Annons

It gets me home, this curving trackLokko: Misslyckade mods får mig att fnissa

Leslie Ash och Phil Daniels i filmen Quadrophenia från 1979.
Leslie Ash och Phil Daniels i filmen Quadrophenia från 1979. Foto: REX/TT

Lagom till att filmatiseringen av The Whos ”Quadrophenia” fyller fyrtio år ger rockjournalisten Ian Penman ut en essäbok som tar upp modsens resa – från livsviktig subkulturell rörelse till lukrativ nostalgicirkus.

Under strecket
Publicerad

Unga mods utanför Cona Coffee Bar på Tib Lane i Manchester 1965.

Foto: Shirley Baker/TT Bild 1 av 5

Mods i Brighton, påsken 1966.

Foto: David McEnery/REX/TT Bild 2 av 5

Affischer i London 1967.

Foto: TT Bild 3 av 5

Unga mods i London, 1966.

Foto: David McEnery/TT Bild 4 av 5

Quadropheniajubileum Edinburgh 2019.

Foto: Ian Rutherford/TSPL/TT Bild 5 av 5

It gets me home, this curving track

Författare
Ian Penman
Genre
Sakprosa
Förlag
Fitzcaraldo Editions

192 s.

Filmatiseringen av The Whos rockopera i mods-miljö, ”Quadrophenia”, från 1979 fyller fyrtio år och firas under hela året i storstäder världen över med filmvisningar och scooter-parader med påföljande northern soul-aftnar. Ofta i samarbete med klädmärket Fred Perry.

Under den kommande helgen når denna lite paradoxala nostalgimaskin Stockholm.

Jag tycker nu i och för sig oerhört mycket om ”Quadrophenia”, det är en solkigt vacker film om uppväxtvåndor och psykisk ohälsa. Huvudpersonen, spelad av Phil Daniels, råkar bara vara en del av ett parkasklätt modsgäng i ett väldigt brundisigt Shepherd’s Bush i mitten av 1960-talet.

Och allt de tidiga modsen strävade efter var just detta: modernitet.

Filmen tar sig effektivt – till och med tidlöst – an generationsklyftor, klassfrågor och drogproblematik mot en kuliss av The Whos Pete Townshends egen uppväxt och livslånga kamp med bipolaritet och långvariga depressioner.

Det så paradoxala med firandet av Quadrophenia och modskulturen i vår tid överlag är hur den, mer än någon annan subkultur, växte upp till sin egen diametrala motsats.

Annons
Annons

Unga mods utanför Cona Coffee Bar på Tib Lane i Manchester 1965.

Foto: Shirley Baker/TT Bild 1 av 2

Mods i Brighton, påsken 1966.

Foto: David McEnery/REX/TT Bild 2 av 2
Unga mods utanför Cona Coffee Bar på Tib Lane i Manchester 1965.
Unga mods utanför Cona Coffee Bar på Tib Lane i Manchester 1965. Foto: Shirley Baker/TT

Mod är ursprungligen en förkortning av modernist. Och allt de tidiga modsen strävade efter var just detta: modernitet. I sina garderober, sin musiksmak, vad de läste och varför. Deras stilförebilder var de till London nyanlända karibiska invandrarna. Modsen approprierade det mesta från sin nya grannar och i mötet uppstod en fortfarande väldigt brittisk smältdegel av svart och vitt, Jamaica och England, bas och gitarrer, jazz och rock’n’roll.

Det enda de ville var att lämna andra världskriget så långt bakom sig som det överhuvudtaget var möjligt. De rusade framåt, vägrade se sig om och tonsatte sina pressveck med nyimporterad svart musik som, hade de lärt sig, var mer konsekvent anti-nostalgisk än någon annan kulturyttring.

Över den första modsrenässansen baserad kring just Quadrophenia och The Jam via 1990-talets Oasis och Blur fram till den åldrande men ändå smått lukrativa nostalgicirkus den utgör i dag.

Mods i Brighton, påsken 1966.
Mods i Brighton, påsken 1966. Foto: David McEnery/REX/TT

Den brittiske journalisten och kritikern Ian Penman älskar också det modernistiska fundamentet; själva grundidén om en subkulturell rörelse som kan tänka sig att resa över hela kontinenter i jakt på den perfekta strumpan och som vet precis varför den måste göra det. Men han föraktar vad det urvattnades till.

Annons
Annons

Affischer i London 1967.

Foto: TT Bild 1 av 1

Ian Penman har just publicerat sin första bok med rockteoretisk text på tjugo år, ”It gets me home, this curving track”. Den inleds med en essä med titeln ”Even if you have to starve: the long horizons of mod”, som behandlar just modernismens allt ökande motsägelsefullhet – en slags kamp mot sig själv – genom decennierna. Över den första modsrenässansen baserad kring just Quadrophenia och The Jam via 1990-talets Oasis och Blur fram till den åldrande men ändå smått lukrativa nostalgicirkus den utgör i dag, i synnerhet i Storbritannien förstås.

Affischer i London 1967.
Affischer i London 1967. Foto: TT

Penman, född 1959, är en av rockjournalistikens mest mytomspunna – men också inflytelserika – skuggfigurer. Han inledde sin karriär på musikmagasinet New Musical Express i början av punkeran och var – tillsammans med den fortfarande betydligt mer högprofilerade Paul Morley – tidningens både mest litterära och pretentiösa skribenter. Penman gick på 1980-talet vidare till mängder av modemagasin, för att under de senaste två decennierna bli London Review of Books musikessäist. 

Åtta av just dessa musikessäer samlas i den här sparsmakat formgivna volymen som, Penmans vana trogen, tar sin titel från en dikt av poeten WH Auden. Han ägnar också största delen av sitt eget förord till att förklara varför.

Annons
Annons

Unga mods i London, 1966.

Foto: David McEnery/TT Bild 1 av 2

Quadropheniajubileum Edinburgh 2019.

Foto: Ian Rutherford/TSPL/TT Bild 2 av 2
Unga mods i London, 1966.
Unga mods i London, 1966. Foto: David McEnery/TT

Under 1980-talets andra hälft läste jag Penman – nej, slukade – i alla de brittiska populärkulturella livsstilsmagasin som definierade sin tid. Han vägrade att se popmusik som något som skulle vara isolerat från andra konstformer. I de (väldigt) långa essäer som samlas i ”It gets me home, this curving track” tar han sig  – utöver modernismen – an James Brown, Charlie Parker, Frank Sinatra, Elvis Presley, Steely Dan, John Fahey, Donald Fagen och Prince.

Ja, Penman är en medelålders bildad herre som skriver oändligt långa texter om andra herrar men det är också något av en ytlig chimär: det råkar vara de ämnen han har tilldelats av redaktörer eftersom de av olika skäl har varit aktuella. Penman har ingen tanke på att nödvändigtvis hålla sig strikt till ämnet, omvägar och tankebanor tar honom ständigt till helt andra platser och artister, konstnärer och politiska strömningar. 

Och han är dessutom väldigt rolig. Under alptoppshöga pretentioner och citat från Fernando Pessoa och Gertrude Stein besitter han en förmåga att fånga vikten av popmusikens ständiga framåtrörelse som få andra, oavsett ålder.

Mer än något annat är det just den inledande essän om de subkulturella modsens långsamma och metodiska misslyckande att förbli det de utger sig för att vara, som skänker mig mest fnissglädje.

Quadropheniajubileum Edinburgh 2019.
Quadropheniajubileum Edinburgh 2019. Foto: Ian Rutherford/TSPL/TT
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons