Annons

Catarina Kärkkäinen:Moderaterna hoppar rätteligen av, men av fel skäl

Foto: Johan Nilsson/TT

Anonyma vittnen, försvagat integritetsskydd och visitationszoner är steg i fel riktning.

Under strecket
Publicerad

Moderaterna lämnar förhandlingarna om gängkriminaliteten och hur den ska stävjas. ”Vi är överens om hela det förebyggande arbetet men när det gäller den skärpta rättspolitiken står vi väldigt långt ifrån varandra. Jag gav regeringen i går en dag på sig att återkomma med ett nytt bud men jag kan konstatera att det vi fick är otillräckligt.” Det sade partiets rättspolitiske talesperson Johan Forssell på en pressträff i lördags.

Många är de som har haft åsikter, främst om Moderaternas avhopp, trots att även Kristdemokraterna och Liberalerna har lämnat samtalen. Och beslutet rymmer förstås flera aspekter.

För det första. Läget är allvarligt. Dödligt våld kopplat till kriminella konflikter har ökat kraftigt i Sverige de senaste åren. Fler oskyldiga faller offer för kriminaliteten när sprängmedel blir vanligare, och användningen av skjutvapen mer hänsynslös. De senaste tio åren har åtminstone tolv personer mördats som inte var inblandade i den aktuella konflikten, enligt polisens beräkningar. I ett sådant läge är det helt riktigt att försöka nå en bred överenskommelse bland partierna.

Annons
Annons

För det andra. Att läget är allvarligt, och att Moderaterna själva ville komma överens med regeringen och riksdagens övriga partier i frågan, innebär inte att det per se är fel av partiet att lämna samtalen. Forssell menar att han har accepterat samtliga av regeringens punkter, men inte fått gehör för sina egna. Då kan det mycket väl vara rätt att lämna. Politiska förhandlingar är en konst, och det går inte att till exempel ställa ultimatum för att få en part att gå längre, utan att också stå vid sitt ord.

För det tredje. Att partiet lämnar samtalen betyder inte att det inte kan eller bör rösta för regeringens förslag. De senaste dagarna har kritik riktats mot partiet för att det skulle vara ansvarslöst eller förvirrande att lämna samtalen, men ändå rösta för förslagen som finns, om de presenteras för riksdagen. Logiken i kritiken är inte uppenbar. Moderaterna har ju uttryckt gillande av förslagen. ”Problemet är inte vad regeringen vill, utan vad regeringen inte vill”, som partiledaren Ulf Kristersson uttryckte det. Menar kritikerna att det hade varit bättre om Moderaterna röstade ned förslagen i riksdagen?

För det fjärde. Det är ändå förståeligt om den väljare som såg söndagens Agenda med inrikesminister Mikael Damberg och Johan Forssell blev frustrerad, och tycker att partierna borde kunna samarbeta bättre än så. Det framstod nämligen som att det viktiga var spelet, att parti X ska få igenom ett visst antal av sina förslag, när själva poängen från Moderaternas sida torde vara att det samlade batteriet av åtgärder inte är nog för att lösa problemet.

För det femte. Om regeringen menar allvar med att stävja den grova kriminaliteten borde den ha accepterat ett antal av förslagen från Moderaterna som nu inte är med i punktprogrammet. Två exempel är att göra riktade budgetsatsningar för att höja polislönerna och finansiera polisutbildningen med målet 10 000 fler polisanställda senast år 2024, och att höja straffen för kriminella som begått gängrelaterad brottslighet.

För det sjätte. Om Moderaterna menar allvar med att vara det parti som alltid försvarar friheten borde det tänka om gällande vissa av sina förslag. Medborgarnas fri- och rättigheter behöver med styrka skyddas från kriminella, men inte genom att staten ges vilket mandat som helst att inskränka dem. Anonyma vittnen, försvagat integritetsskydd och visitationszoner är steg i fel riktning.

Med riktade budgetsatsningar, fokus på kärnuppdraget och slopade straffrabatter, som partiet har föreslagit, hade behovet av sådana förslag förstås också varit mindre.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons