Annons

”Oj, vad jag trodde jag visste en massa när jag var 59”

Patricia Tudor-Sandahl, författare och terapeut, drar storpublik när hon pratar om modet att möta den tid i livet som innebär minskad kraft, krämpor och rynkor i spegeln. Men åldrandet handlar också om värdet i att ha livserfarenhet och att aldrig bli färdig som människa.

Under strecket
Publicerad

Patricia Tudor-Sandahl, 78, är i vad som kallas den fjärde åldern: ”Då man har arbetslivet bakom sig och en ny horisont mot åldrandet inom synhåll. Man tänker tankar om vad man vill lämna i arv och vilket ansvar vi har för själens avtryck.”

Foto: Allis Nettréus

Patricia Tudor-Sandahl, 78, är i vad som kallas den fjärde åldern: ”Då man har arbetslivet bakom sig och en ny horisont mot åldrandet inom synhåll. Man tänker tankar om vad man vill lämna i arv och vilket ansvar vi har för själens avtryck.”

Foto: Allis Nettréus
Patricia Tudor-Sandahl, 78, är i vad som kallas den fjärde åldern: ”Då man har arbetslivet bakom sig och en ny horisont mot åldrandet inom synhåll. Man tänker tankar om vad man vill lämna i arv och vilket ansvar vi har för själens avtryck.”
Patricia Tudor-Sandahl, 78, är i vad som kallas den fjärde åldern: ”Då man har arbetslivet bakom sig och en ny horisont mot åldrandet inom synhåll. Man tänker tankar om vad man vill lämna i arv och vilket ansvar vi har för själens avtryck.” Foto: Allis Nettréus

Hon tänkte att kanske 40–50 kommer och lyssnar. Församlingen hade satsat på det dubbla. Men när 78-åriga Patricia Tudor-Sandahl skulle börja var hela stora Kungsholms kyrka mer än fullsatt. Nästan 500 personer ville höra henne prata om ”Modet att åldras”.

– En regnig, trist tisdagskväll! Jag kan fortfarande inte begripa att så många kom, säger hon och skakar på huvudet.

I sin bästsäljare från 1999 ”Den tredje åldern” – om åren mellan 50 och 70 –  förutspådde Patricia Tudor-Sandahl att samhället nu skulle ha börjat betrakta åldrandet som något värdefullt och att hon själv skulle ha förlikat sig med kroppens förändringar.

– Oj, vad jag tyckte att jag visste en hel massa då. I dag vill jag bara säga ’Jamen, lilla vän!’

Patricia Tudor-Sandahl skrattar gott åt vad hon då tyckte var jobbigt med spegelbilden och de åldrande händerna – och av skäl vi kommer till senare kan jag inte låta bli att tänka på hennes självironi som guld i själens sprickor. Hon skrev förra boken för att hinna ikapp sitt eget åldrande, säger hon; insikten om tidens gång hade hamnat på efterkälken. ”Våndan inför rynkor, glömska och kroppens förfall kom som en chock” erkänner hon i boken – liksom skammen över sin fåfänga. Ett tag ville hon stoppa förlaget från att ge ut en så omogen text.

Annons
Annons

Patricia Tudor-Sandahl återkommer ofta till det där med mognad under vårt samtal.

Allt större andel äldre i befolkningen

Nu är var femte person i Sverige äldre än 65 år, en fördubbling sedan 1950. Prognosen är en fortsatt ökning av andelen äldre.

Nu vet hon att åldrandet är ”som en långsam överraskning”, att processerna pågår och pågår och att det känns olika från dag till dag. Vissa dagar kan hon möta sin spegelbild med jämnmod, andra dagar kan hon tänka …

Här sträcker Patricia Tudor-Sandahl plötsligt bägge armarna bakåt i sin fåtölj och riktar blicken uppåt – som en bön: … gärna botox!

Men rynkor och allmänna åldersförändringar är egentligen inte något hon lider av på djupet. Den kännbara smärtan handlar om att hon har drabbats av ögonsjukdomen glaukom (”grön starr”). Den oåterkalleliga, obotliga. Som långsamt, även med bromsmediciner, leder åt ett enda håll.

– Jag är livrädd för att förlora synen. Jag kan inte förlika mig med diagnosen, det är otroligt svårt. Den faktiska sanningen kan försätta mig i panik. Jag vet inte om jag kommer förbi det här.

Hur då ”förbi”, menar du?

– Om jag kan förlika mig med det på ett moget sätt.

Där kom det – igen. Men om hon för 20 år sedan kände att hon började få riktigt bråttom för att hinna bli mer mogen, vis och fullkomlig, är hon inte längre lika upptagen av …

Hon letar efter en mer precis formulering. Det handlar om en underton, prövar hon. En tro på att ...

– … man ska bli färdig, i viss mening. Då trodde jag att jag mer tydligt skulle ha blivit mognare. Men att man så småningom skulle komma till rätta med det man har kämpat med hela livet –  forget it!

Annons
Annons

Ett av Patricia Tudor-Sandahls mest delade ”Tankar för dagen”-program sändes förra våren i P1 och handlar just om att hon brottas med samma svårigheter som när hon var ung. Hon nämner öppet sin sviktande självkänsla, att hon är ojämn i humöret, inte kan leva som hon lär. Sedan citerar hon poeten Gunnar Ekelöf som säger ungefär att människans förnyelse består av en förändring av inställningen till våra grundproblem, inte att dessa i sig förändras.

– Om jag jämför mig i dag – och det jag skriver nu – är jag väldigt mycket mer inriktad på att acceptera en som aldrig blir färdig. Att inse paradoxen, att man är raka motsatsen mot den människa man kämpar för att vara.

Arbetstiteln på den nya boken är just nu ”Modet att åldras”. Och det behövs helt klart ett mod när man ska möta känslan av att ”när kroppen vissnar vaknar själen till liv”, som hon upplever och tror stämmer för många. Svårigheterna som man tror att man hade gjort upp med skalas istället av mer och mer, känns djupare och djupare, säger hon.

– Om man får leva tills man är 95 kommer man att känna dem inpå the bare bones. Där finns det kvar, som man tror att man ska kunna bli så färdig med.

Idén om att man kan bli fullkomlig är absurd, skrattar hon. I sitt populära ”Tankar för dagen”-avsnitt berättade hon om kintsukuroi, en japansk metod för att laga trasigt porslin med guld. ”Att förgylla det brustna och kantstötta gör föremålet vackrare och mer värdefullt”, sa hon och menade att det var dags att se på åldrandet och skavankerna på samma sätt.

När Patricia Tudor-Sandahl var 54 år fick hon en cancerdiagnos. Ibland, säger hon, fattar hon inte tidens gång. Det kan inte vara 25 år sedan! Hon fick en kris i yrkeslivet och gick från att skriva psykologisk litteratur för professionen till böcker för allmänheten – om kallet, tystnaden, åldrandet och tron. Ja, hon blev troende nästan över en natt. Hon som efter sin skolgång hos brittiska nunnor hade varit övertygad ateist.

Annons
Annons

Hur påverkar tidens gång din syn på existentiella frågor?

– Haha, döden, ändligheten – sådant får väldigt stor plats i mitt liv. Nästan varje söndagsmorgon läser vi dödsannonserna, min man och jag, och säger ’nu är den och den borta’. Det blir så väldigt konkret. Samma sak med krämporna. Teori blir till verklighet när åren går. Jag trodde nog inte krämporna skulle ta så stor plats och vara så svåra att hantera.

Nu är Patricia Tudor-Sandahl en bit in i den fjärde åldern – då man börjar ha arbetslivet bakom sig och samtidigt har en ny horisont inom synhåll – mot åldrandet. Och hur hon skrev om det i förra boken tycker hon stämmer rätt bra.

– Skillnaden är ungefär som att vada och simma. Då gick jag i vattenbrynet, nu är jag genomsyrad av det. Mycket är precis som jag sa då – och ännu mer. Och nu finns ingen återvändo.

Hon skrattar till.

– Fast det fanns ju inte då heller. Kanske är det mest more of the same.

Gäller det mognaden också?

– Jag brukar säga att mogen betyder ’färdig att tas i bruk’. Jag tycker att jag låter mig tas i bruk nu, trots alla skavanker.

Hon berättar att hon en dag kan känna sig mogen, en annan som en blöt fläck. Ett pendlande mellan ”ska det aldrig få bli mer av mig” och att inte längre ha några illusioner: en människa är och förblir så väldigt ofärdig. Den känslan är både paradoxal, förklarar Patricia Tudor-Sandahl, och ger henne kraft.

– Men tiden är knapp. Det finns stunder när allt det här kommer samman – det inre och det yttre. De är guld värda.

En sådan stund uppstod den där tisdagskvällen i Kungsholms kyrka. Folk satt och stod överallt och det var alldeles tyst. Patricia Tudor-Sandahl tänkte ”jädrans, vilken törst och hunger från människor och vad har jag att ge?”.

Men mitt i självtvivlet kände hon sig plötsligt så väldigt fri.

– Att utgå från mina egna erfarenheter är en stark drivkraft i allt jag gör. Många av oss har haft svårigheter i livet, och ibland behöver vi påminna oss om hur kantstötta vi är, allihop. Ja, ’botten i mig är botten i andra’. Den insikten kan göra det möjligt för mig att våga.

Patricia Tudor-Sandahl la manuset åt sidan. Gick från notstället, ställde sig mitt framför sin månghundrade publik och talade ur hjärtat. Om vad, minns hon inte. Men hon minns den starka känslan av att det inre och det yttre kom samman. Och att hon i den stunden fick uppleva något som man talar om, men inte alltid är med om: Frukten av att vara gammal.

– Det handlar om ett slags frihet – vad har jag att förlora? Det var så sammansatt och så tydligt för mig. Vad har jag att förlora!

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons