Annons

Alla vill ju hemMörk och underhållande debut om judiskt arv

Anna Brynhildsen (född 1992) har läst Litterär gestaltning vid Lunds universitets författarskola och arbetar nu på sin magisterexamen i litteraturvetenskap.
Anna Brynhildsen (född 1992) har läst Litterär gestaltning vid Lunds universitets författarskola och arbetar nu på sin magisterexamen i litteraturvetenskap. Foto: Emil Malmborg

En vildsint och intressant debutroman som är som bäst när ett motsägelsefullt inre skildras. Men ibland är den lite för pratig. Ricki Neuman har läst en mörk historia om studenten Rebecka som söker sitt judiska arv.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1
Bild 1 av 1

Alla vill ju hem

Författare
Anna Brynhildsen
Förlag
Wahlström & Widstrand

304 s

Rebecka är 27 år och jobbar extra som lärarvikarie i biologi. För att kunna behålla sin studentlägenhet i Lund måste hon skriva in sig på en kurs på universitetet. Det blir ”judiska litterära reaktioner på Förintelsen”.

Det är ingen slump, och därmed inleds en lång och utmanande resa: hennes band till det judiska är nästan helt avklippta. Om sin mormors förflutna vet hon ingenting.

”Jag fattade nog aldrig på riktigt att hon och mamma var judinnor, inte förrän hon dog, och begravningen inte var i kyrkan, och annonsen pryddes av en davidsstjärna.”

Mormodern kom till Sverige 1939, som 14-åring i en Kindertransport, och förlorade föräldrar, syskon och vänner i Förintelsen, men om detta har Rebeckas mamma aldrig berättat. Aldrig suttit med gamla pass, gulnade brev och slitna fotografier, inget har förts vidare, och samtidigt har naturligtvis en hel del förmedlats.

Tidigt konstaterar Rebecka att hon vill ha rödsprängda ögon och kunna ”fulhulka på ett sätt som man bara kan göra när det finns ett trauma där bakom”.

På kursen träffar hon Elinor, som har en stark relation till det judiska, som blir en lots för Rebecka och som föreslår en gemensam sommarresa till Israel, där hon förstås har varit många gånger.

Annons
Annons

Hur gör man sig själv mer judisk? Går det egentligen? Hur skaffar man sig ett nytt ”hemmalag”?

Där finns även kursledaren Richard, även han en guide in i det judiska, också han en del av det framtida ”hemmalag” som Rebecka fantiserar om att tillhöra. Fast när de till slut ligger med varandra visar det sig att han inte är omskuren, och inte ens jude, och något tar genast slut.

Hur gör man sig själv mer judisk? Går det egentligen? Hur skaffar man sig ett nytt ”hemmalag”? När blir man till slut inkluderad?

Diskussionen förs, men utan några övertygande svar, och när Rebecka för första gången ska berätta om sin familj för Elinor väljer hon bort sin egen historia, som om den är för tunn för att hållas upp. Istället ljuger hon och beskriver det judiska exet Jacobs familj i Bromma.

På kursen går endast fyra personer, inklusive ”en kille med en sjukt kristen look”. ”Han log alldeles för lyckligt för att vara judisk, och hade långa ögonfransar, ljus röst och såg ut som någon som sjunger i kör – och jag hade aldrig kunnat sätta mig bredvid honom utan en rädsla för att svärta ner honom.”

Om en av hennes elever:

”Hennes växlingar mellan det försynta och det skarpa väckte ett svagt obehag i mig.”

Här ligger en del av romanens charm, i Rebeckas egensinniga beskrivningar av människor runtomkring henne.

Läsaren möter unga studenter i Lund och Malmö, får följa med på fest, hänga på universitetet eller sitta i baren och dricka öl, men det mest intressanta äger rum i berättarens heta, pulserande, ifrågasättande, motsägelsefulla inre, där inget förefaller säkert och självklart och där det tänktas motsats ofta väntar i nästa mening.

Det dunkar och har sig, och ingenting blir egentligen avhandlat eller avslutat, inte ens relationen med exet Jakob som nu ska bli pappa med ”Sannajäveln”, och då och då riktar sig Rebecka mot ett ”du”, vänder sig anklagande till sin mamma som det ”aldrig kommer sig naturligt att ringa”.

”Alla vill ju hem” är en mörk historia och blir, efter ett tag, även en intensiv och intressant debutroman, underhållande, vildsint, ojämn, emellanåt för pratig och med ett slut som tyvärr känns aningen ansträngt, åtminstone för denne läsare.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons