John Cage, 1958.
John Cage, 1958. Foto: Phillip Harrington. Illustration: Staffan Löwstedt

Modernisten som orsakade en störtflod av skitmusik

Modernisterna slog musikens hantverkskunnande i bitar. I stället för musik kom de med buller, tolvton och slumpen. Vi lever i spillrorna efter hela detta kulturrevolutionära projekt, skriver Sofia Lilly Jönsson i sin omvärdering av John Cages helt tysta musikstycke ”4:33”.

Publicerad

Modernisten Luigi Russolo menade i sitt futuristiska manifest 1913 att före 1800-talets alla maskiner fanns inte buller. Naturen själv är tyst, skrev Russolo, med undantag av enstaka orkaner, stormar, laviner och vattenfall.

Men frånvaro av buller är förstås inte detsamma som tystnad.

John Cage underströk gång på gång att ”4:33” hade varit hans viktigaste verk.

Jag befinner mig i skrivandes stund på den stilla landsbygden, och det som slog mig först när jag kom hit är fåglarnas herravälde över det akustiska rummet. Tystnaden är fylld med ljud.

John Cage visade med sitt stycke ”4:33” (1952) att ren tystnad inte existerar. Cage hade en gång varit i ett ljudisolerat rum på Harvard universitet, men hört sitt eget blod cirkulera. ”Ljuden följer mig genom livet in i döden”, sa han och underströk gång på gång att ”4:33” hade varit hans viktigaste verk.

Efter fyra minuter och 33 sekunder reste han sig utan att en tangent tryckts ner, bockade och gick ut.

Här hörs religiösa undertoner, och även om Cage själv influerades av zenbuddism behöver man inte lämna Europa för att hitta den mystika tanken om närvaro genom frånvaro.

”4:33” börjar med att en pianist kommer in på scenen och sätter sig vid en flygel. Vid premiären i New York i augusti 1952 stängde och öppnade David Tudor locket över tangenterna ett par gånger för att markera starten och satserna. Efter fyra minuter och 33 sekunder reste han sig utan att en tangent tryckts ner, bockade och gick ut.

Cages poäng var att ljud faktiskt hade hörts under konserten. Vinden och regnet utanför, publiken som skruvade på sig i sina stolar.

Annons

Mitt problem med John Cage och hans generationskamrater är snarare deras efterföljare.

Och den musikaliska tystnaden hade prövats tidigare. 1897 komponerade humoristen Alphonse Allais ”Begravningsmarsch för en döv man”, ett verk bestående av nio takters tystnad. Ett stycke i Erwin Schulhoffs "In futurum” från 1919 består också av pauser, och sista satsen i Yves Kleins 1949 ”Monotone-silence symphony” är en 20 minuter lång tystnad.

Det finns uppenbart ett gediget, konstnärligt koncept här med djupa existentiella konnotationer. Visst.

Foto: James Fraser

Mitt problem med John Cage och hans generationskamrater är snarare deras efterföljare. Det jag inte riktigt kan förlåta modernisterna för är att de lade grunden för dilettantism. De slog musikens hantverkskunnande i bitar; i stället för musik kom de med buller, tolvton, seriell musik, cellofaninpackade cellister, motorsågar genom flyglar, grafiska partitur, slump.

Annons

Vi lever i spillrorna efter hela detta kulturrevolutionära projekt.

I vår postmoderna tid finns inte längre någon säkerhetsspärr för kvalitet.

Visst var 1800-talets musikmarknad full av dussinmusik som var enkelt utförd (man köpte ju på den tiden musiken på papper och spelade den själv), men den var lika enkelt glömd. Ingen väntade sig mer av den än en stunds förströelse. I vår postmoderna tid finns inte längre någon säkerhetsspärr för kvalitet. Vad är kriterierna för ett verk som ”4:33” eller ett som slumpats fram genom tärningskast? Hur bedömer man den musik som alla kan utföra?

Syftet var kanske att befria konsten, men följden blev en terror under amatörismen. Vi utsätts dagligen för ”artister” som vi måste låtsas ta på allvar för att inte såra någons känslor, från tonsättaren jag mötte en gång som inte behärskade något instrument utan ”uppfann nya skalor” till den genomkommersiella Melodifestivalen. Smaken är som baken och alla bakar är lika goda.

Genom att göra idén om ingenting till ett verk och framföra det enligt konstens alla regler, iscensatte han sagan om kejsarens nya kläder och fick oss att applådera i decennier.

Modernisterna öppnade kort sagt slussdörrarna för en störtflod av skitmusik.

Som John Cage själv formulerade det 1937, profetiskt och i passande irriterande versaler:

I FRAMTIDEN KOMMER KONFLIKTLINJEN INTE LÄNGRE GÅ MELLAN DISSONANS OCH KONSONANS UTAN MELLAN LJUD OCH SÅ KALLADE MUSIKALISKA LJUD

Om hans syfte var att avslöja oss så var det rätt genialiskt, jag måste erkänna det.

För även om John Cage inte var först med idéerna om tystnad, eller ens om tyst musik, lyckades han blixtbelysa konceptet om så kallade musikaliska ljud i ”4:33”. Genom att göra idén om ingenting till ett verk och framföra det enligt konstens alla regler, iscensatte han sagan om kejsarens nya kläder och fick oss att applådera i decennier.

Om hans syfte var att avslöja oss så var det rätt genialiskt, jag måste erkänna det. Men om det bara gällde det där om icke-tystnaden var det med tanke på följderna kanske inte värt det. Trots sin lågmälda framtoning har ”4:33” gett mycket skrik för lite ull.