Annons

Andres Lokko:Modern kosmologi är så sommaren 2017

Pink Floyd 1967.
Pink Floyd 1967. Foto: Marc Sharratt/IBL

Den här sommaren handlar om modern kosmologi. Därför är inget mer rätt än att se Victoria & Alberts gigantiska Pink Floyd-utställning för en pastoral odyssé genom pyramider och flygade grisar.

Publicerad

Häromkvällen hamnade jag på en konsert med Träd, Gräs & Stenar. Den progressiva orkestern spelade för att fira att deras sista album, ”Tack för kaffet! (So long)”, var färdigt och utgivet, men det mynnade ut i en spelning som var alldeles strålande. Och framför allt nästan otillåtet modernt för något så djupt flummigt och vars flesta ursprungsmedlemmar dessutom är avlidna.

Men det blev också en så utmärkt afton för att publiken gjorde mig så glad: Ett knippe uråldriga hippies, givetvis, men desto fler seriöst tuffa unga personer i Bianca Chândon-kepsar.

Träd, gräs och stenar, 1980.
Träd, gräs och stenar, 1980. Foto: Rolf Olsson/IBL

Jo, jag vet att Träd, Gräs & Stenar har haft en långsam renässans i snart två decennier. Men där de förut omhuldades av skivsamlare och snobbar är de i dag helt enkelt ett högst vedertaget alternativ.

Annons

Just i dag ger också deras lärjungar i duon Fontän – bestående av Johan Melin och Jesper Jarold – ut sin första nya musik på ett decennium. Ett album som bara heter som bandet och i sin pressrelease nämner de sina inspirationskällor: Magma, Manuel Göttsching, Pink Floyd, Boards of Canada…

Jamen, självklart!

Och det är också så det låter. Men det mest intressanta är hur en gång så svåra namn som Magma och Manuel Göttsching i dag är lika självklara historiska referenser som någonsin The Byrds.

Alice Coltrane på omslaget till skivan ”The ecstatic music of Alice Coltrane Turiyasangitananda” (Luaka Bop).
Alice Coltrane på omslaget till skivan ”The ecstatic music of Alice Coltrane Turiyasangitananda” (Luaka Bop).

Det känns som om vi börjar blir väldigt många som ovetandes om varandras sökande genom musiken dras mot något medvetet hemligt. Mot det knepiga, och till och med besvärliga. Mot musik som är omöjlig att liksom bara trilla över. Mot musik och artister som kräver högsta möjliga koncentration.

Alice Coltranes transcendentala new age-inspelningar från 1980-talet har samlats på en utgåva, som redan har blivit en av årets mest uppmärksammade, och den – med all rätt – hyllade saxofonisten Kamasi Washingtons aktuella ”The truth” är en 20 minuter lång och djupt frihetlig singel. Ja, singel!

Kamasi Washington.
Kamasi Washington. Foto: Rick Davis/IBL

”The truth” hinner skifta från sakral frijazz och vecklas ut till ett Charles Stepney-tintat körverk för att till slut gå i mål som ett fulländat andligt soulpaket.

Herregud, till och med Donald Trump lattjar plötsligt med en märklig, men väldigt hipp new age-glob i Saudiarabien.

Burials nya ep är 20 knastrigt ambienta minuter av mänskliga suckar och susande tunnlar och brittiska Jane Weaver har samtidigt gett ut ett utmärkt psykpopalbum döpt till ”Modern kosmology”.

Det är en perfekt titel för den här sommaren. Det är ju just modern kosmologi allt det här handlar om. Om man nu nödvändigtvis måste försöka sätta musiken i en smått obekväm liten låda märkt ”Hawkwind”.

Grejen är ju den att inte ens modern kosmologi sker i ett vakuum. Upptäcker du något du inbillar dig att du är ensam om, så finns det garanterat redan en subkultur i ämnet i någon Tokyo-förort eller, för den delen, i Bandhagen.

Genesis Breyer P-Orridge.
Genesis Breyer P-Orridge. Foto: Malcolm McCurrach/IBL

Den moderna kosmologin kulminerar en smula just den här helgen, i alla fall i en svensk kontext, när Psychic TV spelar i Stockholm.

Först blev jag förvånad över att de fortfarande ens existerar. Jag såg Psychic TV på Kolingsborg i mitten av 1980-talet, där jag bäst minns hur gruppens Genesis P-Orridge maniskt försökte frammana den bortgångne Brian Jones ande ur högtalarna. Och, just det, på en soaré på Konstfack kvällen innan visade P-Orrdige också en liten dokumentärfilm om sin penis.

Psychic TV föddes ur spillrorna av industripionjärerna Throbbing Gristle och uppträder oerhört passande på en klubb på Rökerigatan. Sommaren 2017 känns det som om väldigt många artister befinner sig på den symboliska adressen, oavsett var de rent geografiskt egentligen råkar vara. Den symboliska Rökerigatan är en adress där The Rotary Connection och Spacemen 3 är historiens största och viktigaste artister. Vilket de förstås bara är just där.

Men jag blir alltid lite spralligt yster av benhårda viljor som vill skapa en egen liten värld i musiken.

Foto: Glenn Copus/IBL

I morgon åker jag till Skottland för att fira min 50-årsdag med Royal Trux och eventuellt måste jag nog ta en omväg ner till Victoria & Alberts gigantiska Pink Floyd-utställning.

Få saker skulle kunna kännas mer sommaren 2017 än en pastoral odyssé genom Pink Floyds pyramider och flygande grisar, genom David Gilmours huvud och Syd Barretts tavlor: själva fundamentet som den moderna kosmologin vilar på.

Annons
Annons

Träd, gräs och stenar, 1980.

Foto: Rolf Olsson/IBL Bild 1 av 5

Alice Coltrane på omslaget till skivan ”The ecstatic music of Alice Coltrane Turiyasangitananda” (Luaka Bop).

Bild 2 av 5

Kamasi Washington.

Foto: Rick Davis/IBL Bild 3 av 5

Genesis Breyer P-Orridge.

Foto: Malcolm McCurrach/IBL Bild 4 av 5
Foto: Glenn Copus/IBL Bild 5 av 5
Annons
Annons
Annons
Annons