Annons

Arne Melberg:Mörkrets metafor under omprövning

Den ambitiösa avhandlingen ”Det ­mørke kontinent?” är en nyläsning av litteraturen om Kongo. Den danske litteraturforskaren Frits Andersen ifrågasätter våra invanda föreställningar om den mörka kontinenten.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

UNDER STRECKET

Det stora landområde som kallas Kongo har i mer än hundra år framstått som en plats för hänsynslös exploatering av naturrikedomar, av politisk turbulens och rentav folkmord, samtidigt som det har uppfattats som obegripligt och oåtkomligt, som platsen för ogenomtränglig mystik och kompakt mörker. Kombinationen av information och mytologisering av Kongo inleddes med missionären David Livingstone, som slog sig ner i förut okända områden, och fortsatte med Henry Morton Stanleys ”upptäcktsresor”, som dokumenterades i en rad böcker som omedelbart översattes och blev stora succéer, också på svenska. Den första berättar om hur Stanley söker och finner Livingstone (som var måttligt intresserad av att bli funnen) medan den sista, från 1890, hette ”I det mörkaste Afrika”, och etablerade föreställningen om Afrika och särskilt Kongo som just mörkrets rike. Tio år senare förstärkte Joseph Conrad samma metafor genom att skildra en fiktiv resa uppför en anonym flod, som alla läsare identifierade som Kongo-floden, till den ”inre stationen”, där elfenbensjägaren Kurtz mumlar ”the horror, the horror” som svar på frågan om vad som döljer sig i ”Mörkrets hjärta”.

Annons
Annons

Conrad hade tidigare verkligen företagit en resa uppför floden som anställd i ”fristaten” Kongo, som den belgiske kungen Leopold hade lyckats göra till sin privata egendom. Leopold hade också anställt Stanley för att kartlägga landet och därmed hjälpa till med exploateringen av elfenben och rågummi. Det började emellertid komma fram vittnesmål från till exempel missionärer om de grymheter som användes för att berika Leopold, något som aktiverade en ”reformrörelse”. I början av 1900-talet publicerade E D Morel en rad arbeten med kraftfulla anklagelser mot Leopold, som 1908 tvingades avstå från sin privategendom. Den skulle istället komma att lyda under Belgien i ytterligare 50 år. Den belgiska oviljan att ”göra upp” med sitt kolonialistiska förflutna och i synnerhet Leopolds skräckvälde har på senare tid dokumenterats i till exempel Adam Hochschilds ”Kung Leopolds vålnad” (på svenska 2000). Ett samtida skandinaviskt bidrag till Kongo-litteraturen är danske Peter Tygesens ”Congo – formoder jeg” (2001), som kombinerar en levande reseberättelse med historiska glimtar och aktuell politisk kritik.

Nu har ytterligare en dansk, litteraturforskaren Frits Andersen, presenterat en monumental studie om Kongo i litteraturen: Det mørke kontinent? Afrikabilleder i europæiske fortællinger om Congo. (Aarhus Universitetsforlag 2010, 695 s). Det är en utomordentligt ambitiös avhandling, som vill inget mindre än reformera litteraturbegreppet och litteraturvetenskapen, alltsamman baserat på en nyläsning av litteraturen om Kongo, berättelserna och myterna om det kongolesiska ”mörkret”. Henry Morton Stanley blir här den överraskande huvudpersonen, Joseph Conrad spelar förstås också en stor roll, men här finns också en lång rad senare bearbetningar: franske Octave Mirbeaus spirituella bilresa ”La 628-E8” (1907), Graham Greenes ”A burnt-out case” (1961), V S Naipauls ”A bend in the river” (1979), schweizaren Urs Widmers ”Im Kongo” (1998), populärlitteratur från 1930-talet om Tintin i Kongo och Tarzan i Kongo men också en rad snabbt glömda skandinaver, som bidragit till myterna om det mörka landet.

Annons
Annons

Stanleys en gång så populära reseberättelser är idag nästan lika glömda. I den mån Stanley numera dyker upp i litteraturen är det som en hänsynslös vägröjare i det kongolesiska mörkret och en hantlangare till Leopold. Frits Andersen modifierar kraftigt denna bild: han sticker inte under stol med att han verkligen var anställd av Leopold men han menar att Stanley naivt uppfattade Leopolds projekt som en filantropisk organisation med fri handel och civilisatorisk utveckling på programmet. Framför allt hade Stanley en egen agenda, som förstås handlade om att göra ”upptäckter” och kartlägga den mark där ingen vit man tidigare satt sin fot – men också om att berätta om detta på ett sätt som förnyade den klassiska reseberättelsen. Stanley läst av Frits Andersen är en tidig representant för
new journalism: han bryter ner gränserna mellan fiktion och verklighetsbeskrivning liksom mellan hög och låg litteratur. Hans litteratur är ett ”verklighetsarbete”, med en term som Andersen gillar: Stanley arbetar litterärt för att upprätta förbindelse mellan den lokala erfarenheten i Afrika och den globala marknaden – det gäller den litterära marknaden likaväl som råvarumarknaden, särskilt den råvara som då kallades ”kautschuk” och användes till exempelvis bildäck. Samtidigt upptäcker Andersen ”dristiga anekdoter” och ett ”modernt tvivel” i Stanleys berättelser, plus avsnitt som närmast är naturlyriska, till exempel den långa och entusiastiska beskrivningen av den väldiga regnskogen Ituri i ”Det mörkaste Afrika” – alltsammans komponenter som gör Stanley till något av en ”modern” författare och förnyare.

Annons
Annons

Joseph Conrads lilla berättelse ”Mörkrets hjärta” passerade i gengäld tämligen obemärkt när den först kom ut men har fått så mycket mer uppmärksamhet senare och inte minst i våra dagar. Den har länge varit ett tacksamt analysobjekt för litteraturvetenskapen eftersom den är gåtfullt mångtydig, utnyttjar skiftande perspektiv och drar in sin läsare i en civilisationskritisk problematik, som till exempel Olof Lagercrantz spinner vidare på i sin fina introduktion ”Färd med mörkrets hjärta” (1987) – och som Sven Lindqvist, med ”Utrota varenda jävel” (1992), förvandlade till en domedagsprofetia om den västerländska civilisationens framtid. Frits Andersen vill omvärdera också denna berömda roman genom att visa att Stanley och Conrad ligger närmare varandra än vad man kunde tro: båda uttrycker fin-de-siècle-estetikens fascination för mörkret. Conrad gör det i ett pessimistiskt tonläge: för honom är det afrikanska mörkret en oundviklig existentiell erfarenhet. Stanley är i gengäld en upplysningsman, som visserligen fascineras av den mörka Ituri-skogen men som i princip vill röja väg och bringa ljus.

Andersens överraskande slutsats är att Conrad egentligen är en anti-modernist som faller tillbaka på traditionella reseberättelsers demonstrationer av det sublimt märkvärdiga. Det moderna består i att Conrad siktar till det finlitterära med en oförpliktande mångtydighet, som bereder vägen för hans upphöjelse till modernistisk ikon i litteraturvetenskapen. Medan Stanley, som vi trodde var lika antikverad som exempelvis Sven Hedin, i själva verket pekar fram mot dagens verklighetsarbetande prosa, som vi finner den i journalistik, historieskrivning, dokumentärromaner och reseberättelser. Sämre går det när Conrads roman används som verklighetsbeskrivning, menar Andersen. Redan ”reformrörelsen” ville utnyttja Conrad som sanningsvittne om den kongolesiska misären, men ”Mörkrets hjärta” är inget vittnesmål utan en höglitterär bearbetning. Inte ens Conrads dagbok från 1890 års resa i Kongo tillerkänns något bevisvärde av Andersen, som istället drar fram de perspektivförskjutningar och den mytologisering av ”mörkret”, som gjort Conrad intressant för litteraturvetenskapen men oanvändbar som vittne. Conrad omvittnar egentligen bara vittnesmålets opålitlighet och svårigheten att få pålitlig information i det afrikanska ”mörkret”.

Annons
Annons

I själva verket avvisar Andersen
alla vittnesmål om tillståndet i ”fristaten” Kongo, inklusive de missionärsberättelser som gav material till Morels anklagelser och som lever vidare i Hochschilds bok om den belgiska kolonialhistorien. Skälet är att vittnesmålen – skräckhistorier om till exempel avhuggna händer, kannibalism och summariska avrättningar – är lösryckta episoder som inte sätter in exploateringen i sitt ekonomiska och politiska sammanhang och därmed upprepar de mekanismer som skulle avslöjas. De vittnesmål som skulle kasta ljus i det afrikanska mörkret cementerar i själva verket uppfattningen om Afrika som just mörker.

Sådan är Frits Andersens politiska agenda: han går emot det han kallar ”alteritets-tänkande” – Kongo och Afrika som det annorlunda andra – eftersom det legitimerar den exploatering som skulle bekämpas och håller kvar Afrika i mörker. Andersen är istället en upplysningsman: han vill se ljus, fritt utbyte, fri handel. Nu skriver han en litteraturvetenskaplig avhandling och inte någon politisk historia men han drivs av ett politiskt patos som inger respekt – även om det också bidrar till överdrifter och felläsningar. Exempelvis tror jag att han läser Stanley alltför överseende och Conrad alltför kritiskt. Stanley var inte bara en ”naiv” äventyrare. Han försvarade ”fristaten” och kung Leopold in i det sista, han var en påfallande hänsynslös expeditionsledare vars upptäckter hade varit lika meningslösa som exempelvis polfärderna – om de inte beredde vägen för exploatering av råvaror. Andersen bortser också från att Conrad med ”Mörkrets hjärta” förbereder den insikt som trängde sig på i samband med andra världskriget och som därefter ideligen upprepats: att den högsta civilisation lätt slår om i värsta barbari, eller att civilisation och barbari på något sätt betingar varandra. Conrads modernitet och aktualitet hänger samman med att han lockar sin läsare att ifrågasätta verkligheten och inte minst sin egen position i världen. Conrad bidrar därmed till just det som Andersen efterlyser: en ”globaliserad” litteratur som erkänner världens alla missförhållanden och olikheter men också ser till alla samband och sammanhang. Andersen bortser också, alldeles i onödan, från missionärernas berättelser, till exempel från den svenske missionären E V Sjöbloms ”I palmernas skugga” (1907), som är en dagbok från Kongo med många hårresande episoder men också ett gripande vittnesbörd om idealistens konfrontation med verkligheten och ett intressant bidrag till litteraturen som ”verklighetsarbete”.

Annons
Annons

Frits Andersen ger med sin avhandling ett viktigt bidrag till en pågående omorientering av litteraturvetenskapen. För fem år sedan skrev jag på denna sida att ”stagnation hotar svenska litteraturstudier” och syftade till att litteraturvetarna så envist sysslade med en relativt smal och enbart svensk tradition. Jag skulle tro att bilden är helt annorlunda idag, även om knappast någon svensk doktorand vågat sig på så stora grepp som de som Andersen praktiserar. Han skriver visserligen på danska men han skriver om både dansk och skandinavisk och europeisk litteratur; han placerar litteraturen i ett globalt sammanhang som är lika socialhistoriskt som litteraturhistoriskt och han praktiserar ett omfattande litteraturbegrepp, som stämmer bättre med dagens litterära praxis än den snävt definierade fiktionslitteraturen. Det är en breddning av litteraturvetenskapen som har sina omkostnader: jag har antytt att Andersens politiska iver lockar honom att filosofera med hammaren istället för med fingertopparna. Han gör ändå ett imponerande försök att förena den klassiska textanalysen med sitt globala perspektiv. Dessutom ruckar han på våra invanda föreställningar om den mörka kontinenten.

Arne Melberg
Arne Melberg är professor i litteraturvetenskap vid Universitetet i Oslo.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons