Annons

Karl Steinick:Motoffensiv i akademisk medeltidsmatch

Den gamla sanningen att araberna, med sina översättningar av Aristoteles, hade en avgörande betydelse för den europeiska identiteten är felaktig. Det menar en forskare vars bok har väckt hätsk debatt i Frankrike.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

Idédebatterna under medeltiden kunde vara nog så livaktiga, för att inte säga hätska. Numera ter sig dessa akademiska trätor mest som gräl om metafysiska besynnerligheter och det är i stort sett bara specialister på området som förmår sätta sig in i de intrikata diskussionerna. Det krävs betydande kunskaper för att kunna tillgodogöra sig de texter tidens tänkare lämnade efter sig.

Desto märkligare kan det då förefalla att det sedan en längre tid tillbaka rasar en våldsam debatt i Frankrike om medeltidens tankevärld. Denna moderna batalj, med kombattanterna väl nergrävda i skyttegravarna, handlar inte bara om de medeltida förhållandena. Det är som alltid, frestas man säga, nuets konflikter som gestaltas i historisk skepnad. Detta rollspel där de medagerande tar ut svängarna rejält försiggår inte, om någon trodde det, i vetenskapliga tidskrifter och slutna seminarierum. Tvärtom, det hela började med en bokutgivning och lustigt nog en uppskattande recension av verket, publicerad i Le Mondes bokbilaga i april 2008. Även konkurrentbladet Le Figaros anmälare var välvillig. Att negativ kritik väcker harm är vanligare än att positiva synpunkter gör det, så vad var problemet?

Annons
Annons

Författaren hade all anledning att vara nöjd. Att ett arbete om medeltidens Aristotelesöversättningar skulle lyftas fram i de stora dagstidningarna var knappast givet. Vissa förhoppningar bör han dock ha gjort sig om detta eftersom han skriver polemiskt och klart definierar sitt syfte, att göra upp med den gängse föreställningen om att Europa har den muslimska världen att tacka för att det grekiska kulturarvet, de filosofiska och naturvetenskapliga texterna, förmedlades till kristna europeiska lärda under medeltiden. Därmed, påstås det ibland, kunde den ”islamiska upplysningstiden” även bidra med grundstenarna i renässansens tankebygge. De gamla grekerna fick ta omvägen över Bagdad och al-Andalus för att nå Paris och andra metropoler i den kristna världen.

Den intellektuella skulden vill inte
Sylvain Gouguenheim, författare till den omstridda studien, kännas vid. I hans
Aristote au Mont
Saint-Michel: Les racines grecques de l’Europe chrétienne (Seuil, 277s) tonas betydelsen av den längre färden över muslimskt område ned och istället blir det vägen via Italien som tillmäts största betydelse. En munk som i fransk tappning går under benämningen Jacques de Venise står för mycket av denna mer direkta förmedling. Jakob från Venedig var bland annat verksam i Konstantinopel och under sina bysantinska år lärde han sig grekiska och gjorde sig förtrogen med antikens texter. Han blev en betydande översättare av Aristoteles till latin och en del av detta arbete ägde rum i fransk klostermiljö. Som Gouguenheim ser det bedrev venetianaren en veritabel översättarskola i Mont Saint-Michel.

Annons
Annons

Den tesen ger inte Gouguenheims kritiker mycket för. Visst gjorde den venetianske Jakob en stor insats som översättare av Aristoteles, men att han i början av 1100-talet, några decennier innan de via arabiskan latiniserade grekiska texterna i större omfattning når de kristna i norr, skulle ha skapat ett slags centrum för grekiska studier finns det inga belägg för. Gouguenheims uttalade mål, att krossa vad han anser vara myten om den muslimska hellenismen och dess betydelse för europeiska tanketraditioner, ter sig problematisk enligt de flesta experter på medeltidens filosofi.

En av dessa, Alain de Libera, utgör inledningsvis måltavla för Gouguenheims angrepp mot den vedertagna historiska sanningen om traditionsförmedlingen av grekisk lärdom. Ett citat från Libera får inleda ”Aristote au Mont Saint-Michel”. I det konstaterar denne att araberna, som inte är detsamma som muslimerna, har spelat en avgörande roll i skapandet av den europeiska kulturella identiteten och att detta är ett odiskutabelt faktum. Att detta i högsta grad går att sätta under debatt visar Gouguenheim, men därmed inte sagt att han lyckas i sitt uppsåt, att minska skuldbördan till muslimerna och istället rikta tacksamheten mot Jacques de Venise och dennes klosterbröder i arbetet på att latinisera Aristoteles, medeltidens mest betydande inspirationskälla.

Gouguenheim, som är medeltidshistoriker och professor vid högt ansedda École Normale Supérieure, förnekar inte att grekiska texter fördes över till arabiska i den muslimska världen och därefter tolkades till latin. Detta är väl känt. Han hävdar däremot att muslimerna inte bidrog i någon högre grad och heller inte tillgodogjorde sig innehållet i en utsträckning som ger fog för påståendet att de helleniserades i sitt tänkande och därmed i egenskap av förmedlare och kommentatorer gav ett betydande bidrag till europeisk kulturell identitet. Gouguenheim argumenterar för att islam lade hinder i vägen för detta. Religionen gjorde helt enkelt att muslimerna inte kunde nå djupare förståelse för det grekiska tänkandet. Arabiskan, med sitt religiösa fundament, var dessutom illa lämpad för att formulera det grekiska tankegodset.

Annons
Annons

Vad gäller det senare finner man hos en av de främsta översättarna, Hunayn ibn Ishaq, en insiktsfull hållning till verksamheten. Redan under 800-talet konstaterade han att det gällde att förmedla innehållet så väl som möjligt, inte om att översätta ord för ord. Hans hållning blev förhärskande under den tid då betydande delar av det bevarade grekiska textmaterialet fick arabisk språkdräkt. En del av detta översattes dessutom först till syriska och därifrån till arabiska. Arbetet gjordes ofta av kristna araber och judar – Hunayn ibn Ishaq var nestorianskt kristen – och Gouguenheim har rätt i att muslimer inte var de främsta aktörerna i själva förmedlingsarbetet, däremot tillhörde de förvisso kundkretsen. När det gäller nästa led i kedjan, att översätta från arabiska till latin, skedde detta till stor del i det av de kristna återerövrade Toledo. Dit reste bildningstörstande från norra Europa för att få tillgång till det som fanns i stadens boksamlingar. Några stannade länge och lärde sig arabiska för att själva kunna göra jobbet, andra hyrde lokala lärda som åtog sig översättningsuppdrag.

Gouguenheim gör onekligen stora ansträngningar för att mota bort muslimerna från den europeiska kulturen, men han är inte alldeles framgångsrik i sitt slit. Alltför mycket talar emot hans grundtes. Detta innebär emellertid inte att den numera tämligen spridda vanföreställningen om att det helt och hållet var muslimernas förtjänst att det grekiska kulturarvet gjordes tillgängligt i det kristna Europa är korrekt. Många var inblandade i förmedlingsverksamheten och religiös tillhörighet var inte avgörande i denna långa och ytterst mångskiftande överföring. Det finns inga skulder att redovisa, bara intressanta historiska förhållanden att utforska.

Annons
Annons

Gouguenheims Jakob spelade en roll i detta sammanhang, och han tas också upp av Libera, som i sin breda framställning av medeltidens filosofi. ”La philosophie médiévale”, ger en inträngande skildring av bysantinskt, muslimskt, judiskt och kristet tänkande. Man vet inte mycket om Jacques de Venise, men hans insatser för att sprida kännedom om Aristoteles är inget som Gouguenheim har upptäckt, bara möjligen överbetonat något. Venetianaren var för övrigt inte den förste att latinisera Aristoteles direkt från originalspråket, det hade redan Boethius gjort vid 500-talets början. Textförmedlingen var en långvarig process och den tog många vägar.

Så långt själva sakinnehållet, i kortversion, men detta är bara en liten del i rabaldret kring Gouguenheims bok. Att den skulle väcka debattinstinkten hos andra historiker är inget att förvånas över. Med tanke på författarens tydligt deklarerade avsikt att tränga tillbaka det muslimska elementet i detta för europeisk bildningstradition avgörande skeende, fanns det givetvis också potential för en massmedial medeltidsmatch. Inte heller särskilt överraskande har ”Aristote au Mont Saint-Michel” karakteriserats som en medeltidsversion av Samuel Huntingtons civilisationskamp.

Boken har för övrigt fått sin egen sida på franska Wikipedia. På nätet kan man också finna en hel del annat som anknyter till
l’affaire Gouguenheim, till exempel det upprop där 200 lärare, elever och före detta elever vid École normale supérieure i Lyon, där Gouguenheim har sin dagliga gärning, tar offentligt avstånd, efter att ha slagit fast att han har sin fulla frihet att föra fram sina åsikter.

Annons
Annons

Nu har så den stora motboken kommit. Den är vida mer omfångsrik än det verk som framkallade motståndet. En lång rad experter på olika områden inom det medeltidshistoriska fältet har fått säga sitt, inte bara direkt om ”Aristote au Mont Saint-Michel”, utan även om andra aspekter av historieforskningen i relation till angränsande frågor. Gouguenheim, som inte har sysslat mer ingående med filosofi och heller inte med islam, får åtskillig kritik där specialisterna relativt lätt kan demontera stora delar av den gouguenheimska versionen av medeltidens traditionsöverföring. I detaljerna avslöjas bristerna. Gouguenheim har utan tvivel hävdat mer än han förmått leda i bevis.

Den som ger sig i kast med Gouguenheims medeltidshistoriska kampskrift bör alltså inte försumma att ta itu även med den av
Philippe Büttgen, Alain de Libera, Marwan Rasheed och
Irène Rosier-Catach redigerade
Les Grecs, les Arabes et nous: Enquête sur l’islamophobie savante (Fayard, 369 s). Den reder ut åtskilligt av de historiska förhållandena och det finns även ett avsnitt om turerna i själva ”affären”. Några akademiskt distanserade uppsatser är det inte fråga om. Texterna är ju tillkomna för att slå tillbaka mot vad undertiteln betecknar som en lärd variant av islamofobi. Att Gouguenheim skulle kunna undkomma islamofobstämpeln var det väl ingen som trodde, men man måste å andra sidan säga att han ansträngt sig en hel del för att ställa sig mitt i vägen för den. Att hans egen forskning bland annat rör korstågen får ses som en icke avsiktlig ironi i sammanhanget.

Annons
Annons

Frågan är om hans kamp mot påståendena om muslimernas stora inflytande på den europeiska kulturen är att betrakta som ett utslag av till vetenskap nödtorftigt förklädd islamofobi. Själv ser han sig förstås inte som en nutida korsfarare och han understryker att han inte kan finna något ringaktande i att hävda att en viss kultur inte haft det inflytande över en annan kultur som det allmänt hävdas. Är det kanske rentav en del av hans motståndare som drabbats av korstågsanda när de slår tillbaka? Ett rejält motangrepp i bokform finns det inget att invända mot, det känns tvärtom rimligt, men offentliga fördömanden i petitionsform där japanologer och sociologer står sida vid sida med filosofer och historiker och förklarar att man inte gillar Gouguenheims åsikter, verkar inte som ett konstruktivt sätt att bedriva debatt i vad som främst borde vara en akademisk fråga.

En dålig bok, konstaterar medeltidsforskarna, även om en av de främsta, Jacques Le Goff, vid något tillfälle råkade säga att han tyckte att den var intressant och att den förtjänade att diskuteras. Det hade han rätt i och inte lär den diskussionen vara över på länge än, varken bland fackfolk eller bland opinionsbildare. ”Aristote au Mont Saint-Michel” har publicerats i italiensk version och man kan anta att den kommer på fler språk. Det är onekligen betydelsefullt med översättningsarbete. Det är sannolikt en av de få punkter där Gouguenheim och hans motståndare skulle kunna enas.

Karl Steinick
Karl Steinick är frilansskribent

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons