Annons

Sofia Lilly Jönsson:Musiken är inte god – den är likgiltig

I vår iver att föra fram alla goda frukter av ett musicerande känns det viktigt att påminnas om att dessa inte ligger i musiken, utan i oss, skriver Sofia Lilly Jönsson.

Under strecket
Publicerad

Musik i ett flyktingläger i Kenya.

Foto: Marka/ IBL

Musik i ett flyktingläger i Kenya.

Foto: Marka/ IBL
Musik i ett flyktingläger i Kenya.
Musik i ett flyktingläger i Kenya. Foto: Marka/ IBL

I nästan allt jag skriver om musik, om det gäller den klassiska musikens påstådda tillbakadragande från samhället, folkmusikens konstnärliga kvaliteter, eller kyrkomusikens styvmoderliga behandlande på högre ort, är det så självklart att musik är någonting gott. Vi lever i en tid när musik hörs överallt men ändå är hotad. Så vi framhåller dess sociala och etiska värde. Det är därför kulturarbetare slåss så hårt för den. Det är sant att teater och musik finns i flyktingläger. Skicka inte bara mat, skicka färgkritor!

I vår iver att föra fram alla goda frukter av ett musicerande (och de finns!) känns det viktigt att påminnas om att dessa inte ligger i musiken, utan i oss. I den nyutkomna boken Musik på blodigt allvar (Gidlunds) om musikens roll i krig och konflikter finner jag en frisk tanke hos Peter Bryngelsson:

Annons
Annons

”Jag tror inte att musik egentligen beskriver eller ger uttryck för känslor utan snarare för tid, balans, kroppsrörelse, rum och riktning som i sin tur påverkar det vi sammanfattar med känslor. […] Sedan kan naturligtvis musik också vara symbol för dialekter, regioner, kulturer, nationer, fördomar, intressen och traditioner men hur vi tolkar detta är till stor del inlärt via uppväxt och social miljö”.

Musiken tar inte ställning, är hans budskap. Musiken är inte i sig god eller ond. Den är inte ideologisk, politisk, eller känslosam. Det är vi som läser in allt sådant i den. Musiken är likgiltig.

Musiken tar inte ställning, är hans budskap. Musiken är inte i sig god eller ond. Den är inte ideologisk, politisk, eller känslosam. Det är vi som läser in allt sådant i den. Musiken är likgiltig.

Det Peter Bryngelsson är inne på här är inget nytt. Tvärtom är det mycket gamla tankar. Före modern tid räknades musiken som en del av matematiken, som visserligen också såg människans känsloliv i samma etiska kosmologi. Musik på blodigt allvar visar att musiken kan inspirera till fruktansvärda handlingar. Anders Behring Breivik lyssnade på sin favoritmusik medan han metodiskt sköt ihjäl unga människor på Utøya, för att bara ta något av alla exempel ur boken.

Deutsche Grammophon släppte för ett tag sedan en samling med musik som på något sätt har med året 1917 att göra, ”Music in turbulent times” heter skivan. Här finns till exempel Ravels ”Le Tombeau de Couperin” tillägnad vänner som omkommit i strid, Saties ”Parade” för ryska baletten med kostym av Pablo Picasso och scenografi av Jean Cocteau, och Sjostakovitjs revolutionssymfoni ”1917”, komponerad långt senare.

Annons
Annons

Samlingsskivan är väl något krystad som en del andra samlingar som de stora bolagen vill prångla ut, men att ta ett år som en prisma, eller en form att fylla med ett innehåll, är tankeväckande. Som också författaren Elisabeth Åsbrink gjort med sin uppmärksammade ”1947”. Men nu är vi trettio år tidigare alltså, 1917. Märkliga fakta hopar sig mellan tummen och pekfingret. Under samma år grundades Sigtunastiftelsen till minne av reformationen, den första jazzlåten spelades in i New York, i Ryssland utbröt revolution.

Demokratin var en kompromiss. Inte heller den innehåller något i sig själv, betyder bara folkstyre. En form att fylla med ett innehåll.

Och försök att på riktigt ta in detta: i början av juni 1917 gick ridande polis till attack mot demonstranter på Gustav Adolfs torg i Stockholm. Närmare riksdagshuset än så kom inte de tiotusentals som samlats.

Matbristen ledde till protester i hela landet. Min morfar som var 18 år då och bodde på Södermalm berättade senare för min mamma om hur det varit. När det gick rykten om att det fanns mat i någon butik sprang tanterna över hela stan för att ställa sig i kö. På Hornsgatan fanns nödkök.

Så nära revolution har Sverige aldrig varit som 1917. Politisk manöver följde och högerpartiet gick motvilligt med på att införa allmän rösträtt – hellre någon ordning, än ingen ordning alls. Demokratin var en kompromiss. Inte heller den innehåller något i sig själv, betyder bara folkstyre. En form att fylla med ett innehåll.

I efterhand vill vi se mönster, vill göra musiken till tematisk och förknippa den med känslor och händelser. Men musiken är likgiltig. Som året, själva tiden. Den fylls bara med sitt växlande innehåll efter våra val. I den ljuvligaste tiden, för hundra år sedan, stod hungerkravaller utanför Kungliga Operan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons