Annons

Dick Harrison:Muhammad Ali transformerade världens syn på svarta

Muhammad Ali var en tjurskallig diva och orädd fighter både i och utanför boxningsringen. Dick Harrison minns en man vars karriär lika mycket kom att präglas av de idrottsliga framgångarna som hans politiska engagemang och kompromisslösa attityd mot rasism.

Under strecket
Publicerad

Muhammad Ali med Martin Luther King.

Foto: TTBild 1 av 2
Foto: MITSUNORI CHIGITA / TTBild 2 av 2

Muhammad Ali med Martin Luther King.

Foto: TTBild 1 av 1
Muhammad Ali med Martin Luther King.
Muhammad Ali med Martin Luther King. Foto: TT

Så är han då död. ”The Greatest”, som han kallade sig själv, i den fasta övertygelsen att han verkligen var störst, bäst och vackrast. Han föddes som Cassius Marcellus Clay, Jr den 17 januari 1942 men blev känd av en hel värld som Muhammad Ali. Som få andra idrottsmän har han gjort sig till en del av vad som måste betecknas som grundläggande allmänbildning.

**Det är inte svårt **att räkna upp hårddata. Clay stammade från afrikanska slavar, men hade även irländskt blod i ådrorna (närmare bestämt från Ennis i County Clare, där han fick ett entusiastiskt mottagande när han kom på besök 2009). Han började träna i 12-årsåldern och blev världsmästare i tungviktsboxning tio år senare, 1964, efter att ha detroniserat Sonny Liston. Därefter blev han muslim och medlem av Elijah Mohammeds rörelse Nation of Islam, varvid han bytte namn till Muhammad Ali (han förblev muslim livet ut, men gick över till vanlig sunnitism 1975).

Annons
Annons

Efter tre år på tungviktstronen vägrade han låta sig skrivas ut till militärtjänstgöring i Vietnam, detta mot bakgrund både av religiös övertygelse och aversion mot kriget som sådant (”no Viet Cong ever called me nigger”). USA svarade med att frånta honom världsmästartiteln och rätten av boxas. Under fyra år – som sannolikt annars hade varit hans fyra bästa – stod han utanför karriären. Inte förrän 1971 segrade Ali i Högsta Domstolen och kunde fortsätta utöva sin idrott. Ali inledde omgående en ny karriär och tillkämpade sig världsmästartiteln ytterligare två gånger, 1974 och 1978.

Detta är imponerande nog, men till ovanstående kommer att Muhammad Ali inte var vilken idrottsman och värnpliktsvägrare som helst. Flertalet boxare på 1960- och 1970-talen gjorde inte mycket väsen av sig utanför ringen. De lät managers och promoters sköta snacket, medan de själva tränade hårt eller levde upp sina inboxade pengar. Ali gjorde tvärtom: han blev epokens största sportdiva som alltid stod i rampljuset och som älskade att proklamera för alla som ville höra – och det ville tv-tittare över hela planeten – att han var världens snyggaste och bäste boxare. När det var presskonferens med Ali var det han som dominerade, inte managern och absolut inte journalisterna.

Men Muhammad Alis betydelse är större än så. Att han blev ett namn på allas läppar berodde lika mycket på hans symbolvärde, politiska engagemang och kompromisslösa attityd mot den rasism som på 1950- och 1960-talen fortfarande kännetecknade det amerikanska samhället. Hans karriär sammanföll med Civil rights movement, medborgarrättsrörelsen, och det svarta USA:s kamp för samma självklara rätt liv, frihet och strävan efter lycka som nationens vita hade blivit garanterade i oavhängighetsförklaringen 1776. Irene Morgan hade 1944 demonstrerat mot orättvisorna genom att vägra resa sig från sin ”vita” bussplats i Virginia. Rosa Parks hade gjort detsamma i Alabama 1955. På 1960-talet vände sig både pacifister som Martin Luther King och mer militanta aktivister som Malcolm X med kraft mot de barriärer som omgärdade den afroamerikanska befolkningen, och båda betalade med sina liv för vägvalet.

Annons
Annons

Det är svårt att i dag – när Obama tronar i Vita huset – inse vilket motstånd medborgarrättsrörelsen mötte och hur djupt rotade de rasistiska föreställningarna var i 1960-talets USA. Det vållade således stora protester när Gene Roddenberry, skaparen av science fiction-serien Star Trek, valde att göra en afrikansk kvinna vid namn Uhura (uhuru betyder ”frihet” på swahili) till en av huvudpersonerna. När Nichelle Nichols, som spelade rollen, ville hoppa av övertalades hon av Martin Luther King att stanna kvar. Orsak: det fanns ingen annan svart person i amerikansk media som avbildades såsom varande på en naturligt jämlik nivå med vita. Uhura behövdes. När sedan Roddenberry lät Uhura kyssa kapten Kirk (William Shatner) i ett avsnitt blev det nya stormvågor av kritik. Blotta tanken på dylikt umgänge mellan vita och svarta i amerikansk tv var otänkbart.

I efterhand framstår medborgarrättsrörelsens historia som en framgångssaga. Lagar mot diskriminering i arbetslivet och på offentliga inrättningar infördes 1964. Diskriminering vid försäljning av fastigheter och uthyrning av bostäder förbjöds 1968. I början av 1970-talet var den svarta medelklassen så etablerad och hade fått så stort självförtroende att filmproducenter började kapitalisera på den genom blaxploitation, med Richard Roundtrees hårdkokte privatdetektiv i filmen Shaft (1971) som den store svarte hjälten.

Men bakom den glättiga fasaden fanns enskilda individer – vanliga människor som vågade sticka ut och göra skillnad. Här fanns exempelvis Tommie Smith och John Carlos, vars knutna nävar vid prisutdelningen efter 200-metersfinalen under OS 1968 orsakade stor skandal. Ingen svart hjälte slog hårdare, snabbare och mer effektivt än Muhammad Ali. Både i och utanför boxningsringen transformerade han världens uppfattning av den afroamerikanske mannen – en stolt, obetvinglig urkraft som själv dompterade den mediecirkus som formades kring hans framgångar. Ali gjorde en poäng av att han hellre lät sig berövas världsmästartiteln än han stred för Uncle Sam i Vietnam, och han kämpade envetet för att återfå den idrottsliga rättighet som det vita samhället förvägrade honom – och han vann.
Det senare är viktigt att framhäva. Bakom Muhammad Alis divalater och grova förolämpningar av andra boxare fanns en tjurskallig och orädd fighter som ville vinna, och som i regel gjorde det. Ali gjorde skäl för sin berömmelse.

Annons
Annons
Foto: MITSUNORI CHIGITA / TTBild 1 av 1
Foto: MITSUNORI CHIGITA / TT

Trots att boxningskarriären spände över ett par decennier är det främst en match som gått till historien – mötet med George Foreman i Kinshasa den 30 oktober 1974 (”Rumble in the Jungle”). Det var lika mycket en allmän kulturhändelse som ett sportevenemang. Regerande världsmästaren George Foreman antogs vara oslagbar; i sina tre senaste matcher hade han knockat motståndarna i första och andra ronderna. Promotorn Don King lovade Ali och Foreman fem miljoner dollar var, en fantastisk summa som King själv inte hade täckning för. Det hade dock Zaïres diktator Mobutu, som garanterade pengarna mot att matchen gick av stapeln i hans huvudstad Kinshasa. Eftersom båda boxarna behövde träna och vänja sig vid klimatet blev Kinshasa scen för flera månader av förberedelser. Den 22–24 september hölls en musikfestival med James Brown, BB King och Miriam Makeba på samma stadion som boxningsuppgörelsen skulle äga rum. Syftet var att markera solidariteten mellan afroamerikaner och afrikaner.

För Ali var det en spännande tid. Hans ikonstatus i den afroamerikanska världen hade gjort honom till superhjälte – särskilt i Afrika. Vart han gick ropade folk ”Ali, bomaye!” (”Ali, döda honom!”). Samtidigt var han en ”underdog” som förväntades förlora. Nästan alla bedömare – utom Ali själv, som var full av självförtroende – trodde på ännu en knockout-seger för Foreman. Därtill kom att Ali numera inte längre var tillräckligt snabb för att, som tidigare, kunna dansa ifrån sin motståndare och dela ut förödande bistick med nävarna. Under matchen använde han därför en annan, betydligt mer svårsmält, taktik: han retirerade mot repen, lät Foremans slag hagla mot kroppen och inriktade sig på att skydda huvudet, så att han kunde stå pall i flera ronder och trötta ut en motståndare som var bortskämd med snabba segrar. Samtidigt psykade han Foreman genom att vräka ur sig förolämpningar i stil med ”Is that all you got, George? They told me you could hit.” Till slut – efter sju ronder – hade Foreman blivit dödstrött av allt hamrande. Den svårt misshandlade men inte alls lika utmattade Ali gick till offensiv. Foreman for i golvet och reste sig inte. 60 000 Ali-fans hälsade den nygamle världsmästaren med ett jättejubel.

Annons
Annons

Matchen i Kinshasa räknas som en av 1900-talets största idrottshändelser, kanske den allra största, och blev föremål för både sånger – till exempel Johnny Wakelins oförglömliga hit ”In Zaire” (1976, med refrängen ”And who was the victor in the night? Elijah Mohammed's boy Ali won the fight”) – och dokumentärfilmer. Den mest sevärda, ”When we were kings” av Leon Gast, vann en Oscar 1996 och är mycket mer än en sportfilm – snarast en djupdykning i 1970-talets afroamerikanska kultur och en gestaltning av medvetandet om att den värld medborgarrättsrörelsen bekämpat numera var lika pulvriserad som Foreman efter åttonde ronden i Kinshasa.

”The rumble in the jungle”, som matchen kom att kallas, fick en värdig uppföljare den 1 oktober 1975, när Ali mötte Joe Frazier i filippinska Manila. Efteråt bekände Ali att han aldrig känt sig så nära döden som under ”Thrilla in Manila”, en helvetisk mardröm i 38 graders värme mellan två jämnstarka boxare. Matchen avbröts efter fjortonde ronden sedan Fraziers tränare, mot dennes vilja, vägrat låta honom fortsätta eftersom ögonen hade tagit så mycket stryk att svullnaderna gjorde nästan omöjligt för honom att se.

Muhammad Alis karriär avslutades under åren kring 1980, och sedan gick det utför med hälsan: 1984 fick han diagnosen Parkinsons syndrom, vilket påverkade honom alltmer under de decennier han hade kvar att leva. Samtidigt hyllades han som aldrig förr av det etablissemang som på 1960-talet vänt honom ryggen. Vid OS i Atlanta 1996 fick han tända den olympiska elden, vid OS i London 2012 fick han bära den olympiska flaggan.

Historien om Muhammad Ali är mer än en idrottshistoria. Det är en berättelse om hur 1900-talet steg in i 2000-talet, hur sekelgamla fördomar och strukturer besegrades genom enskilda människors mod. Muhammad Ali må ha varit en gudabenådad boxare och en irriterande gaphals, men det är som en människa med personlig integritet han har skrivit in sig i historieböckerna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons