Annons

Avlivningskliniken TusenskönanMunter samhällssatir om dödshjälp de luxe

Martina Montelius (född 1975) har bland annat gett ut romanerna ”Främlingsleguanen” (2013) och ”Oscar Levertins vänner” (2015). Hon är också konstnärlig ledare för Teater Brunnsgatan Fyra och en prisbelönt dramatiker och regissör.
Martina Montelius (född 1975) har bland annat gett ut romanerna ”Främlingsleguanen” (2013) och ”Oscar Levertins vänner” (2015). Hon är också konstnärlig ledare för Teater Brunnsgatan Fyra och en prisbelönt dramatiker och regissör. Foto: Niklas Hellgren

Aktiv dödshjälp. Det är utgångspunkten för Martina Montelius nya roman. Men i vanlig anda skriver hon med ett muntert tilltal, trots det känsliga ämnet. Här ligger skrattet befriande nog granne med svärtan, tycker John Sjögren.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1
Bild 1 av 1

Avlivningskliniken Tusenskönan

Författare
Martina Montelius
Genre
Prosa
Förlag
Bokförlaget Atlas

Albert Camus inleder sin berömda essä ”Myten om Sisyfos” med att slå fast: ”Det finns endast ett verkligt allvarligt filosofiskt problem: självmordet.” Är livet, trots dess inneboende paradoxer och motstridigheter, eller absurditeter som existentialisten Camus skulle ha sagt, värt att leva? Att vara eller inte vara, det är som bekant frågan.

Romanen utspelar sig i ett fiktivt Sverige där assisterat självmord inte bara blivit lagligt, utan dessutom skattesubventionerat.

I Martina Montelius nya roman möter vi några människor som har valt det senare alternativet, som av olika anledningar inte längre anser sig kunna bära existensens tunga börda. Romanen utspelar sig i ett fiktivt Sverige där assisterat självmord inte bara blivit lagligt, utan dessutom skattesubventionerat. Via skattsedeln betalas en liten dödspeng som ger den som så önskar rätt till de kommunala dödsklinikerna. Samtliga medborgare har rätt, oavsett bakomliggande orsak – fysisk eller psykisk – att få hjälp att dö.

Annons
Annons

Montelius berättelse utspelar sig dock på en privat inrättning, där de med ekonomiska resurser kan köpa in sig. Här erbjuds en komfort och standard långt utöver den kommunala torftigheten. June, som står i centrum av romanen, har valt detta alternativ. Hon har rent av valt det exklusiva premiumpaketet för 225 000 kronor som innebär en sex veckors all inclusive-tillvaro i lyxig hotellmiljö före själva avlivningen.

Det främsta motivet till hennes självmord är att hon vill snuva staten på alla de skattepengar hon annars hade dragit in.

Vilket inte är särskilt underligt. Anledningen till att den medelålders kommunikationsdirektören vill ta sig själv av daga är nämligen att June inte längre står ut med alla de lägre stående människor som hon ständigt omges av, alla dessa godhetsknarkande pk-veganer och genusaktivister som är orsaken till den totala systemkollaps som det svenska samhället har drabbats av. Det främsta motivet till hennes självmord är att hon vill snuva staten på alla de skattepengar hon annars hade dragit in.

Junes högerextremistiska tirader hör till bokens mest underhållande och komiska partier (ge June en monolog på Teater Brunnsgatan Fyra, vetja). Partier i vilka Montelius språkglada frejdighet verkligen kommer till sin rätt i en spyende pessimism som närmast påminner om Thomas Bernhard.

Men på avlivningskliniken Tusenskönan finns också mer fragila själar. Som den unga och av sexuella övergrepp nedbrutna Alida, som vid sin sida har den velige Uffe som gång på gång skjuter upp sin avlivning. Alidas nattsvarta öde utgör kontrast till Junes så att säga mer självgoda självmord.

Annons
Annons

Vi lär också känna klinikens föreståndare, Brage, som tillsammans med sina två exfruar driver den framgångsrika dödsverksamheten. Vilket inte visar sig vara helt lätt när mediestormen drar fram efter att Alidas viralt uppmärksammade självmord har tvingats skjutas på framtiden. Att Brage har en kärlekskrank och bekräftelsetörstande pojkvän att handskas med gör inte situationen lättare.

Livet är förbannat svårt, varför inte skratta en aning åt det?

Ja, Montelius har som vanligt skrivit en text där skrattet är närmsta granne med svärtan, en skruvad satir över ett samtidsfenomen som givetvis har en djupt allvarlig botten. Alidas fall får en att associera till, och lär även ha inspirerats av, ett uppmärksammat fall där en 29-årig kvinna i Holland beviljades dödshjälp trots att hon var fysiskt fullt frisk, men led svårt av psykisk ohälsa. Ett fall som ställer frågan om aktiv dödshjälp på sin spets. En fråga som det är viktigt att vi kan föra ett seriöst samtal om. Humor och satir kan vara ett slags spänningsupplösande väg in i en sådan diskussion. Låt oss hoppas att ”Avlivningskliniken Tusenskönan” får den effekten.

Vad sade då Camus om det enda verkligt allvarliga filosofiska problemet? Jo, han landade i att självmordet trots allt endast var ett sätt att fly det absurdas problem. Istället för att fly måste vi lära oss att acceptera och omfamna absurditeten. Något liknande förmedlar också Montelius med sin roman: Livet är förbannat svårt, varför inte skratta en aning åt det? En hållning svår att inte sympatisera med.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons