Annons

Wolfgang Rihms hornkonsertMr Harding, överraska oss oftare!

Wolfgang Rihms hornkonsert som fick sitt första svenska framförande i Berwaldhallen är skriven för Stephan Dohr, förste hornist i Berlinfilharmonikerna. Daniel Harding dirigerar Radiosymfonikerna.
Wolfgang Rihms hornkonsert som fick sitt första svenska framförande i Berwaldhallen är skriven för Stephan Dohr, förste hornist i Berlinfilharmonikerna. Daniel Harding dirigerar Radiosymfonikerna. Foto: Arne Hyckenberg

Sverigepremiären på Wolfgang Rihms hornkonsert är ypperligt framförd. Likväl efterlyser SvD:s Erik Wallrup en djärvare repertoar från Daniel Harding, som varit Radiosymfonikernas chefdirigent under tio år.

Under strecket
Publicerad

Wolfgang Rihms hornkonsert

Genre
Konsert
Var
Berwaldhallen

Gustav Mahlers Symfoni nr 9. Dirigent: Daniel Harding. Horn: Stefan Dohr.

Det är dags för balansräkning när nu Daniel Harding varit Radiosymfonikernas chefdirigent under tio år. Som av en händelse tjänar torsdagens säsongsinvigning utmärkt för sådana syften. Med en Sverigepremiär på Wolfgang Rihms hornkonsert, en sambeställning gjord av ett antal orkestrar och uruppförd under Luzernfestivalen 2014, pekas en av de riktigt väsentliga tillgångarna med Harding ut. Precis som med Jörg Widmanns violakonsert för ett drygt halvår sedan, också det ett förstagångsframförande i Sverige, har verket uppstått genom ett institutionellt nätverk som binder samman Radiosymfonikerna med övriga Europa. Utmärkt.

Hornkonserten är dock beskedlig, en övning i att drömma om den romantiska idyllen (”o djupa skogar”) och nästan helt utan den känsla av att vandra över ruiner som annars förbinder Rihm med konstvärldens Anselm Kiefer. Berlinerfilharmonikernas förstehornist Stefan Dohr gjorde ett superbt framträdande och levererade sedan Messiaens virtuosa ”Appel interstellaire” som firat extranummer.

Harding bryr sig om samtiden, men när han i torsdagens SvD-intervju bara har två namn att ta fram bland svenska tonsättare – Jesper Nordin och Albert Schnelzer – framstår han som illa påläst eller bara ignorant. Radioorkesterns chefdirigent måste ha större inblick och hans uppdragsgivare sätta honom under press. Förmodligen handlar det om vad som anses mest gångbart för respektive karriär.

Annons
Annons

Anmärkningsvärt nog finns ytterligare en parallell till Widmannkonserten i december, nämligen att solokonserten hade Mahlers nionde symfoni vid sin sida. Det bör gå betydligt mer än 9 månader mellan framföranden av ett och samma verk, men så var det denna gång dags för skivinspelning. Skivor, ja, det är ljudande visitkort.

En radioorkester borde inte användas på ett sådant sätt, men här kan Hardings behov ha fått avgöra. Repertoarmässigt har annars hans urval ur ofta hörda operor inte imponerat som koncept, men de har säkert varit nyttiga för honom. Men han har också fört fram sällan hörda verk, gärna i det stora formatet, som Liszts ”Faustsymfoni” och Schumanns ”Scener ur Goethes Faust”. Det är en bedrift.

Att Mahlersymfonin nyss stått på ett festivalprogram gjorde att detaljerna var extremt intrimmade och ovanligt nog låg Harding inte långt före orkestern i sina slag – en precision som man bara hittar hos världens topporkestrar. Precision och interpretationsidéer är dock inte allt. Harding som älskar sin Mahler ger inte efter för den dubbla pressen från metafysik och banalitet, han väjer vid sidan om bråddjup och bonnighet. Men ett sagolikt bortdöende berörde. Rörd men inte skakad, Mr Harding, även om det borde ha varit tvärt om.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons