X
Annons
X

Mormor: ”Mitt barnbarn har blivit kaxigt och stökigt”

Kan adhd dyka upp plötsligt? När han började sjuan blev pojken som förbytt, skriver en orolig mormor. Nu pratar man om att göra en adhd-utredning. Idagsidans psykolog Jenny Jägerfeld svarar.

Läs mer om Psykologen
”Vi har en nära relation allihop och jag vill så gärna hjälpa mitt barnbarn”, skriver en orolig mormor. Psykologen Jenny Jägerfeld svarar.
”Vi har en nära relation allihop och jag vill så gärna hjälpa mitt barnbarn”, skriver en orolig mormor. Psykologen Jenny Jägerfeld svarar. Foto: Oksana Bratanova/IBL

Fråga: Först vill jag bara säga att jag tycker det är oerhört generöst att man kan ställa frågor på detta sätt till dig.

Nu till problemet. Mitt 13-åriga barnbarn, en pojke, har blivit som förbytt när han började i sjuan. Egentligen är han samma pojke men han har fått en tuff attityd och kör över sina föräldrar. Det är han som bestämmer när det gäller saker som handlar om honom själv, tycker han. Bland annat har han åkt in till stan och gjort tokiga saker. Vad jag förstår så är han också kaxig i skolan. 

Skolan har ett bra elevhälsoteam tycker föräldrarna, och de har varit på möten. Det finns även socialpedagoger på skolan som är uppskattade av föräldrarna. 

Annons
X

Nu har (vad jag förstår) skolans elevvårdsteam i samråd med föräldrarna gjort en orosanmälan till Socialtjänsten för att ta reda på hur situationen ser ut och förhindra att den negativa utvecklingen fortsätter. 

Min dotter pratar också om en adhd-utredning. 

Jag har har alltid tänkt mig att till exempel adhd märks redan när barnet är litet?

Jag förstår verkligen att det är viktigt – men min fråga är: jag har har alltid tänkt mig att till exempel adhd märks redan när barnet är litet? Att det kanske har svårt att amma, är rastlöst eller har aggressionsutbrott? Något sådant har pojken aldrig visat. 

Jag har hört att det resoneras om att adhd kan uppträda i tonåren men det tycker jag låter konstigt... Det är ju ett neuropsykologiskt handikapp och jag förstår inte att det skulle kunna uppträda först i tonåren? 

Vi har en nära relation allihop och jag vill så gärna hjälpa mitt barnbarn. Han är en underbar pojke med mycket empati, kärleksfull mot oss alla. Han och jag har en fin kontakt och väldigt roligt tillsammans, även om han också kan bli arg när jag sätter lite snävare gränser. Det kan gälla läxläsning eller annat som han måste göra.

Vad tror du? Är det så enkelt som att det här bara tillhör tonårstiden när man ska försöka hitta sin roll och sin identitet? Hur kan vi hjälpa honom och kan man ha en adhd som bara ligger och väntar på att blomma upp i tonåren? 

Jag skulle bli överlycklig för ett svar så småningom. Jag är så orolig!

/Orolig mormor

Jenny Jägerfeld: Tack för fina ord och för din fråga! Det måste vara jobbigt för er att ditt barnbarn har blivit som förbytt, både för dig som mormor och för din dotter och hennes partner. Kanske även för honom själv.

Det är fint att höra att ni alla har en nära relation och du beskriver honom väldigt kärleksfullt. Det är också bra att höra att elevhälsoteamet är inkopplat och att det har gjorts en orosanmälan. Det låter som om skolan och föräldrarna samarbetar bra. Det är alltid svårare när så inte är fallet.

Men nu till din fråga: om adhd plötsligt kan uppträda i tonåren trots att det är en neuropsykiatrisk diagnos.

Faktum är att kriterierna för diagnosen ändrades för fem år sedan. I de gamla kriterierna krävdes det att man skulle ha uppvisat beteendeavvikelser som till exempel koncentrationssvårigheter, impulsivitet och rastlöshet före sju års ålder. Men nu säger man istället att symptomen måste ha märkts före tolv års ålder.

Den här förändringen väckte en del motstånd. Vissa oroade sig för att allt för många skulle få en adhd-diagnos. Men ett argument för åldershöjningen var att det ofta var svårt – särskilt när man utreder vuxna – att få fram information om vad som hänt före sju års ålder.

I regel blir adhd-dragen tydliga när kraven på att skapa egen struktur överskrider den egna förmågan.

När adhd:n blir uppenbar varierar väldigt mycket beroende på vilka skydds- eller sårbarhetsfaktorer som finns. Om man är relativt begåvad och lever i en kärleksfull familj som naturligt kompenserar för vissa svårigheter samt har varma och kunniga lärare, så kan det ta ganska lång tid innan en adhd blir upptäckt.

Om vi istället tänker oss ett barn som har föräldrar som själva går med en odiagnostiserad adhd och därför har svårt att ge stöd, så kan svårigheterna märkas redan i första klass. I regel blir adhd-dragen tydliga när kraven på att skapa egen struktur överskrider den egna förmågan.

Runt puberteten ökar ofta viljan att upptäcka nya saker, vilket ju är en del i en frigörelseprocess. Det låter som om din dotterson ägnar sig en del åt detta. Inte bara har han fått en tuff attityd och överskridit gränser, han tycker också att han ska bestämma allt som rör honom själv.

En person med adhd har i regel större sug efter stimuli som är starka nog att ge en tillräcklig dopaminkick. Det gör att hen kan tänkas gå längre när det gäller att testa gränser eller utmana sin omgivning.

Personer med adhd har också svårare att acceptera auktoritetspersoner, som till exempel en lärare. Känslorna är ofta starka, när man är glad är man mer glad, när man är arg är man mer arg än de flesta andra.

Som samhället är konstruerat är det lättare att få den hjälp man behöver och har rätt till när man har en diagnos.

Man kan fundera över det faktum att allt fler får diagnoser och ifrågasätta om det verkligen är hos individen problemet ligger. Men som samhället är konstruerat är det lättare att få den hjälp man behöver och har rätt till när man har en diagnos.

Det finns förstås inget sätt för mig att veta hur det är med ditt barnbarn. Men en stor dos pubertetshormoner, ökade krav i skolan och en längtan ut kan göra att en person med okänd adhd som tidigare hållit sig inom ramarna plötsligt springer långt utanför dessa. Men det kan också bli fallet utan adhd.

Det kan också finnas skäl till förändringen som varken du eller jag känner till. Därför är det bra att göra en utredning. Oavsett om den landar i en diagnos eller ej så kommer ni förstå honom och hans styrkor och svagheter mer och därför kunna hjälpa honom bättre.

Och han kan, inte minst, få hjälp att förstå hur han själv fungerar, vilket är det första steget för att kunna ta hand om och hjälpa sig själv. 

Annons
X
Annons
X
Annons
X

”Vi har en nära relation allihop och jag vill så gärna hjälpa mitt barnbarn”, skriver en orolig mormor. Psykologen Jenny Jägerfeld svarar.

Foto: Oksana Bratanova/IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X