Annons

Musikalisk bragd på mycket trång scen

Katarina Böhm som Wellgunde, Alexandra Büchel som Woglinde och Elisabeth Leyser som Flosshilde i ”Siljansringen – Rhenguldet”, Vattnäs konsertlada.
Katarina Böhm som Wellgunde, Alexandra Büchel som Woglinde och Elisabeth Leyser som Flosshilde i ”Siljansringen – Rhenguldet”, Vattnäs konsertlada. Foto: P-J Jansson

”Rhenguldet” på Vattnäs konsertlada har blivit en musikalisk bragd på en mycket trång scen, enligt SvD:s Bo Löfvendahl.

Under strecket
Publicerad

Siljansringen – Rhenguldet

Genre
Opera
Regi
Patrik Sörling
Medverkande
Johan Schinkler, Anna Larsson, Göran Eliasson, Alexandra Büchel, Katarina Böhm, Fredrik Zetterström m fl
Var
Vattnäs konsertlada
Text
Richard Wagner

Dirigent: Joakim Unander Scenografi: Bernd Janusch Koreografi: Anna Näsström Ljusdesign: Jimmy Svensson

Siljansringen, det är namnet på sjöarna Siljan och Orsasjön samt ett stort område däromkring, som skapades av ett enormt meteoritnedslag för mer än 300 miljoner år sedan. Denna ringformade, geologiska formation bildar själva hjärtat i Dalarna, och i kanten av denna ring, med utsikt över Orsasjön, ligger Vattnäs konsertlada. Där spelas i sommar ”Rhenguldet”, första delen av Wagners ”Nibelungens ring”. Här låter man den urtida rymdkollisionen bli en sorts geologisk utgångspunkt för Wagners berättelse om begäret efter makt.

Vattnäs konsertlada, det är makarna Anna Larssons och Göran Eliassons konserthus, ett ambitiöst projekt med inriktning på nyskrivna operor. Utom just i år, när ett beställningsverk som inte blev klart i tid fått ge plats för ”Rhenguldet” i stället. Det kan man kalla en utmaning. Samma par gjorde också för några år sedan en flott produktion på Dalhalla, men det är stor skillnad på den jättelika utomhusscenen i ett gammalt kalkbrott och konsertladans smäckra träbyggnad som påminner om ett litet missionshus.

Annons
Annons

I år är det extra få som ryms i salongen eftersom hela orkestern fått flytta upp på balkongen. Med drygt 30 musiker, ett dussintal sångare samt dansare och statister innebär det att publiken inte är så hemskt många fler än de medverkande artisterna. Det känns oerhört exklusivt, nästan som ett privat arrangemang vid ett furstehov.

Dirigenten Joakim Unander har skickligt komprimerat Wagners partitur för en tredjedel av det vanliga antalet musiker och leder vad som kallas Vattnäs Extended Chamber Orchestra. Det låter fantastiskt. Hela rummet blir en klingande wagnersk ljudlåda.

Alla sångarna utom makarna Eliasson/Larsson sjunger sin roller för första gången. Det är en nästan surrealistisk upplevelse att höra en rad av Sveriges mest professionella operasångare i en föreställning som liknar en osedvanligt välljudande terminsavslutning på Operahögskolan. Allt är så smått, nästan klaustrofobiskt, och alla är så säkra, särskilt Johan Schinklers Wotan, Fredrik Zetterströms Alberich, och Anders J Dahlins ljusa fina Mime. I en dubbelroll smiter Anna Larssons Fricka ut i kulissen och byter om till Erda med blond peruk. Omgiven av björkruskor sjunger hon som på La Scala.

Patrik Sörlings regi är försiktigt traditionell. Han lyfter fram det sagoaktiga och i några oväntade dansinslag får unga flickor dubblera som rhendöttrar. Silversmeden Bernd Janusch har skapat en ytterst spartansk scenografi med vita, fladdrande skynken, där naturbilder ibland projiceras. Sångarna har tatuerade runor och uppseendeväckande silversmycken, med Siljansringens kartbild som blänkande detalj. Frejas äppelträd bär lysande äpplen som för tankarna till Elsa Beskow.

Föreställningen spelas ovanligt nog med avbrott för paus. Oavbrutet hörs då den knackande rytmen från Wotans och Loges färd till Nifelheims hålor – ljudet från en dunkel värld långt under under den vackra Siljansringen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons