Annons

Mormor: ”Äter ur en totalt att inte få träffa de små”

Foto: Vanya Bovajo/TT

När dottern tog avstånd förlorade Birgitta, 76, även kontakten med sina barnbarn. ”Ibland vill man bara försvinna från allt för att komma undan smärtan”, säger hon.

Under strecket
Publicerad

De två paketen är inslagna i guldpapper och med etiketter på: Grattis Linnea på 4-årsdagen från mormor och Grattis Vidar på 1-årsdagen från mormor. Inuti ligger varsitt passfodral, berättar Birgitta, 76 år.

– Ett rosa och ett blått. Till deras första pass.

Fast Linnea och Vidar har inte fått presenterna. Birgitta skickade dem med posten men hennes dotter Maria sände tillbaka dem igen. Dottern vill inte ha kontakt med sin mamma – och har förbjudit Birgitta att ha någonting med barnbarnen att göra.

– Vidar har jag aldrig ens träffat, säger Birgitta.

Hon plockar fram andra presenter till barnbarnen som dottern också vägrat ta emot. Ett guldhjärta och en docka. Ett vitt paket med tomteklistermärken på, försiktigt vecklar Birgitta upp silkepappret och visar upp en klänning och ett diadem, en julklapp från ifjol.

Jag längtar efter Maria så att det svider i mig. Det gör så ont.

På frågan hur det känns att få tillbaka presenterna blir Birgitta tyst ett ögonblick. Sedan säger hon:

– Som knivar. I hjärtat. Nu har jag slutat försöka. Nu sparar jag paketen här, tillsammans med brev som jag skrivit till barnen. En dag ska de få dem. Jag skriver ner min historia också, så att de ska veta lite om sin mormor.

Annons
Annons

Tårarna stiger i Birgitta ögon. Det känns förtvivlat, här i vardagsrummet på andra våningen med fönster mot parken.

– Jag längtar efter Maria så att det svider i mig. Det gör så ont. Men allra mest synd tycker jag om barnen. Jag förstår inte hur min dotter kan göra så här mot dem. Nej, jag begriper det inte. Det är ju dem det drabbar mest, och jag är så orolig för hur det ska bli i framtiden.

Jag frågar hur det började? Varför vill hennes dotter, hennes enda barn, inte ha kontakt?

På det finns inga enkla svar eller tvärsäkra förklaringar. Birgitta beskriver det som att hon och Maria alltid har stått varandra nära. De har nästan bott grannar och rest ihop. Varit på landet tillsammans. Birgitta och Marias pappa separerade tidigt, men Maria har träffat dem båda under alla år. Och visst har dottern alltid haft ett häftigt humör, säger Birgitta. Tänt till om hon inte fått som hon velat. Kollisionerna har varit hårda om Birgitta sagt ifrån.

Fast i grunden har relationen varit bra, innerlig, så har Birgitta uppfattat det.

– Vi hade väldigt roligt tillsammans. Det är en skarp tjej, jättego och duktig. Jag är stolt över henne.

Men för ett antal år sedan förändrades bilden. Under en konflikt på landet, då Maria enligt Birgitta fick ett vredesutbrott, gapade och skrek och gjorde illa sin mamma fysiskt, gick allt överstyr. Birgitta sökte läkarvård efteråt, och fick rådet att polisanmäla sin dotter. Vilket i sin tur ledde till rättegång. Jag hajar till när hon säger det. Det låter drastiskt. Birgitta suckar. Ja. Det var en förfärlig utveckling. Hela händelseförloppet kom som en blixt från klar himmel. Fast är det verkligen möjligt? undrar jag. Att deras relation så hastigt kunde tippa över i katastrof? Vad hände?

Annons
Annons

– Maria mådde inte bra. Hon hade haft några havererade relationer och längtade jättemycket efter barn. Allt bara exploderade där på landet. Tror jag. Fast jag vet inte. Men hon behövde hjälp. Det är ju hennes pappa också, som hela tiden gör precis som hon säger, hon styr honom helt. Själv har jag försökt sätta gränser. Det gör henne förbannad.

Jag blev så glad! Jag visste ju hur Maria hade längtat efter barn.

Birgitta låter uppgiven. Och jag slutar att ifrågasätta hennes berättelse. Jag ser hennes sorg, och papperstussen som knölas ihop handen. Hon får berätta i fred nu, sin version.

Efter händelsen på landet undvek Maria sin mamma, och svarade varken på brev, mejl eller telefon. Hon flyttade till en annan adress. Veckorna och månaderna passerade och blev till år. Så ringde det på dörren en dag. Det var försommar. Birgitta satt vid skrivbordet och arbetade. När hon öppnade stod Maria därutanför. Vid sin sida hade hon en barnvagn och i den låg ett barn. Linnea, fyra månader gammal.

– Jag blev så glad! Min dotter – och en liten flicka! Jag visste ju hur Maria hade längtat efter barn. Och själv är jag så himla barnkär. Men jag blev också jätterädd. För hur det skulle bli och vad som skulle hända. Hennes oberäkneliga humör och agerande. Jag visste ju inte ens att hon varit gravid.

Maria hade blivit med barn genom donator, och nu ville hon ha kontakt med sin mamma igen.

– Hon lyfte upp Linnea, och lät mig hålla henne. Hon sa: ’håll henne nära’. Det var fantastiskt. Hela den sommaren var vi tillsammans. Jag gick som på glödande kol, var hela tiden rädd att göra något fel, rädd att göra Maria förbannad. Men vi gjorde saker ihop. Åkte på utflykter.

Annons
Annons

Birgitta visar ett fotografi av sig själv och Linnea, från den där sommaren. Birgitta bär Linnea i en bärsele på magen.

– Fast sedan så… blev det fel ändå.

Jag har inte haft en chans. Att ha dessa bägge emot sig är helvetet på jorden.

Maria fick ett nytt utbrott, och det blev brytning på nytt. Ny tystnad. Den här gången kändes det ännu värre för Birgitta, nu när hon visste att Linnea fanns.

Så småningom fick hon via en bekant reda på att Maria var gravid igen. Idag finns även Vidar. Som Birgitta aldrig har träffat. Maria har hon inte pratat med på flera år. Däremot vet hon att Maria har nära kontakt med sin pappa. Avunden gör ont i hela kroppen, säger hon, och ilskan över att han understödjer dotterns agerande.

– Han har alltid tagit parti för henne mot mig. Jag har inte haft en chans. Att ha dessa bägge emot sig är helvetet på jorden, säger Birgitta och tillägger:

– När sånt här händer finns det alltid folk som tror att man gjort något förfärligt. Att man får skylla sig själv. Men jag vill bara träffa mina barnbarn och jag vill att de ska få träffa mig.

Birgitta har sökt sig till olika föreningar för att få hjälp och stöd och träffa andra i samma situation. Bland annat har hon varit med i Anbo, för anhöriga till personer med instabil emotionell personlighet, borderline. Maria har ingen sådan diagnos. Men Birgitta säger att hon ändå kan känna igen mycket av Marias beteende när hon hör andra berätta. Birgitta har också lärt känna andra mor- och farföräldrar som inte får träffa sina barnbarn.

– Det äter ur en totalt att inte få träffa de där små. Ibland vill man bara försvinna från allt för att komma undan smärtan. Så känns det. Men sedan repar man sig ju. Det måste man. Jag kommer aldrig att överge dem, vad som en händer.

Hon har på juridisk väg försökt hitta vägar att få umgås med Linnea och Vidar. Men utan resultat. Hon menar att mor- och farföräldrars rättigheter är alldeles för svaga.

Däremot skäms hon inte över det som hänt.

– Aldrig, säger hon.

Hon vet att hon har gjort vad hon har kunnat för sin dotter. Och hon tänker fortsätta att köpa presenter när barnbarnen fyller år, och skriva ner sin historia. Samla alltsammans i en låda. Barnen blir större, och en dag kommer de själva få ta ställning till om de vill träffa sin mormor.

– Det är klart att jag hoppas att Maria ska komma tillbaka till mig långt tidigare. Även om jag är skadad av det som har hänt. Rädd för hur det skulle bli. Fast ja, jag hoppas förstås att hon kommer.

 

Fotnot: Birgitta, Maria, Linnea och Vidar heter egentligen något annat.

Efter reklamen visas:
Varför bryter vuxna barn med sina föräldrar?
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons