Annons

Åke Runnquist:Mord för minderåriga

De tecknade serierna ägnas inte stor uppmärksamhet i den s k kulturdebatten. De serier som är tillgängliga i svenska publikationer är också huvudsakligen av tämligen gemytlig eller menlös karaktär. En genre av betydligt vådligare art är de ”crime comic books” för barn, som vi i Skandinavien helt och hållet varit förskonade ifrån. Hur dessa seriemagasin, som i USA utgår i fantastiska upplagor, tar sig ut, får man veta i ett nyutkommet arbete av en känd barnpsykiater i New York, som recenseras av redaktören för Bonniers Litterära Magasin fil kand Åke Runnquist. Även bland de grymmaste sagor är det svårt att hitta något som kommer ens i avlägsen närhet till dessa kriminalserier, där man instruktivt får lära sig att krossa ett adamsäpple eller bevittna med vilken förtjusning bovarna låter folk släpa efter en bil med ansiktet nedåt på en grusig vägbana.

Under strecket
Publicerad

Denna artikel var inför i SvD den 5 juli 1954.

Var tid har sina fördomar. De tecknade seriernas ställning i dag kan på ett vis jämföras med sexuallivets under den viktorianska tidsåldern. Det anses inte passande att syssla med dem, men man tror sig ändå kunna förmoda att många ägnar dem intresse. Ibland kan det verka som om också serieläsandet kunde göra anspråk på att räknas bland mänsklighetens huvudsysselsättningar, och dubbelmoralen har också frodats rikare kring serierna än kring någon annan massproducerad kulturyttring.

Trots att en av allt att döma enorm publik följer serierna från dag till dag, från vecka till vecka, träffar man ytterst få människor som erkänner sig läsa dem, och i den s.k. kulturdebatten förekommer serierna praktiskt taget aldrig. Ingen tycks just bry sig om att fundera över varför folk läser dem, vilka de helst läser eller om de på något vis påverkas av denna lektyr. Serierna står över partipolitiken; samma rymdhjälte och samma kanin förekommer på den ena orten i en socialdemokratisk tidning, på den andra i en borgerlig. De står också över (eller möjligen under) diskussioner i allmänna kulturfrågor. Den socialdemokratiska press som då och då angriper de enklare veckotidningsnovellerna presenterar utan synbara betänkligheter några sidor längre fram i samma nummer upp till sju, åtta amerikanska serier, av vilka de flesta rör sig med samma slags ämnen, typer och konstnärliga kvaliteter som de angripna novellerna. Ungefär samtidigt som Folket i Bilds redaktör gisslar publikaner och syndare i annan press, som ger publicity åt kunglighet, går Biffen och Bananen i en av FIB:s egna serier på te hos prinsessan Margaret Rose, under småborgerligt gemytliga omständigheter men utan spår av satir. Även de tidningar som mest energiskt proklamerar kampen mot världens fördumning kan på sina egna seriesidor se exempel på att den ännu knappast kan anses helt avslutad. Allt detta skulle en misantropisk natur kunna anteckna som vackra exempel på offentligt hyckleri, men minst lika sannolikt är nog att det mesta sker i god tro. Man räknar inte med serierna.

Annons
Annons

Därför att det så sällan sägs eller skrivs något allvarligt menat om dem, har man i allmänhet rätt vaga begrepp om hur dessa kulturens snabbt uppvuxna sovstäder tar sig ut i sin helhet. Vi läser i större eller mindre hemlighet en eller flera egna favoritserier och talar f.ö. lite allmänt om "serier” när frågan understundom kommer på tal, utan att tänka närmare över skillnader i fråga om ämnen och kvalitet.

Att det finns kvicka och originella serier är uppenbart. Dit hör den satiriska "Pogo”, som på några år skaffat sig miljoner fasta läsare i USA, dit hör den amerikanska klassikern "Krazy Kat”, den holländska "Tom Puss” och givetvis också våra egna "Adamson” och "Mannen som gör vad som faller honom in”. Frånsett liknande toppar rör sig emellertid flertalet av de serier som kommer under svenska ögon på en plan, inte alltför höglänt nivå. De är rätt enformigt tecknade och rymmer sällan nya uppslag, men de ger sig också sällan ut på farliga marker. De är gjorda för att tillfredsställa så många människor som möjligt inom skilda åldersgrupper, och därför är de i regel också harmlösa. Detta gäller nästan alla i Sverige förekommande serier, vare sig deras bildrutor sprätter förbi i en dagstidning en veckotidning eller i ett seriemagasin.

Efter den kraftiga bearbetning som ägt rum på 1930- och 1940-talen torde Sverige höra till världens mest seriesinnade länder. De amerikanska syndikaten, som sörjt för huvuddelen av världens seriebehov alltsedan den moderna serien uppkom i deras hemland för cirka 60 år sedan, har emellertid icke kunnat få avsättning för hela sitt sortiment här. Några av de bästa inslagen och en god del av det färglösa genomsnittet har introducerats hos oss. Det är emellertid uppenbart att vi sluppit ett stort skikt ur botten på kollektionen. Lika klart är att vi har allt skäl att vara glada över detta.

Annons
Annons

Närmare belägg för den saken får man i den amerikanske läkaren Fredric Werthams nyutkomna arbete "Seduction of the Innocent”, vid sidan av tecknaren Coulton Waughs översikt ”The Comics” (1947), det enda större verk som torde ha utgivits om serier. Wertham är en känd och framgångsrik barnpsykiater i New York, som tidigare utgivit ett par böcker om sexualförbrytelser mot barn och de preventiva åtgärder man bör vidta på det området. Hans nya verk, som redovisar många års minutiöst studium av amerikanska kriminalseriemagasin, crime comic books, ansluter sig vad typ och tendens angår till de tidigare stridbara inläggen.

I Amerika började seriemagasinen ta fart mot slutet av 1930-talet men kom på allvar i gång efter andra världskriget; enligt siffror som meddelas av Wertham säljs f.n. 90 miljoner sådana häften per månad i USA, därav flertalet till barn. De serier som förekommer i sådana magasin, och som till större delen är lyckligt okända i Sverige, skiljer sig enligt dr Wertham avsevärt från de vanliga serierna, som i Förenta staterna huvudsakligen förekommer i dags- och veckopress. De senare läses även av vuxna; där måste man tänka på att inte utmana dem som själva kan föra sin talan. Erfarenheten har emellertid visat att barnens seriemagasin i mycket liten utsträckning blir uppmärksammade av föräldrar och lärare. De ligger slängda överallt som barnens egen lektyr. Man tar inte upp dem utan nöjer sig med en förmodan att de handlar om de rara djur och bussiga äventyrshjältar som finns i vissa av de amerikanska magasinen (och som är nästan allenarådande i de svenska).

Annons
Annons

Denna artikel var inför i SvD den 5 juli 1954.

De flesta barn som dr Wertham i sin praktik frågat om de läste serier har också svarat att de tyckte om de mer oskyldiga magasinen. På tu man hand med farbror doktorn har de emellertid i regel erkänt att de egentligen föredrog historier med blod, knivar, pistoler, bundna flickor och maskerade mördare. Det tycks också finnas utomordentligt goda möjligheter för dem att läska sig med sådana ingredienser. De magasin som sprider serier med kriminal- och andra våldsinslag har snabbt blivit överlägset dominerande inom genren och kör, enligt Werthams redogörelse, fram på de två linjerna skräck och sadism, med gasen oavbrutet i botten. Maximen är den formellt oangripliga (om också inte särskilt moraliska): crime doesn't pay, brott lönar sig inte, tillämpad på ett mycket lättsamt vis. I sjuttiofyra bilder får den unge läsaren tillfälle att identifiera sig med den djärve brottslingen som hugger händerna av flickor, kidnappar barn, gör såll av dumma konstaplar och sticker ut ögonen på oskyldiga medborgare. Att sedan denna demoniska övermänniska i sjuttiofemte bilden dukar under gör nog mindre intryck än det skulle ha gjort om lagens handhavare från början framställts i något bättre dager – som de nästan alltid gör i de mer normala serierna.

Denna artikel var inför i SvD den 5 juli 1954.
Denna artikel var inför i SvD den 5 juli 1954.
Annons
Annons

Efter att ha meddelat en lång rad utomordentligt uppskakande exempel i referat och (framför allt) i bild, antyder dr Wertham de skadeverkningar han anser sig kunna påvisa. De fall där man kan se en direkt linje från läsning av kriminalseriemagasin till brottsliga handlingar är givetvis ganska sällsynta, även om sådana tycks ha förekommit vid hans kliniker. Däremot har han många fall att relatera där unga missdådare, tjuvar, skolsadister och t.o.m. minderåriga mördare växt upp i en andlig atmosfär av grymhet och våld. Den har naturligtvis också underbyggts av andra missbrukade massmedier – grövre gangsterfilmer, tabloidtidningar och framför allt televisionens blodiga kriminalpjäser, men ingenting av detta har hos amerikanska barn en popularitet som kan mäta sig med kriminalseriemagasinens. Dr Wertham påvisar också fall där sexuallivet tidigt tagit sig uttryck i sadistiska böjelser, som barnet satt i förbindelse med alla de lättklädda flickor som piskas, plågas och dödas i kriminalserierna. Han vill också se en uppmuntran av homosexuella tendenser i förhållandet mellan den även i Sverige förekommande "Läderlappen” och hans unge medhjälpare Robin. Dylika på ledarbeundran grundade konstellationer förekommer visserligen annars i pojkböcker utan att ge något intryck av sexuell färgning, men man måste ge Wertham rätt i att de bägge herrarnas hemliv och luxuösa budoir gör ett något för ljuvt intryck. Ett direkt incitament till våldshandlingar finner författaren slutligen i de talrika annonser för pistoler, hagelgevär och stickvapen av olika slag som rikt smyckar dessa magasin.

Annons
Annons

"Seduction of the Innocent” är ingen lysande bok, varken i fråga om uppläggning eller bevisföring. Den är litet träigt skriven, och den har korstågsmanifestets förakt för alltför stor exakthet. Ibland driver Werthams indignation honom uppenbarligen för långt, som när han vill skylla på de fantastiska serierna att pojkar hoppar ut från höga höjder för att försöka flyga; sådant finns belagt innan serierna kom i gång. Hans paralleller mellan kriminalserierna och den stegrade ungdomsbrottsligheten kan också diskuteras. I Sverige har vi samma problem med unga brottslingar, men de gangsterserier som Wertham nämner är nästan okända hos oss; säkert finns det också andra orsaker till ungdomskriminaliteten.

Wertham är också ibland något för kategorisk i sina domslut. Framför allt är hans attityd mot övermänniskofigurerna väl rigorös. Stålmannen, den glasögonprydde kontorsslaven, som med en gest förvandlar sig till den jättestarke, osårbare och flygkunnige hjälten, är en önskedröm som fått många imitationer i amerikanska serier. Wertham vill utdöma hans enmanskamp mot brott och korruption som bristande respekt för demokratiens former, som uppmuntran av ett nietzscheanskt övermänniskoideal. Härom kan sägas att Stålmannen i varje fall i de serier som når Sverige ytterst strängt håller sig på lagens sida, ingriper mot lynchningar och överlämnar brottslingar åt polisen med hjälp av stora specialkonstruerade håvar. Att han sedan blivit en idealiserad övermänniskogestalt är nog ett grepp som knappast kan undgås i okomplicerade äventyrshistorier – det är även i en demokrati svårt att skapa äventyrlig rymd kring en suppleant i bevillningsutskottet.

Annons
Annons

Men även om man inser Werthams svaghet för privata fobier och ibland något lättvindig bevisföring gör hans stora bok ett rent skakande intryck. Det material han samlat är överväldigande i sin ruskighet, och rent frånsett dess omedelbara verkningar måste det i längden droppa sitt gift i synen på världen och medmänniskorna, när det i så stora mängder sprids bland 5-15-åringar. Våldsamma och hemska detaljer är visserligen ingalunda ovanliga i äldre och nyare lektyr för barn och ungdom – man blir nog överraskad om man sätter sig att gå igenom några klassiker på området från den synpunkten. Men även bland de grymmaste sagor är det svårt att hitta några som kommer ens i avlägsen närhet till kriminalserierna, där man instruktivt får lära sig att krossa ett adamsäpple eller får bevittna med vilken förtjusning bovarna låter folk släpa efter en bil med ansiktet nedåt på en grusig vägbana. Den hänsynslösa konkretionen går här längre än den fått göra på något annat område där sadism kunnat ta sig kommersiella uttryck.

Wertham är som nämnt ute på ett korståg. Han har rönt häftigt motstånd från de amerikanska serieförläggarna, som ofta har ungdomsvårdares och barnpsykologers garantier tryckta tvärs över hängningarna och tortyren. Staten New York antog 1950 så gott som enhälligt en lag som förbjöd försäljning av sådana magasin till barn under 15 år, men lagen, som tillkom huvudsakligen efter Werthams vittnesmål, föll på guvernör Deweys veto. Svårigheten består uppenbarligen i att få bukt med dessa avarter utan att gå tryckfriheten för nära. Wertham fortsätter emellertid sin kampanj och hans bok är, trots sina svagheter, ett starkt argument för hans sak.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons