Annons

Sofia Lilly Jönsson:Musik så högaktad att den knappt går att höra

För att fira 333-årsjubileet av Johann Sebastian Bachs födelse lanseras en cd-box med 222 skivor innehållande allt som den tyske kantorn komponerade – och mer därtill. Att lyssna på Bachs musik är enklare än någonsin, men för att vi ska kunna ta den till oss krävs det att vi lyckas dra ner den på jorden igen.

Under strecket
Publicerad

Johann Sebastian Bach (1685–1750), illustration efter Elias Gottlob Haussmanns porträtt från 1746. ”Bach 333” ges ut av Deutsche Grammophon.

Johann Sebastian Bach (1685–1750), illustration efter Elias Gottlob Haussmanns porträtt från 1746. ”Bach 333” ges ut av Deutsche Grammophon.

Johann Sebastian Bach (1685–1750), illustration efter Elias Gottlob Haussmanns porträtt från 1746. ”Bach 333” ges ut av Deutsche Grammophon.
Johann Sebastian Bach (1685–1750), illustration efter Elias Gottlob Haussmanns porträtt från 1746. ”Bach 333” ges ut av Deutsche Grammophon.

Den klassiska musiken har ­blivit ett identitetspolitiskt ställningstagande. Som att man genom att lyssna på den är lite själsligt renare, eller tycker sig vara det, eller tror andra om att tänka så om sig själva. Det­samma ­gäller förstås hela den klassiska bildningen: kunskaper om bildkonsten och litteraturen ger också höga poäng, men musiken svävar liksom på en nivå högre än det världsliga, en andlig station över alla handfasta fakta.

Denna estetiska kung Midas-formel formulerades av 1800-talets romantiska filosofer och tänkare. Musiken, skriver Arthur Schopenhauer i ”Världen som vilja och föreställning” (1819), står helt utanför de andra konstarterna. Den är det högsta, ett fullständigt universellt språk som genast förstås av alla: ”Kompositören avslöjar världens innersta natur, och uttrycker den mest genomgripande vishet i ett språk som hans intellekt inte förstår, precis som en hypnotiserad ger information om saker hon inte är medveten om när hon är vaken.”

Annons
Annons

Kompositören, profeten, åkallaren av de högre makterna. Ingen personifierar den bilden av tonsättaren mer än Johann Sebastian Bach, den femte evangelisten, som ärkebiskop Nathan Söderblom kallade honom. Uppfattningen lever stark att det är något oförstörbart i den tyske kantorns musik. Sam­tidigt inser man att det är genom förvaltning av musikskatten som den aktualiseras och fås att glimma. Som pionjären inom uppförandepraxis, cembalisten Wanda Landowska (1879–1959) uttryckte sig om det beständiga hos Bach: ”Förnyelsen ger oss en glimt av evig­heten”.

Ett mer jordnära angreppssätt har den brittiske kördirigenten och Bach-ivraren John Eliot Gardiner. I sin hyllade porträttbok om Johann Sebastian och framför allt dennes ­vokala och sakrala musik (”Bach: Music in the castle of heaven”, 2013) berättar Gardiner chosefritt om sin egen vandring med Bach, från minnena av de sjungande föräldrarna och deras vänner i barndomshemmet till de egna första trevande försöken att själv hantera denna krävande musik. Gardiner, som snart blev en av de framträdande i vågen av historiskt informerad musik under 1960- och 70-talen, beskriver tidstrogna instrument som trilskas, slitningar mellan äldre musikers tolkningstraditioner och de unga revisionisterna, och han ställer frågor om tonsättaren till tonmaterialet.

John Eliot Gardiner vill söka människan Bach i musiken snarare än i anekdoterna, som ändå har tveksam historisk tillförlitlighet. Hans tes är att denna intelligenta, levnadsglada, känslomässigt fullödiga musik måste ha skrivits av en person med mot­svarande intellekt och hjärta. Gardiner argumenterar övertygande om att det är genom musiken som vi lär känna Bach. Ett slags ­humanitärt gudsbevis, om man så vill, i meningen att avtrycket avslöjar skaparen. I en dokumentärfilm som nyligen sändes i svensk tv (”A passionate life”, 2013) reser Gardiner
i Bachs fotspår och guidar på det brittiskt ­lättsamma men kunskapsrika sätt som vetenskap ofta presenteras hos dem.

Annons
Annons

Denna sorts folkbildande vilja utmärker också arbetet med den nyutkomna boxen ”Bach 333” (Deutsche Grammo­phon) med 222 cd-skivor i små kuvertfodral, böcker och ­texthäften i en låda stor som en skokartong för gummistövlar och förekommande i num­rerad upplaga om 8500 exemplar. Språket i alla beskrivande texter är engelska. Siffran 333 syftar på de 333 år som i år gått sedan ­Johann Sebastian föddes 1685 i Eisenach i musikerfamiljen Bach. Redan på inledningsraderna i en av böckerna erkänns villigt att det konstruerade jubileet mer är en ursäkt för skivbolaget att genomföra projektet än ett verkligt jubileum. Min skepsis mot kommersiella skivboxar och krystade tonsättar­jubileer kommer dock snabbt på skam när jag ­öppnar locket och tar del av innehållet, som ger ett ärligt pedagogiskt intryck.

Ambitionen med boxen är att sätta Bach i kontext. Det stora musikvetenskapliga fält som är Bach-studier representeras i en av boxens böcker med ett antal essäer om olika aspekter av tonsättaren, om Bach-arkivet i Leipzig, den unge Bach, Bach och den tyska orgelskolan etcetera. Katalogen över hans samtliga verk, BWV (Bach Werke Verzeichnis), kommer här i en ny, tredje upplaga uppdaterad mot nya forskningsrön. Inspelad ­musik av Bachs föregångare och samtida finns också med: som noten en femtonårig JS Bach skrivit med en koralfantasi av Johann Adam Reincken. I en cd-avdelning som kallas för Bach efter Bach skildras verkhistorien ­efter honom genom bland andra sonen Carl Philipp Emanuel, som höll sin fars musik vid liv bland annat med redigerade versioner av b-mollmässan, versioner som här ges ut på cd för första gången. Beethovens enda arrangemang av Bachs musik som vi känner till, en transkription för stråkkvartett av en fuga (BWV 867) har också spelats in för första gången för denna box. Tonsättare som inspirerats av Bach på ett direkt sätt, från Charles Gounod till Arvo Pärt, ges plats på en skiva. Kanske det som sticker ut mest är en cd med jazztolkningar. Swingversionen av ”Konsert för två violiner” från 1937 med Eddie South och Stéphanie Grappeli ackompanjerade av gitarristen Django Reinhardt är ljuvlig.

Annons
Annons

Deutsche Grammophon har tagit med ­musik på licens från många andra skivbolag. Det är alltså inte bara detta bolags inspelningar vi får tillgång till i boxen, utan uttolkare, musiker, artister, dirigenter, orkestrar i en bred representation. Det är en stor fördel. Några av de viktigaste verken finns med i flera inspelningar: ”Goldbergvariationer” med cembalister Christophe Rousset och Mahan Esfahani, samt pianisten András Schiff. ­”Matteuspassionen” föreligger i tre versioner på skiva; förutom Gardiner från 1989 också Karl Richter från 1959 och Paul McCreesh från 2003.

Mot ambitionen att kontextualisera står paradoxen att en samling med en tonsättares hela verkkatalog är ett totalt ohistoriskt fenomen. Till att börja med hörde Bach själv förstås aldrig sin musik inspelad. Han återbrukade teman och motiv som alla kompositörer som skriver mycket gör, men få åhörare lade väl märke till det för ingen följde honom hela livet. Musiken är också brutalt tagen ur sitt sammanhang. Vi som lyssnar är varken deltagare i sociala arrangemang vid hovet i Köthen som hör ­violinkonserterna för första gången, församlingsmedlemmar i söndagens högmässa i Thomaskyrkan i Leipzig, eller små sång­elever till Bach i den angränsande Thomasskolan som uruppför musiken medan bläcket ännu torkar på notbladet. Vi väljer en skiva och trycker på play. Klyftan mellan då och nu kan aldrig överbryggas, inte ens med levande­görande brittiska dokumentärer. Vi kan inte höra musiken som de hörde den.

Kommer musiken som görs idag att överleva 333 år? Kommer någon modern tonsättare ens kunna ges ut på 222 skivor? Troligen är den klassiska musikkanon en unik träff i tiden mellan å ena sidan de historiska ton­sättarnas belägenhet att skriva mängder av musik för olika tillfällen och våra sentida medieförutsättningar. När inspelningen ­introducerades fanns mycket att spela in och den Bach-kanon som växt fram under 1800-talet kunde fångas på skiva. Inspelningen ändrade inte bara vårt sätt att uppleva ­musik (i hissen, i hörlurar, ensamma hemma etcetera). Skividealen har också påverkat uppförandepraxis i en växelverkan mellan inspelning och levande musik.

Annons
Annons

Därför blir en sådan här box inte bara en presentation av ett tonsättarskap utan även av skivhistorien och den musikaliska historieskrivningen. ”Bach 333” skildrar hur man spelat Bach genom tiderna, och varje tid lägger sitt lager till barockens snäckformer.

Många idag anar att det inom den klassiska musiken ligger för dem oupptäckta kontinenter, men man vet inte var man ska börja söka. Ett gott råd är att lyssna förutsättningslöst, och när man hör något som man gillar, stanna upp, lyssna igen och fördjupa relationen till just det stycket. Själv går jag nästan alltid tillbaka till de små motiven, fragmenten. Det jag hörde först, det ligger där i gehöret och skvalpar. Melodimotiv jag spelat eller bara lyssnat väldigt mycket på och därför kan sjunga eller hör automatiskt i huvudet går på repetition. De där första fem eller tio skivorna man fick i handen, som råkade leta sig in i ens tonårsrum, som betydde så otroligt mycket, som fortfarande gör det. Eller om man har sådan tur att man själv fick pröva att spela ­eller sjunga litegrann. 

De höga krav som Bachs musik ställer på sina uttolkare medför att musiken fastnar ­genom idog övning. Det är en teknisk tour de force att spela Bach, musik som framstår som självklar och därför måste spelas som om den var det. Många är vittnesmålen från musiker som spelat Bach egentligen alldeles för tidigt för att klara av den tekniskt svåra musiken men som mött ett tonspråk som sätter sig i kroppen för alltid. Den som en gång blivit biten av Bach återkommer till melodilinjerna, de rytmiska kontrapunkterna inom satsen, de alltid så intelligenta lösningarna. Ja, det som får John Eliot Gardiner att hävda att här måste ha funnits ett intelligent sinne, en människa med humor och livsglädje.

Annons
Annons

För visst är det väl så man lär känna en människa, genom lockande smakportioner som får en att vilja veta mer? Inte hela livsverket på en gång, paketerat i en katalogiserad låda. Inget mer att upptäcka. Risken är dessutom att jätteboxen blir en dammsamlare och ett dåligt samvete. Att investera i skivor och böcker är inte bara att ge upp en ansenlig del av sin bokhylla utan också att kvitta sin tid, det vet varje samlare. När all världens musik finns tillgänglig i fickan genom streamingtjänster behövs en curator, som det heter i konstvärlden, en vägledare som väljer ut och sätter saker i sitt sammanhang. Boxen ”Bach 333” vill vara den vägledaren, och kan bli det för den som låter forma sin musikaliska vänskap i lagom takt. Vi som lever nu har närmare till Bachs musik än ­någon på hans egen tid, ja i en mening än han själv hade, men vi måste dra ner den på jorden igen för att kunna ta den till oss.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons