Annons

Anders Rydell:Moderna museet gör om samma misstag

Porträttet av ”Marquis Joseph de Montesquiou-Fezensac”. Verket tillkom 1910 då den österrikiske konstnären Oskar Kokoschka målade av patienter på ett sanatorium i Leysan.
Porträttet av ”Marquis Joseph de Montesquiou-Fezensac”. Verket tillkom 1910 då den österrikiske konstnären Oskar Kokoschka målade av patienter på ett sanatorium i Leysan.

Moderna museets chef Daniel Birnbaum ansåg att det var ett misstag att låta affärsjurister hantera fallet med Emil Nolde-tavlan som judiska ättlingar krävde tillbaka för snart tio år sedan. Ändå gör museet om samma misstag när nu ett annat konstverk misstänks ha plundrats från en judisk konsthandlare.

Under strecket
Publicerad

Historien ser ut att upprepa sig. I Moderna museets samling har ett nytt konstverk som misstänks ha plundrats i Nazityskland uppdagats – Oskar Kokoschkas ”Marquis Joseph de Montesquiou-Fezensac”. Det är snart tio år sedan Moderna museet tvingades återlämna Emil Noldes ”Blumengarten (Utenwarf)” efter en lång och infekterad konflikt med judiska ättlingar.

För ett par år sedan, när min bok ”Plundrarna” utkom i Norge, blev jag inbjuden till Henie Onstad Kunstsenter utanför Oslo. Där pågick utställningen ”På sporet av Matisse”. Bakgrunden var att det 2013 avslöjats att en tavla i samlingen, Henri Matisses ”Blå klänning i ockragul fåtölj”, hade plundrats från en judisk konsthandlare i Paris under kriget. Målningen ansågs vara ett av de mest betydelsefulla konstverken i Norge.

Henie Onstad Kunstsenter återlämnade tavlan redan året därpå. Under mitt besök erkände museets chef att de hade tittat på Moderna museets hantering av Nolde-tavlan och tänkt: ”Så ska vi absolut inte göra”. Moderna museet var ett skräckexempel och anklagades både för utpressning och för att bryta mot internationella avtal om återlämning av plundrade föremål till Förintelsen offer.

Annons
Annons

Men det viktigaste på Heine Onstad Kunstsenter hände efteråt. I samband med att målningen återlämnandes startade Henie Onstad Kunstsenter ett forskningsprojekt för att undersöka proveniensen för alla samlingens konstverk daterade före 1945.

Transparensen var total, all historia om konstverken gjordes offentlig och publicerades på internationella sajter där plundrad konst eftersöktes. Utställningen ”På sporet av Matisse” byggde på detta arbete och blev museets egen bearbetning och uppgörelse efter återlämningen.

Jag har funderat mycket på varför något liknande aldrig skedde på Moderna museet 2009. Kanske blev det hela för sårigt. För svårt att hantera. Museet mötte restitutionen med tystnad. Nästan som om de låtsades att Noldes tavla aldrig hade funnit i samlingen.

Varför har man inte offentliggjort denna proveniens och publicerat den i internationella forum?

På senare år har något slags proviniensarbete startats på Moderna museet, tyvärr först två decennier efter Washingtonkonferensen. Birnbaum säger att man haft misstankar kring målningen redan innan Flechtheims ättlingar kontaktade museet. Och att det finns 20–30 verk till med misstänk proveniens. Frågan är: varför sådant hemlighetsmakeri? Varför har man inte offentliggjort denna proveniens och publicerat den i internationella forum? Washingtonprinciperna förespråkar öppenhet och transparens.

Birnbaum ansåg också att det hade varit ett misstag av museet att anlita affärsjurister för att hantera Noldefallet – det här var frågor som låg ”bortom affärsjuridiken”: ”Det här är inte affärsjuridik. Det handlar om helt andra frågor.”

Annons
Annons

Trots det har museet åter igen överlåtit hanteringen till affärsjurister, denna gång på Mannheimer Swartling.

Trots det har museet åter igen överlåtit hanteringen till affärsjurister, denna gång på Mannheimer Swartling. Den advokat som nu har ansvaret för ärendet är enligt byråns hemsida ”specialiserad på bolagsbeskattning, särskilt fusioner och förvärv”.

Det finns frågetecken kring Kokoschkas tavla på Moderna. Men det är inte de exakta detaljerna i hur tavlan förlorades som är det viktiga i den här historien. Det är hur Moderna museets har misslyckats att dra lärdomar av Noldefallet.

Det är en skandal i sig att Moderna museet har en målning som köptes i Nazityskland från ett av nazisterna konfiskerat galleri. Och att tavlan befunnit sig här sedan 1934 utan att varken Nationalmuseum eller Moderna museet på allvar har ifrågasatt dess historia. Om Moderna museet tog sin proviniensforskning seriöst skulle det vara de som sökte upp judiska ättlingar som plundrats för att återföra verk – inte tvärtom.

Ansvaret för att presentera obestridliga bevis för att den judiske konsthandlaren Alfred Flechtheim ägde Kokoschka-tavlan överlåter Moderna museet helt till Flechtheims familj. Men borde inte rimligtvis det ”moraliska ansvaret” att skapa klarhet i första hand falla på Moderna museet? Denna gång går det inte, som i fallet med ”Blumengarten (Utenwarf)”, att skylla på att verket köptes i ”god tro” från en ”välrenommerad” säljare.

Restitution är en försoningsprocess både för den som återlämnar och den som återfår.

Moderna museet misslyckades 2009 att dra den viktigaste lärdomen: att restitution inte är ensidig handling. Restitution är en försoningsprocess både för den som återlämnar och den som återfår. En unik möjlighet att göra upp med sin egen historia – en lärdom som Henie Onstad Kunstsenter drog.

Att återbörda handlar inte om att förlora, det handlar om att återlämna något som aldrig var ditt. Men framför allt handlar det om att erkänna sin egen skuld i det historiska skeendet, hur stor eller liten den än må vara.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons