Annons

Maria Ludvigsson: Mormor var en av de första att rösta

Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR)
Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) Foto: TT

100 år efter kvinnlig rösträtt tycks konservativ kvinnosyn trenda igen.

Publicerad

På fel hylla på Landsarkivet i Göteborg hittade arkivarie Karl-Magnus Johansson äntligen det han letat efter. Många hade hört talas om det där gamla referatet av suffragetten Sylvia Pankhursts tal i Göteborg oktober 1913, men ingen hade sett det. Envishet är en dygd.

På fredag är det 100 år sedan allmän rösträtt också för kvinnor röstades igenom i Sveriges riksdag. Efter grundlagsändring gick svenska kvinnor för första gången till valurnorna 1921. Min mormor var en av dem.

I Vetandets värld, P1, återgavs nyligen historien om Sylvia Pankhurst. Vi får höra hur dåtidens debatt lät. Argumenten mot kvinnors rösträtt är provocerande och skrattretande. Om det inte vore så vansinnigt skulle de fungera som underhållning.

Annons

Pankhursts tal i Göteborg övervakades av polis. I England hade suffragetter våldsammare metoder än tal och appeller, och man var rädd att Pankhurst skulle uppvigla till våldsamheter. Detta kände hon till och lugnade sin publik. Hon hade inte för avsikt att diktera metoder för svenska rösträttsrörelsen. Men hon delgav åhörarna argumenten för lika rättigheter för män och kvinnor. Det handlade om rättvisa.

Motargumenten är minst lika intressanta.

Det var inte främst politiska partier som drev rösträttsfrågan. Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR, organiserade sig steg för steg över hela landet och fanns i föreningslivet i nästan varje svensk stad. Ju fler de blev desto starkare blev motståndet. Argumenten från motståndarna var av det slag som känns igen än i dag, men nu i helt andra frågor.

Rudolf Kjellén, högerman, statsvetare och en av den kvinnliga rösträttens främste motståndare, förklarade varför det alls inte var en förolämpning att hålla kvinnor röstlösa: ”Ty därmed har man ju bara sagt att man inte anser politik tillhöra hennes naturliga område, och däri ligger ju sannerligen inget nedsättande.” (sr.se)

Samme Kjellén menade också att det i oroliga tider behövdes karlar och inte fruntimmer i politiken. ”Mera mandom i svenskt statsliv och svensk världsåskådning.” (sr.se)

Uppfattningen att män och kvinnor är väsensskilda är alltid utgångspunkt för dem som landar i att lika rättigheter är fel – eller inte tillräckligt. Att män och kvinnor är så olika att politiken ska ta särskild hänsyn härtill repriseras med regelbundenhet. Då återfinns vänstern och de konservativa sida vid sida på punschverandan där de skrockar om hur karlar och fruntimmer är funtade. (Liberalen står i trädgården utanför, mer intresserad av sig själv än av könskollektivismen.)

Av särartstanken följer å ena sidan argument som Kjelléns. Kvinnans olikhet gör henne olämplig som politisk aktör och så är det bara. Inget illa ment, bara naturligt.

Å andra sidan följer särartsfeminismen som hävdar att kvinnor i politiken skulle göra världen bättre. Om bara kvinnor fick bestämma hade vi fred, påstås då och då.

1959 intervjuades Signe Bergman, en av 1910-talets rösträttskämpar, av Sveriges radio. För henne var särartstanken främmande: ”Jag har aldrig hört till dem som trodde att det tusenåriga riket skulle komma i och med detsamma som kvinnorna fick rösträtt. För mig var det en rättvisesak.”

Manligt, kvinnligt och våra olikheter trendar igen. Hundraårsdagen för kvinnlig rösträtt firas i en tid då de konservativas ”darling” Jordan B Peterson får stora följarskaror och Expressen bjuder på en debattserie om könsrollerna, våra olikheter, manlighetens kris och kvinnans olycka som aldrig tycks ta slut.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons