR, Svenska Mejeriernas Riksförening (nu Svensk Mjölk), hade till exempel sedan 1935 monopol på smörexport. Mejeriföretagen blev allt färre och större, och den utvecklingen, eller om man så vill avvecklingen, har hållit i sig. År 1934 fanns 1 628 mejeriföretag (jämte åtskilliga småbruk som försåg grannskapen med mjölk). I dag rör det sig om ett 60-tal.

Efterkrigstidens svenska mejeridisk erbjöd i stort sett smör, margarin, standardmjölk, skummjölk och grädde, småningom även filmjölk. 1969 började det hända grejer; då kom lättmjölken, delvis som en replik på stegrade diskussioner om huruvida fett egentligen var nyttigt. Det stod klart, att skulle mejerinäringen växa med landet i övrigt räckte det inte med gamla säkra kort; mjölkens guldålder var om inte förbi så i alla fall inne i ett kritiskt skede. Opinionen var inte längre lika entydig, bland annat hade grönavågarna underblåst en skepsis mot det storskaliga, och propagerat för det biodynamiskt förmoderna. Nu gällde det för mejeribjässarna att säkra konsumtionen med produkter som på samma gång lyssnade till tiden och attraherade nya konsumenter.

Annons
Annons

De kom också som bekant, alltså produkterna, men till en början bara som de första dropparna i en störtskur: lättfil, kefir, crème fraiche. 90-talets avregleringar innebar en fullständig slussöppning, inte bara genom fabrikat från andra länder, utan också därför att de stora koncernerna samfällt tycks ha fått fnatt och börjat överösa marknaden med nyheter. I dag finns i en vanlig mejeridisk hundratals varor, från vaniljyoghurt till olivkeso och låglaktosmjölk, dessutom juicer, krämer och soppor i långa rader. (Däremot var det längesen jag såg den roliga långfilen, med sin liksom skälmska konsistens). För varje år växer utbudet med någon hyllmeter: butikerna måste sovra, eller rulla ut små satellitkylskåp på strategiska platser i butikerna för att lura på oss så kallade impulsköp.

I denna nya ekonomi, där svåröverblickbara och vittförgrenade nätverk alltmer ersatt de mer transparenta hierarkierna, har tillverkarnas utmaning alltmer bestått i att lansera produkter som ger eller snarare simulerar olika slags upplevelser, knutna till kulturella värderingar och förment individuella önskningar och livsstilar.

En sådan försäljningsstrategi är den ekologiska modellen. När engagemanget för miljön återkom på bred front i slutet av 80-talet var mejeribranschen inte sen med att erbjuda produkter som var, eller påstods vara, tillverkade under förhållanden som tog större hänsyn till djur och natur. I bondesamhället hade tilliten till mjölk legat i mjölkerskans relation till korna: en kvinnlig och traditionstung sfär, således. Under mjölkpropagandans heyday var mjölkens mänskliga företrädare vanligen en manlig mejerist i vit mössa eller något slags expert i ett laboratorium. Mot senaste sekelslutet hade pendeln svängt igen; generationer som upplevt statarsystem, tuberkulos, smittkoppor och trångboddhet började dö ut eller framstå som gaggiga.

Annons
Annons

Mejeriföretagen kunde attribuera produkter med högre fetthalt ”gammaldags” och ”som det smakade förr” och lät yoghurtförpackningarna prydas av rynkiga greker i sina bästa år (115 eller så). Men benämningen ”gammaldags” på fet mjölk är inte riktigt sann, eftersom man förr i världen skummade av mjölken innan den dracks. Och turkisk yoghurt är som regel tillverkad i Sverige, fetaosten ofta dansk.

För konsumenterna, har det visat sig, spelar inte de här glappen mellan tecken och verklighet så stor roll. Själva tecknet för ”naturligt” eller ”grekiskt” är ofta tillräckligt för att skapa förtroende. Ni kommer säkert ihåg Bregottfabriken, som alltså inte var någon trist industrianläggning med stora cisterner och molokna jobbare i fläckiga overaller, utan en grupp svartvita SLB-kor – dessa grafiskt så tacksamma djur – fridsamt poserande i en smaragdgrön betesvall. I den framgångsrika kampanjens andra flank drevs retoriken ett steg längre; där mötte betraktaren en stapplande och skelande liten prao i Bregottfabriken. Pastoral stillhet och omvårdnad (kalven) – det är den sortens språk som kan skapa harmoni, filharmoni, i stugorna när medierna rapporterar om galna kor, akrylamid och salmonella.

Den agrara nostalgin är bara en av mejerinäringens metoder. I den järnhårda konkurrensen från läsk och snabbmat har man också varit tvungen att göra något åt mjölkens präktighetsstämpel för att få unga människor att hitta till mejerikylarna. Därav den myriad av aerodynamiska plastflaskor och fiffiga små bägare som signalerar sportighet och lätthet och lovar snar belöning i en tillvaro av strömmande ögonblick. I reklamen för dessa produkter ser man förstås inga blötmulade kor eller gula rapsfält, däremot unga människor, oftast kvinnliga, abnormt glada, sparsamt klädda och med låg matchvikt.

Annons
Annons

Jönsson gör den tänkvärda iakttagelsen att många av dessa produkter, alltså både de agrarflörtande och de sportigt urbana, försöker aktivera föreställningar om olika slags tid: ”Att halsa en islatte i plastflaska på väg till pendeltåget skapar en speciell rytm, liksom filmjölken i djup tallrik på en morgonsolig veranda.”

Apropå latte kan man tillägga att det under mejeripropagandans storhetsperiod så förhatliga kaffet under senare år ironiskt nog blivit en viktig draghjälp för mejeribolagen, eftersom ungdomars kaffefavoriter ofta är mjölkblandningar.

En tredje kategori produkter som mejeriföretagen hakat på är functional food, ett fenomen alla – åtminstone i livsmedelsgebitet – pratat om, men som få verkligen vet vad det är, allra minst konsumenterna, som också visat skepsis mot vad det nu är, och uppfattat det som förvanskad mat, kanske genmanipulerad på något vis. Entusiasmen för functional food hos näringsliv och forskare påminner, menar Jönsson, om vurmen för mjölk i folkhemmet. Medicinsk retorik om bakteriekulturer, kolesterolhalter och blodsockertoppar används som säljknep, samtidigt som man låtsas visa just Dig som kund omtanke, att just Du må finna den fil eller soppa som passar just Din ömma mage och unika metabolism. Kanske är det en tidsfråga innan functional food fått samma utrymme som de ekologiska varorna, för enligt Jönsson är denna mat ”på samma gång nostalgisk, nutidsinriktad och tillbakablickande”, den talar om både hälsa, kontinuitet och livsstil. Den återknyter till drömmen om framtiden, till föreställningar om hur vetenskapen, producenter och konsumenter gemensamt bygger en bättre värld. Om functional food är här för att stanna får man bara hoppas att det börjar kallas något annat. Funkismat?

Erik Bergqvist
är poet och kritiker

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons