Annons

Karl Steinick:Modernismens räta vinklar är redan passé

Viljan att organisera ett rationellt samhälle gjorde efterkrigstidens stadsplanering fartblind – idag ter sig den modernistiska drömmen föråldrad. I en ny bok sammanfattar den franske miljonprogramsarkitekten Michel Holley sina visioner om den ”vertikala urbanismen”.

Under strecket
Publicerad

Les Olympiades tornar upp sig i utkanten av Paris.

Foto: THIERRY BÉZECOURTBild 1 av 1

Les Olympiades tornar upp sig i utkanten av Paris.

Foto: THIERRY BÉZECOURTBild 1 av 1
Les Olympiades tornar upp sig i utkanten av Paris.
Les Olympiades tornar upp sig i utkanten av Paris. Foto: THIERRY BÉZECOURT

Inom stadsplaneringen var modernismens antiurbana ideal förhärskande under större delen av förra seklet och när de omsattes i praktisk handling ledde det till en förödelse vars följder vi tvingas leva med i överskådlig tid. Någon väg tillbaka finns inte och även om det går att bygga om eller spränga bort en del av de människofientliga betongkomplex som blivit den modernistiska arkitekturens främsta kännemärke löser det knappast problemen, varken i ytterområdena eller i stadskärnorna.

Många har skrivit om modernismens urbana fiasko. Nyligen gjorde Ola Andersson det i sin ”Vykort från Utopia” (recenserad i SvD 14/6), en utomordentlig skildring av hela det moderna stadsprojektet med Stockholm i centrum. För honom är den svenska huvudstaden ”ett försumbart avbrott i barrskogsbältet på norra halvklotet”, men det hade inte behövt vara så och det finns möjligheter att förändra till det bättre. Det trodde förstås modernisterna också att de gjorde, men deras försök till lösningar ledde fel, oavsett om deras lådor placerades ut glest liggande eller restes på högkant i trängre formationer. Förespråkare för den senare modellen kunde peka på New York, men några nya New York blev det inte hur man än rev i de gamla europeiska städerna.

Annons
Annons

I Paris realiserade politiker, arkitekter och byggherrar sitt Manhattankomplex i La Défense, strax utanför stadsgränsen. I själva Paris uppfördes i början av 1970-talet Tour Montparnasse, som brukar betraktas som stadens enda riktiga skyskrapa. Den sticker upp som en solitär huskropp på södra sidan av Seine, men det existerar även andra byggnader, bortsett från Eiffeltornet, som höjer sig över mängden.

Modernismen lämnade inte Paris orört. Det finns ett flertal nyare bostadsområden innanför stadsgränsen, där det sedvanliga parisiska gatulivet sanerats bort genom att husen vänds från staden in mot sig själva. Gatorna är inte gator och i bottenvåningarna saknas lokaler för affärer, kaféer och restauranger. I detta erinrar de om de modernistiskt inspirerade förorterna som återfinns norr och öster om staden, ökända för sina sociala problem.

Mer vittgående projekt av modernistiskt slag har också genomdrivits i Paris och det arrondissement där detta avsatt tydligast spår är det 13:e, där industrier och arbetarbostäder ersatts av omfattande nybyggnation. Processen inleddes under 60-talet då en kritiserad plan för området lade fast riktningen. Den arkitekt som fick störst inflytande under de kommande årens arbete,
Michel Holley, hade redan gjort sig känd som en förespråkare för vad han kom att kalla vertikal urbanism och denna syn på stadsplanering blev vägledande i omvandlingen av 13:e arrondissementet.

Hur han tänkte då och vad han anser i dag framgår av
Urbanisme vertical & autres souvenirs (Somogy éditions d’art, 143 s) där den 87-årige Holley sammanfattar sitt livsverk, som också finns rikligt avbildat i denna bok om en tid som i många avseenden förefaller fjärran från vår egen, även om arvet från den är påtagligt närvarande.

Annons
Annons

Krönet på Holleys karriär är utan tvivel Les Olympiades, det väldiga bostadsområde som är placerat likt en fästning mitt i 13:e arrondissementet, upphöjt från gatunivån. Ointagligt är det emellertid inte, det är bara att ta någon av utomhusrulltrapporna upp till Avenue Oslo, det genomgående promenadstråk som löper mellan höghusen. Det kantas av paviljonger med butiker och restauranger och i ena änden finns en galleria med mängder av affärer. I dag är de huvudsakligen asiatiska eftersom hela anläggningen ligger i Paris gamla kinesiska kvarter, där många från de forna franska kolonierna i Sydostasien också valt att slå sig ner. Att Osloavenyns paviljonger har tak med uppåtböjda hörn som erinrar om pagoder är dock en ren slump, även om det kan se ut som en medveten tanke. Lägenheterna i tornen var inte avsedda för invandrarna och deras barn, men i dag utgör de en stor del av de boende.

Att bygga på höjden är ett sätt att få ut mesta möjliga antal kvadratmeter på en given markyta och i en tid av skriande bostadsbrist var höghusen en byggnadstyp som det gick lätt att argumentera för. Holleys vertikala urbanism – ett begrepp han lanserade i samband med planeringen av Les Olympiades – innebar en radikalt genomförd zonindelning på höjden. Biltrafik skulle löpa i markplanet, eller i tunnlar, medan fotgängarna fick möjlighet att röra sig på en högre nivå där också affärerna placerades. De nedersta delarna av husen reserverades för kontor och de övre för boende. Att en undersökning visade att knappt en femtedel av parisarna kunde tänka sig att bo i höghus bekymrade inte Holley. Det innebar ju ändå att närmare en halv miljon inte var främmande för det. Om man kunde få in något tusental i varje skulle det motivera byggandet av 500 skyskrapor.

Annons
Annons

Så illa gick det inte, men en del höga hus uppfördes i Paris under de år då den vertikala urbanismens tillskyndare sågs som framtidens förverkligare i en tid av tillväxt och optimism. Vid mitten av 70-talet förändrades både de ekonomiska villkoren och synen på stadens rum och på miljön i stort. Les Olympiades, som stod färdigt 1975, finns kvar och det blev ungefär som Holley avsett, ett stycke vertikal urbanism som höjer sig ovan de omgivande kvarteren. Billeder för varutransporter och annat löper in under det och fotgängarna får ta sig upp en nivå eller företa en rejäl vandring runt. Anpassat till de omgivande kvarteren är det minst av allt, bortsett från en del andra höghus i närheten, men det skulle dess upphovsman antagligen anse bero på att han inte fick tillfälle att ta itu med dem också. Han förefaller belåten med resultatet och framhåller att invånarna trivs, men erkänner att de som bor intill är mindre förtjusta.

Den tillfälliga besökaren kan konstatera att det pågår en livlig kommers i shoppingcentret och att stamkunderna avlöser varandra i den lilla kombinerade tidningsaffären och bokhandeln för att få en pratstund med ägaren. Det finns ingen graffiti och inga tecken på skadegörelse, men det ser man å andra sidan inte mycket av i omgivningarna heller och jämfört med det myllrande folklivet på de intilliggande gatorna tycks Les Olympiades offentliga rum vara av mer begränsat intresse. Det utesluter inte att många av de tusentals som bor i husen kan vara tillfreds med det. De har om inte annat nära till allt det som stadsdelen i övrigt har att erbjuda.

Annons
Annons

Som ett minnesmärke från en svunnen tid ligger det där, detta exempel på vertikal urbanism, och det har även fått en skylt av det slag som staden placerar vid särskilt betydelsefulla platser och byggnader. Holley har försett sin bok med ett foto av den.

Samtidigt är Les Olympiades en miljö som det råder delade meningar om, vilket bland annat framgår i majnumret av arrondissementets egen månadstidskrift, Le 13 Du Mois, där Les Olympiades togs upp till granskning i en temasektion. En äldre dam som varit med från begynnelsen, då hon med man och barn flyttade från en tvåa nära Gare de Lyon till en femrummare i det nya området, är fortfarande nöjd, även om grannarna nu är andra än när hon kom dit. Området är blandat såväl etniskt som socialt och det har inte varit förskonat från droghandel och annan kriminalitet. En satsning för att integrera det bättre i omgivningarna har haft viss effekt, men det framgår i reportagen att alla sociala problem inte har undanröjts.

För Holley är Les Olympiades ett betydelsefullt projekt, utan tvivel hans viktigaste, och de sociala problemen betraktar han inte som något relaterat till själva byggnadskomplexet. Den utvecklingen kunde han inte förutse och det går naturligtvis inte att fastställa om förhållandena hade sett annorlunda ut om miljön hade utformats på annat sätt. Det råder inga sådana enkla samband.

När Holley beskriver sin del i det urbana rekonstruktionsarbete som resulterade i höghusen vid Place d’Italie och i Les Olympiades, liksom sina uppdrag på andra håll i Paris och dess omgivningar, gör han det utan att ångra något. Han agerade i en tid då det var möjligt att realisera den vertikala urbanism han pläderade för och han tog tillfället när det gavs. För honom handlade det om att lösa praktiska problem, en hållning som uppskattades av de politiker som fattade besluten.

Annons
Annons

Någon teoretiker vill han inte framställa sig som och han tycker inte om att bli karakteriserad som modernistisk arkitekt. I den intervju som avslutar ”Urbanisme vertical”, gjord av Gilles-Antoine Langlois, god vän och kollega, framgår det att Holley aldrig kände sig befryndad med kollegerna i de modernistiska arkitekternas internationella organisation, Ciam, där Le Corbusier var den givna centralgestalten. Honom påstår Holley att han aldrig läst något av och han vill inte kännas vid inflytande från annat håll heller. Han beskriver sig som autodidakt när det gäller stadsplanering, sådant fick inte mycket utrymme i arkitektutbildningen när han var ung. Trots detta går det inte att se honom som annat än modernist. Även om han inte vill bli uppfattad som anhängare till denna tidens rätta lära stod han förvisso inte i opposition till den utan delade åtskilligt av dess synsätt.

Förändringar i det urbana rummet är ofrånkomliga om inte städerna skall förvandlas till friluftsmuseer, men anpassningen till nya livsmönster och behov måste göras utan att det stadsrum som vuxit fram under århundraden går till spillo. Modernisternas misslyckande berodde på bristande insikter om, eller likgiltighet inför, värdet av den historiska miljön. De led av den kollektiva vanföreställningen att de hade funnit den enda riktiga vägen till framtiden. Den traditionella staden var för dem ett passerat stadium, den skulle ersättas med förvaringslådor i välordnade rutnät och mellan arbetslådorna och bostadslådorna skulle människor transporteras snabbt längs raka trafikleder. Funktion och effektivitet var de bärande elementen. Holleys vertikala urbanism integrerade visserligen stadens funktioner i en tät struktur, men inte heller han tog hänsyn till det befintliga urbana rummet.

Annons
Annons

Underliggande fanns ett samhällsideal som innebar att medborgarnas liv borde organiseras rationellt för allas bästa. Det moderna samhället, sådant det planerades under förra århundradet, var ytligt sett paternalistiskt välmenande, men i grunden byggt för styrning och kontroll. Om den traditionella staden utplånades och ersattes av den räta vinkelns tyranni blev allt överskådligt och välordnat. Därmed försvann även de oväntade mötena, överraskningarna bakom nästa gathörn och livet mellan husen, för att låna den danske urbanisten Jan Gehls uttryck.

Modernismens arkitektur och stadsplanering blev ett användbart redskap i den sociala ingenjörskonsten, till hjälp för makthavarna i deras strävan efter att skapa den moderna människan. Hon som skulle vara den lilla kuggen i det stora maskineriet.

Den modern(istisk)a framtidsdrömmen ter sig föråldrad i dag, trots att den till helt nyligen var förhärskande. Dessvärre har den inte helt bleknat bort bland arkitekter och beslutsfattare som i sin iver att sätta avtryck i stadsrummet gärna återfaller i modernistisk hänryckning när det handlar om att planera och bygga nytt. Dessa nostalgiker har blivit de samtida bakåtsträvarna, modernitetens retrogardister på jakt efter den framtid som inte riktigt ville bli till eftersom den nya människan aldrig infann sig.

Karl Steinick
är frilansskribent.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons