Annons

12 little spellsModern funk av absolut bästa sort

Esperanza Spalding.
Esperanza Spalding. Foto: Richard Young/TT

Esperanza Spalding är fantastiskt begåvad, kreativ och charmig när hon elegant rör sig mellan jazzens alla former och skepnader – nu har hon dessutom lyckats göra ett konstnärligt fungerande konceptalbum.

Under strecket
Publicerad

12 little spells

Artist
Esperanza Spalding
Genre
Jazz
Musikbolag
Concord/Universal
År
2019

Betyg: 5 av 6

Konceptalbum är sällan lyckade. Ambitioner blir till pretentioner som, alltför ofta, sätter krokben för det konstnärliga resultatet.

Esperanza Spaldings nya soloalbum, det sjunde i ordningen, är just ett sådant. Ett introspektivt konceptalbum ägnat tolv kroppsdelar som, inbillar jag mig, skulle kunna vara ett uppslag passande både Björk och Kate Bush. Mariam The Believer har redan gjort en låt på samma tema: "Bodylife".

Den goda nyheten här är att det ändå fungerar. Texterna må vara svårgripbara i sin esoteriskt poetiska och lätt new age-retoriska framtoning men blir meningsfulla tillsammans med musiken. Det är inte direkt ovanligt, musiklyrik fungerar sällan på egen hand.

De tolv sångerna – som alltså ägnas kroppsdelar som mun, ögon, fingrar och ben – har först släppts individuellt, var och en med en video. Dessa kan man dock högaktningsfullt strunta i då de är häpnadsväckande fantasilösa med närbilder på en sjungande Esperanza Spalding och kalejdoskopiskt rörliga mönster och former.

Det är alltså i det musikaliska som värdet ligger. Vi vet ju sedan länge att den karismatiska 34-åriga basisten, sångerskan och kompositören är fantastiskt begåvad, kreativ och charmig när hon elegant rör sig mellan jazzens alla former och skepnader och entusiastiskt lyfter in element av konstmusik, pop, soul och r&b utan att det blir konstigt eller ansträngt. Den som såg hennes bländande framträdande på Polarprisgalan 2017, när Wayne Shorter och Sting hyllades, kanske förstår vad jag talar om.

Annons
Annons

På "12 little spells" har hon tagit ytterligare steg ut i ett musiklandskap som svårligen låter sig beskrivas. Med hjälp av i huvudsak gitarristen Matthew Stewart, basisten Burniss Travis och trummisen Justin Tyson skapar hon musik som slingrar sig lika känsligt som oförutsägbart genom olika slags melankoliska stämningslägen. Själv önskar hon, i flummig konceptanda, att musiken ska ge oss lyssnare en pirrande känsla och vara helande. Närmast kommer hon nog i den drömskt dallrande "Touch in mine (fingers)".

Joni Mitchell, Erykah Badu, Robert Glasper och Thundercat kan vara några lämpliga referenspunkter. Thundercats senaste album, "Drunk", ligger speciellt nära till hands att dra upp. Det mest lättillgängliga tillika bästa spåret "You have to dance (feet)" ligger så nära basistkollegan Thundercat att det blir förvillande. Särskilt som att Esperanza Spalding låter en av de manliga musikerna sjunga stora delar av texten. Men vad gör det? Det här är ju modernt smooth fusionfunk av absolut bästa sort.

Andra spår är inte lika direkta. "To tide us over (mouth)" är som ett litet esoteriskt hörspel med högst otippade progrock-vibbar från Robert Wyatts första album. "'Til the next full (eyes)" vinglar sig drömskt fram som en musikalmelodi som håller på att gå vilse medan "The longing deep down (abdominal portal)" krånglar till det med härligt atonal konstrock som skulle kunna platsa under det avantgardistiska Bang On A Can-paraplyet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons