Annons
Krönika

Katarina Wennstam:Mördaren fascinerar – inte kvinnan som blir ihjälskjuten

Under strecket
Publicerad

Det finns ett talesätt bland journalister som i vart fall gäller en del av oss. Man säger att ingen förstås önskar att hemska olyckor ska ske – men om det nu gör det så får det gärna vara på mitt arbetspass. Det låter cyniskt, men mycket med journalistiken är det. Förhållningssättet till brott och i synnerhet gärningsmän kan också vara minst sagt tvivelaktigt.

Mamman till Trez West Persson som mördades av seriemördaren Peter Mangs satte ord på det i en intervju här i SvD i serien om anhöriga på Idag-sidorna. Han är varken värd förståelse eller hat, säger hon om mördaren, som samtidigt är en av kriminalhistoriens mest omskrivna.

För det är om mördarna vi skriver. Det är om mördarna det görs tv-serier. Det är mördarnas barndom, vansinne, mindervärdeskomplex, relation till kvinnor, psykiska problem och snart sagt vad som helst som läggs under lupp. Och det är förstås intressant och viktigt. Det är hos mördarna vi förhoppningsvis kan finna svaret på gåtan varför de gjorde det och i något slags utopi förhindra liknande brott. Men det är – tyvärr – inte hela sanningen.

Annons
Annons

Mördaren fascinerar. Mördaren är en outtömlig källa till projektioner, till fantasier och inte minst löpsedlar. Det är inte kvinnan som blir ihjälskjuten i sin säng som genererar spalt efter spalt. Utan pastorn som förmådde barnflickan att begå mordet. Vapnet. Tillvägagångssättet. Sexet, inte minst.

Idag vet vi att vi i media publicerade en mycket sjuk mans lögner och snuskiga fantasier.

Jag arbetade som kriminalreporter på SVT under åren då det som senare har kommit att kallas århundradets rättsskandal pågick som bäst. Thomas Quick, den bestialiske seriemördaren, var på allas läppar.

Detaljerna var motbjudande, och de återgavs snart sagt överallt. Inget han sa om dem han påstod sig ha mördat besparades läsarna. Idag vet vi att vi i media publicerade en mycket sjuk mans lögner och snuskiga fantasier.

Under de här åren på nittiotalet fanns det hos både allmänhet och journalister en nästan störd fascination av just seriemördare. Vi förfasade oss över När lammen tystnar-karaktären Hannibal Lecter, men älskade också hans manér att smacka och säga att han avnjöt sina offers kvarlevor med ”a nice bottle of Chianti”. Vi läste om Ted Bundy, om Dr. Död, om paret Fred och Rose West. Om Marc Dutroux och Slaktaren från Rostov.

Jag skulle inte gå så långt som att påstå att människor ville att Thomas Quick skulle ha begått alla de där fasansfulla mördarna, men när han nu påstod det så var det många som åtminstone agerade som att en svensk seriemördare var bland det häftigaste man kunde tänka sig. Samma sak är det med Peter Mangs. Enskilda skjutningar i Malmö struntade de flesta fullständigt i, men en serieskytt i klass med den omskrivna Lasermannen är förstås något helt annat.

Och det är förstås skillnad på olika brottslingar, hur störda eller grymma de är, hur mycket skräck de sätter i omgivningen, deras bevekelsegrunder. Men fortfarande – för de anhöriga är det ingen skillnad. Någon de älskar är och förblir borta.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons