Annons

Synnöve Clason:Mozart stormade känslornas Bastiljen

Samtidigt som fransmännen gjorde uppror mot den av gud givna kungamakten pågick en lika avgörande revolution på känslornas område. Skredet i det mänskliga hjärtat åstadkoms av Mozart, som med exakta stötar punkterade det föråldrade samförståndsäktenskapet.

Under strecket
Publicerad

Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791). Det så kallade Bologna-porträttet, förmodligen ca 1777 (beskuret).

Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791). Det så kallade Bologna-porträttet, förmodligen ca 1777 (beskuret).

Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791). Det så kallade Bologna-porträttet, förmodligen ca 1777 (beskuret).
Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791). Det så kallade Bologna-porträttet, förmodligen ca 1777 (beskuret).

UNDER STRECKET

**Alla Mozarts operor **handlar om kärlek. ”Soll die Empfindung Liebe sein?” frågar sig Tamino i Trollflöjten – är denna känsla kärlek? ”Ja, ja! Die Liebe ists allein”, svarar hjärtat. I ”Figaros bröllop” besjungs svartsjukans alla plågor och varje figur får sitt mått av hopp och förtvivlan, glädje och sorg. Handlingen rusar framåt och som genom ett trollslag faller allt på plats i dygnets tjugofjärde timme. I ”Don Giovanni” jagar alla alla för kärleks skull medan musiken öppnar bråddjup eller vilar ut i en enkel melodi. Också i ”Enleveringen ur seraljen” vacklar tilliten men den gemensamma kampen svetsar samman de älskande. Intrigen, lätt som en fjäder, avföder en rad sköna arior och duetter till dess att spänningen släppt och de båda paren kan andas ut i en jublande final. ”Es lebe die Liebe” – Leve kärleken! Efter mörka förvecklingar hittar musiken tillbaka till utgångstonarten d-dur.

Annons
Annons

Inte minst över ”Così fan tutte” med dess nog så cyniska libretto strör kompositören sitt himlasända glitter. Det sker ända till dess att kontrahenterna i denna den minst trovärdiga av intriger funnit tillbaka till varann och det grymma dubbelspelet tagit slut. En vanlig skålvisa förvandlas till en övermänskligt skön sammanfattning av den lek som kunde ha slutat så illa.

Försoning, förlåtelse – och glömska, kan man hoppas. Tillit? Man undrar. I Mozarts operor är det som i sagan: hur det gick sen – eller hade varit innan – bekymrar inte geniet.

Lek ej med kärleken! Varningen kom från Marivaux, som i sina ”italienska komedier” låtit kärleken födas i en blick. Den galanta spelstilen lever vidare men dess känsloregister verkar platt i relation till de stormsvalor som flyger in över den gamla hovteatern under 1700-talets andra hälft. Känslan tar ut sin rätt, ärligare klanger efterfrågas, åtminstone för stunden. På teatern gäller ögonblicket och Mozart är dess mästare, därtill besatt av kärleken, den som slår ned som en gudagnista, sopar undan lögnen och gör människan ”ren och varm”, som Tamino sjunger.

Intrigen må vara hur sliten och trivial som helst – Mozart kunde sällan välja material – men hans musik lyfter spelet till de högre sfärer där människan växer utöver sig själv. Och mitt i detta leken, skämten, blamagerna, hela det folkliga arvet som lockar till skratt, en mix av högt och lågt, av italiensk buffa och tyskt sångspel och fransk grace. Det var en form som passade Mozarts temperament. Hans osvikliga känsla för sångbarhet, orkestrering och tempo bygger broar mellan komedi och tragedi och kärleken hyllas som en latent möjlighet och melodi i varje människa.

Annons
Annons

Mozart, som föddes för 250 år sedan i morgon, var en stor människokännare, vad man än brukar säga om hans framtoning, nervösa beteende och brist på förankring i vardagen. I hans operor och sångspel uppstår känslan i musiken innan de drabbade själva fattat vad som håller på att hända, ja innan spelet börjat, nämligen i de kongeniala ouvertyrerna. Makalöst och lika revolutionerande för sin tid som franska revolutionen!

Om den brydde sig Mozart föga men hans operaverk är en ”storm på känslokonventionernas bastilj”. Den som med emfas hävdar detta är litteraturhistorikern och Mozartlyssnaren Dieter Borchmeyer, en av de stora 1700-talskännarna i dagens Tyskland. Hans färska studie Mozart oder Die Entdeckung der Liebe (Insel Verlag, 420 s) har bland annat ett polemiskt syfte. Den romantiska kärleken i ordets moderna mening, nämligen föreställningen att två människor är som skapade för varann bortom social ställning och personliga egenskaper, var inget som den tyska romantiken lanserade. No, no! Den ”upptäcktes” av förromantikern Mozart, geniet som utforskade kärlekens höjder och djup och släppte känslorna loss i musiken. ”Mitt arma hjärta!”, utropar Goethes Werther. ”Hör vad det bultar här”, tröstar Zerlina Masetto i ”Don Giovanni” och lägger hans hand mot sitt hjärta. Det är nu som kärleken blir en religion och tron på det unika kärleksobjektet raserar grunden för det konventionella äktenskapet. Mozarts operamusik blir för tonkonsten vad romanen om Werther blev för litteraturen, menar Borchmeyer. Man brukar framhålla musikens roll för den romantiska filosofin, kommenterar han torrt, men ingen tycks göra något för att undersöka saken.

Annons
Annons

Att bli kär i en bild som Tamino i ”Trollflöjten” blir, det var inget ovanligt i den galanta kodens symbolspråk. Men att känna ”eine neue Regung” hic et nunc – en ny rörelse här och nu, som bara musiken, Mozarts allvetande berättare, förstod att tolka, det var en emotionell revolution likvärdig den politiska. Den sensibla konstnären, som saknade respekt för överheten men alltid behövde dess pengar, visste vad som rörde sig under ytan hos den beroende människan. Mozarts emancipatoriska verkan ligger långt bortom de musikaliska effekter han sökte och uppnådde, hävdar Borchmeyer. Hans bok är full av referenser till samtida och äldre verk inom den ström av influenser som Mozart hade lyckan att ösa ur just när den blivit som bredast och rikast i Europa. Framställningen innehåller också en rad punktnedslag i mästarens partitur.

Författaren vill förstå och för läsaren beskriva vad som händer, hur Mozart gör. Tyvärr missar han en viktig poäng i den inledande analysen av Taminos aria, vilket den tyska kritiken varit snar med att påpeka.

Den spontana känslan hade inte varit operans språk. Tvärtom, inom den höga italienska traditionen – opera seria – liksom i den franskklassicistiska tragedin var känsloutbrottet något inprogrammerat som handlingen stannade upp inför, glansnummer som sångaren eller divan drog ut på och tog om. I den så kallade da capo-arian låstes handlingen, skeendet, och sorgen eller hatet fick breda ut sig länge och väl, med många upprepningar. Vad som gällde i denna repertoar för såväl konsten som livet var stiliseringen, en hövisk affekt- och kommunikationskontroll där inga oreglementerade känslouttryck fick äga rum. En ädling fick aldrig tappa fattningen utan skulle behålla jämvikten i varje situation. Lidande som lidelse på scenen skulle förädlas och stöpas i färdiggjutna formar.

Annons
Annons

Ett borgerligt tidevarv anklagade aristokratin och dess konstnärliga uttryck för kyla och förställningskonst och lanserade en ny och innerligare känslokultur. Synen på äktenskap och samliv förändrades. Långsamt trängde föreställningen om en förbindelse grundad på något annat och mer än samförstånd mellan två familjer igenom. Då allt hängde på den faderliga välsignelsen för de unga tu, byter föräldrarna så att säga roller i tidens dramatik och fokus läggs på den gode fadern, kluven mellan kärleken till sina barn och den egna hedern inför sina likar. Mildheten hyllas, vreden förpassas till en förgången värld eller till det komiska facket. När Nattens drottning klagar och skäller säger Mozart på sätt och vis farväl till en magnifik men föråldrad figur, den svikna och förbittrade kvinnan som utkräver blodig hämnd. Det parodiska i rollen var lättare att tolka för Mozarts samtida än för oss i dag, som utan djupare kännedom om bakgrunden grips av hennes skönsång och häftiga koloraturer och sedan inte vet hur vi skall förhålla oss till henne. Den blinda passionen, maktbegäret, har ingen plats i upplysningsutopin. Så mycket för naturens band, säger Mozart och sätter tummen ned för den falska moderskärleken.

Och ändå: säg ”Trollflöjten” och Nattens drottning träder fram, en operalitteraturens superkändis tack vara Mozarts musik. Likt Don Giovanni går hon inte att skaka av sig när hennes makt bryts och pjäsens jublande final tar vid. För att Schikaneders koncept inte skall hamna i ren misogyni råder Borchmeyer den moderna publiken att hålla ett öga på Pamina. Denna flicka och dotter som utvecklas från offer till självständigt handlande subjekt är styckets positiva hjältinna. Prinsens prövningar blir hennes och när han fruktar det sista hindret går hon i spetsen, ledd av kärleken som övervinner allt. Således kompletterar de båda varann och förklaras värdiga att härska över en värld som försonats. Nattens drottning uppslukas av jorden medan mytens höga par stiger mot ljuset i en skimrande apoteos. Och det låga? Papageno och Papagena, sångspelets folkliga hjältar, slipper prövningarna men demonstrerar på sitt sätt hur kärleken föds ur ett stammande joller vars klang är musik.

Annons
Annons

Men farligare finns, en Mozart furioso, som inte väjer för egna destruktiva impulser eller för sin ambivalenta hållning till den hovkultur som tryckt barnet Wolfgang till sitt silkeslena bröst. För inte kan man väl skriva en Don Juan-opera med förförda, förtvivlade, förbannade och förälskade kvinnor utan att ge något fog för hysterin? Utan att ge förvållaren några tjusiga egenskaper? Det finns en diskrepans mellan Lorenzo da Pontes libretto och Mozarts musik i ”Don Giovanni”, en tvetydighet som vidlåder såväl titelfiguren som kvinnornas översvallande indignation. I skurkens sista maniska iscensättning på slottet och presto- eller champagnearians grandiosa hyllning till festen finner en livsglädje utlopp som inte saknar demoniska drag. Men frågan är om inte glansen i själva undergångsögonblicket för ett parasitärt samhällsskikt i denna stund överstrålar de rättfärdigas vrede? Varför skulle annars Sturm und Drang-generationen rasa mot en adel i förfall?

Mozart, som i sitt älskade biljardspel visste exakt var han skulle sätta in stötarna, visste också hur han skulle åstadkomma rysningarna, en förförare även han. Det sägs att han beräknade nivån på snille och smak i verken efter den förmodade publiken.

Det gick inte alltid som han tänkt sig.

Don Giovanni misslyckas förvisso med allt – utom med att förstöra för andra – men Mozart lyckades med sitt verk föryngra en gammal sliten legend och överlämna den till nya generationer att grubbla över och fantisera kring. Kan en gestalt, frågade man sig, som inspirerar till sådana geniala klanger, vara bara ond och destruktiv? Hos Mozart blir han en Faustfigur, en bild av människan mellan himmel och helvete, en överlevare trots Stengästens dom.

Annons
Annons

Ingenting är entydigt hos Mozart och i Don Giovanni når hans förmåga att skapa vokala och instrumentella spänningsmönster, inte bara mellan utan också inom rollfigurerna, sin höjdpunkt.

Mozarts musik brukar karakteriseras som heiter, vilket betyder glad, munter, lätt. Lättillgängligheten är denna klassikers signum. Vad man dock ofta glömmer, framhåller Mozartexperten Ulrich Konrad i tidningen Der Spiegel inför jubileet, är att Mozarts samtida ofta uppfattade hans musik som svår, dissonant och avantgardistiskt. Än i dag går det att upptäcka nya djärva kombinationer i hans partitur. Men noterna är så väl fördelade över instrumenten att man först ser koden när den förklaras för en.

Geniets kort utmätta liv och plötsliga död den 5 december 1791 – Mozart blev 35 år gammal – är omgivna av myter. Den sista ensamma färden till en anonym gemensamhetsgrav fortsätter att skaka en värld, men vem tänker på att den levande Mozart tillbringade tjugo år av sitt liv mer eller mindre på resande fot? Skumpande i obekväma diligenser kors och tvärs genom Europa på dåliga vägar i alla väder, sovande på oräkneliga värdshus, ständigt bockande för nya uppdragsgivare, ibland med en enda kostym som dög för framträdanden i bagaget, alltid komponerande, nonchalerande hälsan, aldrig fri från det ekonomiska tvånget att ha framgång. Risken att falla i onåd kände varje furstetjänare till och Goethe arbetade ett liv på att undvika detta. Som Mozarts samtida lärde han tidigt känna nyckfullheten hos de mäktiga och vägrade flytta från hålan Weimar trots frestande anbud från hovteatern i Wien, rikets kulturella centrum. Den kringkuskande Mozart däremot tvingades svälja förtreten när de mäktiga vände honom ryggen. Som i Paris 1778, där han och modern levde hänvisade till ett enkelt hyresrum och societetens salonger förblev slutna för 22-åringen. Glansen från underbarnets turnéer och erövringar skymmer lätt sikten för de många fasor både gossen och mannen fick uthärda. Miraklet är att musiken kom till ändå.

Synnöve Clason

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons