Annons

Tove Lifvendahl:Moderaternas ansvar för Löfven II

Hans L Zetterberg.
Hans L Zetterberg. Foto: Leif R Janson/ TT
Under strecket
Publicerad

Söndagskrönika | Borgerligt uppdrag

Att Alliansen nu övergår till förfluten form har uppenbart Centerpartiet och Liberalerna stort ansvar för. Men den stora förloraren är Moderaterna – och partiet bär själv stort ansvar för det inträffade, vilket i stundens hetta och besvikelse är lätt att glömma bort. Möjligen inte så mycket den innevarande M-ledningens, som tidigare. Det är inte Ulf Kristersson som är problemet, som de forna allianskollegorna varit noga med att framhålla. Det är det parti han representerar som är bekymret.

Inga beslut sker i ett vakuum. Det finns inga blanka blad i politiken, utan en tjock historie- och relationsbok vars sidor är marinerade i vunna erfarenheter. Politiskt samarbete, oavsett det sker inom partier eller bilateralt mellan partier, bygger på värden som tillit, förtroende och lojalitet. Det är hårdvaluta, och den går inte lätt att samla på sig snabbt utan kräver att man har prövats i olika situationer där karaktärer får möjlighet att framträda tydligt.

Från Centerpartiets och Liberalernas håll är det bristande tilltro till Moderaternas hållfasthet som idéparti i maktposition samt motståndskraft mot oanständig höger som till stor del ligger bakom att de har landat i slutsatsen att Löfven II är det bästa regeringsalternativet. Med handen på hjärtat: det går att förstå dem.

Annons
Annons

Varningarna för vad som händer mindre partier som går i regeringskoalition med Socialdemokraterna är relevanta. Miljöpartiet, nästintill utplånat och med en sorglig räcka brutna vallöften, vet hur det känns. Men det gör även borgerliga småpartier. De har åtta års erfarenhet av att regera ihop med Moderaterna, och det har heller inte varit en solskenshistoria.

Centerns andre vice ordförande Fredrick Federley intervjuades i TV4:s Nyhetsmorgon (12/1) och menade att en ny S-MP-regering med stöd av C och L kommer att ger mer centerpartistisk politik än vad som någonsin var möjligt i allianssamarbetet. ”Vad gäller arbetsmarknaden till exempel föreslog vi det här under samtliga alliansår, men Reinfeldt-regeringen vägrade genomföra det.”

Det måste Moderaterna betrakta som sitt nederlag: att ett liberalt centerparti upplever sig kunna få större gehör för sina reformidéer hos ett maktdesperat S än i en maktallians med andra borgerliga partier.

”Fundamentet i Moderaterna har vittrat sönder”, skrev jag i augusti 2017. Poängen var att det högerpartiet – att lita på, som devisen en gång löd – hade förändrats till ett parti som var tämligen oförutsägbart i sin positionsförflyttning från högerkant till bred mitten.

Några milstolpar i resan med De Nya Moderaterna: Helomvändningen om arbetsmarknadsregleringarna; plötsligt var de inget problem utan del av modell ”som har tjänat oss väl” och värd att omhulda. Ambitionen att bräda Socialdemokraterna i satsningar på offentlig sektor: ”Allt Socialdemokraterna bjuder om vård, skola och omsorg ska vi bjuda över” (Reinfeldt i augusti 2006). Övergiven position som principiell försvarare av privat ägande: ”Varken ägandet eller eventuella försäljningar har i sig något egenvärde.” (Peter Norman och Anna Kinberg Batra i december 2012). Avfärdandet av försvarsfrågan, ”försvaret är ett särintresse” (Reinfeldt januari 2013). Skattehöjningar som ett förvaltarens faktum och inte något som borde ställas mot frågan om minskade offentliga utgifter (Anders Borg i januari 2014).

Annons
Annons

Moderaterna har under det senaste decenniet vobblat fram och åter mellan olika positioner (minns diskussionen om ökat studielån och minskat studiebidrag) och i ett antal lägen visat sig ha en föga respektingivande flexibel inställning till sina gamla principer. Som man sår får man skörda. Det är lärdomen av efterbörden från 2018 års val. Om man är beredd att dagtinga med sina övertygelser, kan det hända att folk slutar att lita på en.

I den fråga som har dominerat samhällsdebatten ur olika perspektiv den senaste tiden, migration och integration, finns skiljaktigheter i ren sakpolitik, moderatpartiets historia är inte de helöppna gränsernas politik (den som, om man får vara krass, mindre partier kan kosta på sig eftersom de sällan behöver ta ansvar för konsekvenserna), utan den stramt ansvarstagande i flyktingpolitiken, därav det långvariga samarbetet med Socialdemokraterna i frågan fram till 2000-talets början. I regeringsställning var det emellertid moderata krafter som var drivande för en liberaliserad arbetskraftsinvandring, ett projekt som skapade samhörighet i borgerligheten och också korresponderade väl med arbetslinjens grund.

Men frågan om anständighet kopplat till Sverigedemokraterna betraktas av många inom C-L-gruppen som den viktigaste. Hur ska Sverige stå pall den våg av destruktiv nationalism och insulär populism som sveper över stora delar av västvärlden? Och hur mycket är moderater egentligen att lita på i den saken?

På detta orosområde finns sannolikt både ogrundad misstänksamhet (moderater är inte nazister mer än vad centerpartister är det), och befogade frågor och skilda uppfattningar om hur man hanterar Sverigedemokraterna. Skepsis mot invandring går sannolikt att hitta hos väljarna i samtliga partier, och kritik mot effekterna av invandringspolitiken är numera en stor fråga för alla riksdagspartier. Men hur hantera SD?

Annons
Annons

SD är i dag inte ett nazistiskt parti, men har en historia från den rörelsen. Det har, trots detta, lyckats bli Sveriges tredje största parti. Ansvaret för det ligger på alla de partier som det tagit röster från. Men strategin att isolera, inte tala eller förhandla med (och därmed frita från ansvar), har ännu inte visat sig vara annat än kontraproduktiv, vilket var skälet till Anna Kinberg Batras rimliga men utskällda besked för två år sedan, som också ansträngde den partiborgerliga gemenskapen.

Vad konsekvenserna blir i de kommuner där SD nu ingår i maktkoalitioner tillsammans med moderater, återstår att se. Blir andra partier ”besmittade” av SD om man samarbetar med dem? Slutar man hålla fast vid sina principer? Några har frivilligt utsatt sig för testet.

Regering nu eller ej – Moderaterna har som idéparti ett arv att förvalta och utveckla. Inget annat parti har heller i nuläget bättre förutsättningar eller större intellektuellt kapital att utveckla en borgerlig politik som kan göra Sverige till ett bättre land. Ett jobb som behöver göras, för att landet inte ska stagnera (ytterligare). Av det skälet påbörjar ledarsidan nu en serie som vi kallar Zetterbergssamtalen.

Sociologen Hans L Zetterberg, chefredaktör i SvD 1987–1988, ägnade sin forskning åt att undersöka hur samhällets olika sfärer påverkade varandra. Politiken/statskonsten är trots allt bara en av många bärande pelare i samhället. Att alla sfärer kan blomstra och utvecklas i frihet är centralt för att samhällets individer också ska kunna göra det.

Därför har vi bett journalisten och kolumnisten Susanna Popova att ta temperaturen inom sfärerna, i syfte att stimulera tankar på vad som behöver förändras. Statskonsten, näringslivet, vetenskapen, religionen, konsten och etiken. Sex samtal om det nya Sverige, som kommer att publiceras en gång i veckan med start i morgon.

Regeringsfrågan är viktig. Men samhället är både större och viktigare än staten. Det är alltjämt borgerlighetens idémässiga bottenplatta.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons