Annons

FrankensteinMonstret är värt kärlek i välspelad Frankenstein

Happy Jankell och Tomas Åhnstrand i ”Frankenstein”.
Happy Jankell och Tomas Åhnstrand i ”Frankenstein”. Foto: José Figueroa

Hatet mot det främmande lyfts fram när Teater Barbara gör ”Frankenstein” som 1800-talsmelodram, men likväl kopplar till vår samtid. Mest intryck gör monstrets utsatthet.

Under strecket
Publicerad

Frankenstein

Genre
Teater
Regi
Daniel di Grado
Medverkande
Johan Ehn, Happy Jankell, Anders Jansson, Carina Jingrot, Tomas Åhnstrand
Var
Teater Barbara på Playhouse teater
Text
Johan Ehn

Scenografi: Gabriel Stuart. Musik, ljud: Rickard Folke

Mary Shelley skapade Frankenstein som skapade monstret av likdelar, i en roman från 1818. Hennes historia har återanvänts ett otal gånger, där filmen med Boris Karloff är mest känd och Mel Brooks ”Young Frankenstein” är min favorit.

Johan Ehns nya version börjar med en anatomisk föreläsning med Frankenstein bland studenterna, men klipper snart till en återblick på hans barndom.

Hemmet, med föräldrarna, styvsystern Elizabeth och lillebror William tar stor plats i Teater Barbaras uppsättning, som nu spelas på Playhouse teater. Något handlar det om hur en galen vetenskapsman blir till i sitt begär att veta och kunna det som ingen människa borde veta och kunna (en andlig bror till djävulspaktaren Faust). Men det handlar också om att tappa kontrollen över sin skapelse, med ödesdigra följder. ”Tänkte inte på det” hade Frankenstein kunnat säga om sina experiment, som ägt rum i en bubbla där andra människor, till exempel den älskande Elizabeth, skuffats undan för vetenskapens skull.

Det som ändå gör mest intryck från scenen är monstret själv, som till en början inte alls framstår som ett monster, men stor, klumpig, oartikulerad och därmed skrämmande. Hans förvirring – vem är jag, var kommer jag ifrån? – och oändliga ensamhet är sorglig och rörande.

Tomas Åhnstrands kylige Frankenstein tar hand om hans behov av kärlek och värme lika litet som han svarar på fästmöns ömhetstörst. Happy Jankells Elizabeth börjar som en förkämpe för kvinnans rättigheter, men förvandlas ofrivilligt till en kliché av hopplös längtan.

Anders Jansson gör många roller och som blind man har han den enda vackra kontakten med monstret, eftersom han inte kan se honom. Carina Jingrot övertygar både som mamma Frankenstein, som dör i barnsbörd, och den luriga katten Sapfo.

Det är Johan Ehn själv, klädd i doktorns oljerock, som spelar monstret. Benämningen är orättvis, men det är det enda namn han får. Människorna i hans omgivning misshandlar honom så fort de får syn på honom. Det borde de inte ha gjort.

Teater Barbaras ”Frankenstein” spelas på allvar som en 1800-talsmelodram. Regissören Daniel di Grados mycket välgjorda uppsättning innehåller inga samtidsmarkörer. Vi kan själva tänka på ansvarslösa hybris-projekt och hat mot det till synes främmande.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons