Annons

Lärare: Modern pedagogik strider mot barns hjärnor

Trots att katederundervisning och faktakunskaper anses vara förlegade finns det gott om bevis från hjärnforskningen för att det faktiskt fungerar bättre än vad vi tror, skriver läraren Isak Skogstad.

Publicerad
Risken för kognitiv överbelastning ökar markant när eleverna arbetar med digitala verktyg, skriver Isak Skogstad.
Risken för kognitiv överbelastning ökar markant när eleverna arbetar med digitala verktyg, skriver Isak Skogstad. Foto: Knut Capra Pedersen, Fredrik Sandberg/TT

DEBATT | SKOLAN

Sedan 1960-talet har andelen lektionstid ägnad åt katederundervisning minskat i den svenska skolan. Den traditionella formen av pedagogik, som kännetecknas av att läraren förmedlar kunskap genom instruktion, föreläsning samt förhör i helklass, har fått ge vika för ökade inslag av så kallad progressiv pedagogik. Den formen av pedagogik tar sig ofta till uttryck i form av att eleven själv får ökad makt och ansvar för sin egen inlärning, exempelvis genom eget arbete eller grupparbeten under lektionstid. Det är en mycket oroväckande utveckling som borde väcka ett mycket större motstånd i debatten om den svenska skolan än vad det hitintills har gjort.

Det finns gott om vetenskapliga belägg för att mer traditionella och auktoritativa skolor, där fokus ligger på disciplin och lärarledd undervisning, är bra för elevernas kunskapsresultat. Några av världens främsta forskare inom inlärningspsykologi och kognitionsvetenskap har i en rapport gått igenom de bästa studierna på området, alltså randomiserade kontrollerade studier, och konstaterat att katederundervisning är den enskilt mest effektiva undervisningsmetoden. Forskningen tyder även på att förskjutningen från katederundervisning till undervisning som leds av eleverna själva missgynnar alla elever – men att de svagaste eleverna drabbas mest.

Förklaringen till att katederundervisning är en så effektiv undervisningsmetod går att förstå tack vare kognitionsvetenskapen. Hjärnan har två huvudsakliga typer av minnesprocesser: långtidsminnet och arbetsminnet. Långtidsminnet kan liknas vid ett stort mentalt lager där vi lagrar allt ifrån ord och huvudstäder till människor vi känner. Allt du vet sitter helt enkelt i ditt långtidsminne och det är där kunskap hamnar när vi lär oss något. Själva tänkandet sker dock i arbetsminnet. Tyvärr är det samtidigt ett högst begränsat minne, och det kan endast lagra väldigt lite information samtidigt – och dessutom högst tillfälligt.

Annons

Om eleverna själva förväntas ansvara för sin inlärning och ta sig an ny information är risken mycket stor att deras arbetsminne överbelastas. Det leder till att eleverna förlorar fokus och blir förvirrande, men inte minst att informationen inte förs över till deras långtidsminne. Risken för kognitiv överbelastning ökar dessutom markant när eleverna arbetar med digitala verktyg, ett mycket vanligt förekommande inslag i progressiv pedagogik. Det går att minimera risken för detta genom att i stället låta läraren styra över undervisningen, och förmedla kunskap i en takt som gör att eleverna kan hantera den rent kognitivt.

Ju mer vi kan utantill, desto lättare har vi att tänka mer kreativt och komplext samt lösa svårare problem.

Detta är även viktig kunskap för skoldebatten i digitaliseringens tidevarv. Idén om att vi inte längre har ett lika stort behov av att kunna faktakunskaper utantill, då vi har tillgång till hela internet i våra telefoner, är både felaktig och djupt destruktiv. Google kan aldrig ersätta våra hjärnor. För att bli bättre på att tänka måste vi fylla våra långtidsminnen med faktakunskaper. Det är inte minst viktigt att veta när man betraktar debatten om läroplanen som har tagit fart under det senaste året. I den läggs nämligen en stor tonvikt på så kallade förmågor, som exempelvis att eleverna ska kunna resonera och analysera. Förmågor som dessa går dock inte att öva upp isolerat, utan de är snarare ett resultat av ämnesexpertis. Den som försöker analysera något utan att besitta tillräckligt med kunskaper svamlar bara.

Implikationen av det här är att inte minst att grundskolan måste fokusera på att lägga just en grund. Ämneskunskaper måste helt enkelt prioriteras. Som exempel borde skolan redan i ett tidigt stadium se till att eleverna lär sig historiska årtal utantill och multiplikationstabellen som rinnande vatten. Ju mer vi kan utantill, desto lättare har vi att tänka mer kreativt och komplext samt lösa svårare problem. Det är därför eleverna i de östasiatiska skolsystemen även toppar mätningarna av förmågan att lösa problem kreativt.

Trots att de senaste internationella kunskapsmätningarna visade att de kraftigt sjunkande kunskapsresultaten tycks ha stannat av befinner vi oss fortfarande på en alarmerande låg nivå. Om inget händer så kommer det inte dröja länge innan vi blir omsprungna på den internationella marknaden av andra framväxande kunskapsnationer. För elevernas del minskar dessutom den progressiva pedagogiken deras möjligheter att bli kunniga och autonoma medborgare.

Vad som nu behövs för att vända skolans utveckling åt rätt håll är att återupprätta katederundervisningens roll och ta fram nya läroplaner som fokuserar på faktakunskaper i stället för abstrakta förmågor. Om inte skolan och undervisningen anpassas efter hur elevernas hjärnor fungerar är de dömda att misslyckas redan på förhand. Det kan vi inte ignorera.

Isak Skogstad
högstadielärare

Annons
Annons

Risken för kognitiv överbelastning ökar markant när eleverna arbetar med digitala verktyg, skriver Isak Skogstad.

Foto: Knut Capra Pedersen, Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons