Annons

Karin Westin Tikkanen:Muren blev bara dystrare för varje dag som gick

Östtyska arbetare i färd med att bygga Berlinmuren, augusti 1961.
Östtyska arbetare i färd med att bygga Berlinmuren, augusti 1961. Foto: Werner Kreusch/AP

Hundratals dödsoffer och ett nästan 30 år långt frihetsberövande blev följden av den mur som restes i Berlin den 13 augusti 1961. Den första tiden var det dock få som insåg hur långvarig den skulle bli, eller att flyktförsök i praktiken var belagt med dödsstraff.

Publicerad

Dagens datum, den 13 augusti, har kallats ”ett av de dystraste i efterkrigstidens historia”. Så skrev SvD i en krönika dagen före murens första årsdag. Dagen när muren byggdes är minnesvärd i sig, och är den dag som man oftast drar sig till minnes när det gäller gränsen genom staden, men det var den första årsdagen av muren, måndagen den 13 augusti 1962, som desto mer befäste det konkreta i det fruktansvärda som hänt. 

Under murens första år var det inte många som trodde att gränsen skulle förbli stängd. Avgränsningen framstod initialt som ett futilt försök att hejda den utdragna massflykten ut ur DDR som pågått ända sedan krigsslutet 1945. När muren byggdes hade sammanlagt omkring 3,5 miljon östtyskar emigrerat till väst, för att undkomma fattigdom, övervakning och förföljelser. Majoriteten av de flyende var mellan 20 och 40 år, och i folkmun rimmade man ”Die Besten gehen in den Westen” (”De som är bäst beger sig till väst”). I takt med att arbetskraften försvann stagnerade den östtyska ekonomin, och landet led brist på enkla basvaror som kött, smör och mjölk. 

När muren byggdes var det uttalade syftet att skydda DDR från ekonomisk förblödning, men man hade dessförinnan gjort flera försök att få stopp på flyktingströmmen. Gränsen mellan Västtyskland och Östtyskland hade stängts redan i maj 1952, och barrikaderats med vakttorn, taggtråd och minfält. 

Annons

Däremot hade gränsen inom Berlin förblivit öppen, i enlighet med Potsdamfördraget mellan segrarmakterna Sovjet, USA, Storbritannien och Frankrike, som stipulerade att Berlin skulle delas upp i fyra sektorer och att sektorsgränserna skulle förbli öppna för gränspassage. En östberlinare och en östtysk kunde med andra ord fritt korsa gränsen för ett besök över dagen, men eftersom det enligt den östtyska grundlagen var brottsligt att försöka lämna DDR måste de alltid vända tillbaka till öst. Misstanke om flykt kunde leda till arrestering och ge flera års fängelse. 

Östtyskar som flydde genom Berlin kom som de gick och stod, med bara kläderna de bar på kroppen, och utan någon som helst packning som kunde föranleda misstankar om en förestående flykt. Trots detta flydde årligen hundratusentals personer genom staden.

Berlinmuren satte effektivt stopp för den öppna emigrationen, även om det ända från början fanns luckor i avgränsningarna. Människor fortsatte att göra vad de kunde för att fly, och hoppade, sprang eller simmade till friheten, eller trotsade avspärrningarna med våld och körde sina fordon rätt igenom slagbommarna. Andra tog sig ut med hjälp av någon av de många flykthjälpsgrupper som växte fram i Västberlin, genom avloppskanaler eller tunnlar under muren, eller med hjälp av förfalskade dokument. 

Och hjälp kom också från Sverige. Under vintern 1961–62 tog sig ett hundratal östtyska flyktingar ut ur DDR med hjälp av svenska pass, som samlats ihop av studenter i Lund och Stockholm och skickats ned till Västberlin för att användas i flyktingsmugglingen. Andra svenskar blev aktiva på plats i Berlin, och bistod i att förmedla information till flyktbenägna östtyskar.

Inte alla som försökte fly klarade sig. Många greps och kastades i fängelse, och där var också åtskilliga som dog. Murens första kända dödsoffer blev Ida Siekmann, som avled till följd av skador efter att ha hoppat ned från sitt lägenhetsfönster på Bernauer Strasse, precis intill gränsen, på tisdagen den 22 augusti 1961, dagen innan hon skulle fylla 59 år. 

Dagen efter Ida Siekmanns hopp beordrades alla östtyska gränsvakter att skjuta skarpt mot vem än som kom för nära muren på östsidan. I realiteten innebar detta att varje försök att korsa gränsen eller ta sig över muren var belagt med dödsstraff, och bara en dag senare, den 24 augusti 1961, sköts Günter Litfin, 24 år, när han försökte simma över Humboldt-hamnen, mitt inne i staden. 

Under murens första år förlorade omkring 100 personer sina liv i samband med flyktförsök, eller efter hanteringen i samband med utfrågningen i de östtyska gränskontrollerna, men det var främst dödsskjutningarna som föranledde protester och negativa skriverier i västmedier – hur kunde tyskar skjuta ned tyskar?

Det var sådana spänningar som gjorde att många i väst tog för givet att muren snart skulle raseras, av en DDR:s inre kollaps eller av yttre påtryckningar från västmakterna eller Nato. Men i väst kunde man ingenting göra eftersom muren som helhet stod på östberlinskt område. Och Östtyskland och Sovjet visade inte med en min att de hade i åtanke att låta muren genom staden gå till historien som ett kortvarigt misstag utan byggde snarare ut den, med fler vakttorn, ytterligare avspärrningar och ett brett område på muren östsida som ingen fick beträda, den så kallade ”dödszonen”. 

Ett år efter den tumultartade dagen då gränsen stängdes stod muren alltså kvar, och ironin i det politiska klimatet gick inte krönikörerna i väst förbi. Hösten 1962 räknade man på allvar med att människan inom ett par år skulle kunna färdas från jorden till månen, men samtidigt var det ingen som kunde förutsäga när trafiken mellan Tiergarten i Västberlin och Unter den Linden i Östberlin på nytt skulle kunna löpa. ”Det har blivit lättare att forcera världsrymden än att passera genom Brandenburger Tor”, skrev SvD

Själva årsdagen kröntes av flertalet oroligheter. På västsidan lät myndigheterna dela ut flygblad som uppmanade befolkningen i staden att undanhålla sig från massmöten i samband med ettårsdagen. Tre minuters tystnad proklamerades till klockan tolv på dagen, för att hedra alla de som förlorat livet i samband med flyktförsök, och på kvällen anordnades en publik demonstration i form av ett frivilligt timslångt utegångsförbud. Påbuden gjorde dock ingen särskilt stor skillnad, och där var flera sammandrabbningar mellan demonstranter på västsidan och de östtyska gränsvakterna, framför allt vid Checkpoint Charlie, den enda av gränsövergångarna i staden där utländska turister kunde korsa gränsen in i Östberlin. Demonstranterna kastade gatsten och ropade slagord mot de östtyska gränsvakterna, vilket besvarades med tårgas och vattenkanoner.

Demonstrationerna på årsdagen konkretiserade människors missnöje med muren, även om detta bara syntes på västsidan. Och protesterna blev än mer påtagliga fyra dagar senare, fredagen den 17 augusti 1962, då den 18-årige Peter Fechter sköts till döds. Fechter blev det 27:e namnet på den officiella listan över flyktingar som skjutits ned av östtyska gränsvakter, men hans död ådrog sig extra uppmärksamhet eftersom han avled framför ögonen på hundratals åskådare i närheten av Checkpoint Charlie, däribland flera journalister. Ynglingen försökte fly till väst tillsammans med en god vän genom att i språngmarsch korsa ”dödszonen” intill gränsen, som just där bestod av ett taggtrådsstängsel. Vännen klarade sig helskinnad över till väst, medan Fecther hamnade i korselden mellan östtyska gränsvakter, blev träffad och segnade ned på marken där han blev liggande. 

Den döende Peter Fechter lyfts bort av östtyska gränsvakter.
Den döende Peter Fechter lyfts bort av östtyska gränsvakter. Foto: AP

Väster om taggtråden samlades inom kort uppemot 400 personer, som hytte med nävarna åt de östtyska vakterna och skrek ”mördare”. Östtyskarna kastade tårgasgranater till väst, men stod i övrigt orörliga långtifrån Fecther. Jämmern från den döende pojken hördes tydligt över till väst, och bilder av hur östtyska gränsvakter senare bar bort den döda kroppen prydde flertalet västerländska tidningar dagen efter dödsskjutningen, inklusive de svenska. 

Peter Fechter gjorde döden vid muren synlig, och på västsidan om taggtråden där han förblött till döds uppstod inom kort ett stort blomsterhav. Och protesterna förblev inte heller helt stillsamma. Dagen efter Fecthers död placerades en bomb invid det sovjetiska krigsmonumentet i Wien, men den upptäcktes i tid och kunde desarmeras innan den orsakat någon skada. Vid Checkpoint Charlie blev en armébuss med soldater på väg till vaktavlösningen vid det sovjetiska krigsmonumentet i den brittiska sektorn i Västberlin utsatt för stenkastning, och undkom enbart med eskort av två västberlinska polisbilar. 

I sinom tid mattades protesterna mot muren av, och gränslösningen i Berlin framstod mer och mer som någonting man var tvungen att leva med – ända fram till hösten 1989 då gränserna på nytt började ritas om. Exakt hur många människor som dog under de år som Berlinmuren stod förblir oklart, men i den officiella dokumentationen omnämns 391 personers död som direkt relaterade till muren, i form av flyktförsök eller av olyckshändelser i anslutning till gränsen. Hur många fler som dog på grund av de hårda livsförhållandena i DDR kommer nog aldrig att uppdagas.

När Berlinmuren slutligen föll var det lika uppseendeväckande och oväntat som när den byggdes, och Tysklands enande och ”die Wende” får ses som en i det långa loppet lyckosam historia, även om det förblir ett sociologiskt experiment, som den Berlinbaserade författaren Lotta Lundberg formulerade saken i SvD 27/7. Ändå är ärren i det mentala, kulturella och politiska klimatet i Tyskland ännu idag bestående, inte minst på grund av alla de som förlorat sina liv på grund av muren, som Ida Siekmann, Günter Litfin och Peter Fechter.

Annons
Annons

Den döende Peter Fechter lyfts bort av östtyska gränsvakter.

Foto: AP Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons