Annons

”Musik kan riva ett hål i en”

Kompositören Mikael Karlsson lyssnar mycket på pop som Anna von Hausswolff och Wildbirds & Peacedrums, men även mycket på klassisk musik ”Det jag gillar främst med Schubert och Mahler är att de båda jobbar med det lilla, lilla och sedan lägger in något som knockar.”
Kompositören Mikael Karlsson lyssnar mycket på pop som Anna von Hausswolff och Wildbirds & Peacedrums, men även mycket på klassisk musik ”Det jag gillar främst med Schubert och Mahler är att de båda jobbar med det lilla, lilla och sedan lägger in något som knockar.” Foto: Malin Fezehai

Hans pianolärare uppmanade honom att ge upp. Nu har han skrivit allt från smala kammarstycken till musiken i dataspelet ”Battlefield”. Kompositören Mikael Karlsson gillar att leka fram sin musik tillsammans med andra. På måndag sommarpratar han i P1.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 2

”Det bästa med New York är att det ligger i det sociala kontraktet att man hjälper den som behöver hjälp, att man är stolt över att vara en som hjälper”, säger Mikael Karlsson.

Foto: Malin FezehaiBild 2 av 2

Det är inte mycket jag hinner se av Mikael Karlsson. Vi gör intervjun via Skype, han i sin lägenhet i Harlem och jag i ett trist mötesrum i Stockholm, och ganska snart försvinner bilden och bara ljudet blir kvar. Ändå känns det nästan som om jag är på plats där i Harlem. Sorlet från gatan ligger som ett konstant bakgrundsljud, ibland skär de klassiska New York-sirenerna igenom vårt samtal och plötsligt blir vi avbrutna av städerskan som, som utlovat, ringer på dörren. ”Så att ingen ska vara naken när jag kommer”.

– Hon är så jäkla rolig, säger Mikael.

– När hon var här första gången var det enda hon sa: ”It’s very dirty”. Jag är usel på att städa, säger han och är noga med att poängtera att städhjälp är den enda bekvämlighet han unnar sig.

Lika lång som Mikael Karlssons verkslista kan vägen från Gävle, där han växte upp, till Harlem tyckas vara. Det var musiken som möjliggjorde resan, men den har inte varit spikrak. Redan som liten började han ta pianolektioner. Men något underbarn var han inte direkt. Efter några år på kommunala musikskolan sa pianoläraren: ”Det kanske är dags att du lägger av nu”. Några år senare, när Mikael var 21 år gammal och hade flyttat till Stockholm för att plugga juridik, började det slumrande musikintresset åter att pocka på uppmärksamhet. Han hade då bland annat blivit gripen av kompositören Michael Nymans musiksättningar till Peter Greenaways märkliga filmvärldar. Men framförallt hade han drabbats av den grekisk-amerikanska sångerskan Diamanda Galás nästan skrämmande starka stämma, med ett omfång på osannolika fyra oktaver.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

– Hon har en helt galen röst, som nästan skrämmer livet ur en. Det var när jag hörde henne som jag förstod att konstmusik inte måste vara timid eller vacker eller trevlig. Att den inte behöver vara akademisk.

Mikael började ta pianolektioner igen, lärde sig läsa noter och insåg snart att det var detta, att skapa musik, som han ville göra. Han hoppade av juridikstudierna och började skriva egna stycken. Efter ytterligare några år blev Mikael antagen till Aaron Copland School of Music, kopplat till Queens College, i New York. Ett så kallat* state university*, det vill säga inte en av de finaste skolorna, men med ett av de musikteoretiskt allra tyngsta programmen. Och det passade honom perfekt.

– Jag kunde ju ingenting om det där och insåg väl att det var nu eller aldrig. Nu går tåget. Jag hade provat att göra så mycket andra saker, läste naturvetenskaplig linje med inriktning på miljö på gymnasiet, var något slags Greenpeace-människa hemma i Gävle, ville bli veterinär ett tag, pluggade juridik. När man testat en massa olika saker vet man hur det känns att inte ha hittat rätt. Sedan, när jag på allvar började med musiken, insåg jag plötsligt att här finns ett område där jag faktiskt har något att säga. Tack vare att jag varit fel ute tidigare kände jag en sådan enorm motivation och tacksamhet. Så jag pluggade som fan där på skolan, och gick på några år från att inte kunna någonting till att ta min masterexamen.

Annons
Annons

En av de mest betydelsefulla sakerna med flytten till New York var alla de människor som Karlsson kom i kontakt med och lärde känna. Tidigt blev exempelvis en av den amerikanska samtida konstmusikens största kompositörer, Tobias Picker, en vän och mentor. En vänskap som kom till av en slump. Mikael hade blivit hemskickad till Picker för att fixa dennes krånglande dator. Först när dataproblemet var löst frågade Picker vad Mikael gjorde när han inte fixade kraschade datorer. När Picker förstod att det var komposition som var hans huvudsyssla ville han lyssna till något av Mikaels verk. Han gillade vad han hörde och det slumpartade mötet blev början på ett nu mångårig vänskap.

– Det är så det går till i New York, säger Mikael.

Den traditionella bilden av kompositören som det ensamma och i avskildhet skapande geniet stämmer inte särskilt väl in på honom. Det är i samarbetet som det intressanta och kreativa uppstår.

– Att sitta och arbeta för sig själv, att bara ha sig själv att spegla sig i, kan vara ganska destruktivt. Jag gillar att arbeta med många olika människor, framförallt att hitta de där personerna som är lika lekfulla i sin process som jag.

En sådan är koreografen Alexander Ekman. Tillsammans har de till exempel gjort en omtalad nyversion av ”Svansjön” i Oslo och nu senast den hyllade ”En midsommarnattsdröm” på Operan i Stockholm. En viktig relation, både privat och professionellt.

– Vi var kompisar innan vi blev kollegor, och även när vi jobbar ihop är vi först och främst kompisar. Vi är två väldigt envisa personer, men vi vet att det enda sättet för oss att arbeta är att tillåta oss själva att vara lekfulla och nästan löjliga i vår process.

Annons
Annons

”Det bästa med New York är att det ligger i det sociala kontraktet att man hjälper den som behöver hjälp, att man är stolt över att vara en som hjälper”, säger Mikael Karlsson.

Foto: Malin FezehaiBild 1 av 1

Trots de vitt skilda stilarna i Mikael Karlssons musik finns det en del gemensamma drag som går genom allt han skapar.

– Jag skriver väldigt få saker som inte mynnar ut i en melodi. Mycket modern konstmusik saknar ju långa sångbara melodier. Men jag måste ha melodierna, om jag tar bort dem mår min musik inte bra. Det måste finnas någonting att hålla sig i. Och om man har en melodi som flörtar lite med publiken så tror jag att lyssnaren är redo att ta till sig annat som är lite mer besvärligt. Det andra som är genomgående är komplicerade rytmer, som jag tycker väldigt mycket om att jobba med.

Det är stimulerande att prata musik med Mikael Karlsson. Vårt samtal flyter ut och blir alltmer associativt. Vi talar om Mahler, en gemensam favorit, och om skönhetens roll i musiken. För Mikael tycks det dock vara det som han kallar för det manipulerande i musiken, vad musiken kan få en att uppleva och känna, som intresserar mest. Dess dubbelverkande kraft, om man så vill. Hur den inte endast kan vara behaglig och skön, utan att det också måste finnas ett problem, något som skaver, för att musiken ska bli dramatiskt intressant. Han sammanfattar det lika fint som enkelt:

– Musik kan få en att känna sig helt fantastiskt bra. Men den kan också riva ett hål i en.

”Det bästa med New York är att det ligger i det sociala kontraktet att man hjälper den som behöver hjälp, att man är stolt över att vara en som hjälper”, säger Mikael Karlsson.
”Det bästa med New York är att det ligger i det sociala kontraktet att man hjälper den som behöver hjälp, att man är stolt över att vara en som hjälper”, säger Mikael Karlsson. Foto: Malin Fezehai

Lyssna på några av Mikael Karlssons verk

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons