Annons

Stina Oscarson:Museibesöket blir som en lektion i grundskolan

Nationalmuseum i Stockholm.
Nationalmuseum i Stockholm. Foto: Staffan Löwstedt

Vid en katolsk mässa växer ett lugn i mitt inre – här får mysteriet förbli olöst. Motsatsen råder på Nationalmuseum, där förnumstiga skyltar ger en föraning av en historielektion med Skolverkets nya läroplan.

Under strecket
Publicerad

”Det är svårt att leva i en oskildrad värld” sa en gång filmregissören Krzysztof Kieslowski. Om så är fallet kan man tycka att det borde vara enkelt att leva i dag. Så mycket som nu har väl världen aldrig skildrats? Nyheter strömmar oavbrutet och kompletteras av dokumentärer, poddar och uppdateringar på sociala medier. Ändå tycks det bli allt svårare att leva. I alla fall att hantera denna gåta som anförtrotts oss och som kallas livet. Det är som att vi i ett överflöd av det vi kallar verklighet har gått vilse och tappat alla andra språk vi behöver för att orka vara människor.

Jag började på allvar reflektera kring detta i samband med att jag i somras besökte en katolsk mässa.

Det började inte bra. ”Kyrkan är stängd”, sa mannen i porten trots att han uppenbarligen stod och välkomnade folk. ”Men”, sa jag som flera gånger kollat både dag och tid, ”det sitter ju folk i bänkarna. Jag tänkte alltså gå på mässan.” ”Jaha”, sa mannen. ”Annars brukar man kunna se vilka som hör hit. Men då kan du gå in.”

Jag tänker att jag borde bli provocerad av detta fördomsfulla bemötande, men det rinner av mig. Det är något i rummets värdiga stillhet som är större. Och flera gånger under mässan gör jag samma reflektion. Jag finner mig själv tänka att jag borde bli provocerad över alla män som tar sin självklarhet för given. Över att de gång på gång upprepar att de som katoliker står närmast gud. ”Vi som funnit den rätta vägen”. Jag brukar bli provocerad av sådant, men hur mycket mitt intellekt än vill uppröras växer i mitt inre ett allt större lugn. Kanske handlar det om att man här faktiskt inte hycklar med sin känsla av utvaldhet, vilket i andra sammanhang ofta är fallet.

Annons
Annons

Men främst tror jag att det handlar om att man faktiskt inte försöker lösa mysteriet. Symbolerna och det strikt rituella blir ett sätt att förpacka det ogripbara. De frågor vi alla bär på som inte har ett svar. Och trots allt till synes verklighetsfrämmande känns verkligheten här mer verklig än på länge.

Medan vi inför de eviga existentiella frågorna faktiskt är rätt lika.

Och det känns så mycket mera verkligt än alla gånger jag varit i Svenska kyrkan, där min upplevelse är att man i sin strävan att ”nå alla” jobbat så hårt på att ”sänka trösklarna”, att man i stället för att ta till vara på religionens unika språk ofta utgår från dagsaktuella trivialiteter. För att alla ska känna igen sig. Trots att det är i denna materiella verklighet vi är som mest olika. Medan vi inför de eviga existentiella frågorna faktiskt är rätt lika.

Samma problem har jag ofta upplevt i kulturvärlden. Ta bara hur man på nya Nationalmuseum trivialiserar hela vår konsthistoria genom att förse konstverken med små pedagogiska anvisningar, där jag får veta både vad verken skildrar och vad konstnären egentligen försöker säga. Och det stannar inte heller där. Jag blir också upplyst om det är så att verket exempelvis speglar en patriarkal könsordning – som är fallet med bland andra Carl Larssons målningar – eller om bilderna av människorna är uttryck för sin tids stereotyper – som till exempel målningarna från det italienska folklivet. Och invid den berömda målningen ”Karl XII:s likfärd” får jag i en text om nationalism veta att det här konstverket gjordes i en tid med en felaktig bild av historien som statisk.

Annons
Annons

Besöket känns som en föraning av en historielektion i en grundskola där Skolverkets nya läroplan börjat gälla.

Besöket – där jag kunde ha fått möjlighet att ta del av ett språk som jag och jag tror många med mig lider brist på i denna vår överskildrade tid – känns mer som en föraning av en historielektion i en grundskola där Skolverkets förslag till ny läroplan börjat gälla, än ett besök i huvudstadens nyrenoverade konsthistoriska högborg.

Och när jag går därifrån kan jag inte låta bli att tänka på några rader ur Stig Dagermans inledning till ”Den yttersta dagen” som jag ofta återkommer till. Han skriver: ”Den som skriver om en grupp människor för att visa att denna grupp är bättre eller sämre än andra är ute i andra ärenden än konstens. Oftast i sämre. Diktens uppgift är inte att stimulera den mänskliga högfärden utan tvärtom att minska den genom att uppenbara att jorden är ett tillfälligt rastställe där alla har lika rätt till elden, vilan och vattnet. Dikten handlar om det som är gemensamt för oss alla. Dödens närhet, själarnas avstånd och den mänskliga handlingens ofattbara betydelse.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons