X
Annons
X
Krönika

Andres Lokko: Musiken förfärar vårt kristdemokratiska pepp-samhälle

Utövarna av ansiktstatueringsrappen är självmordsbenägna, stenade och trötta. De orkar inte. Men det är de som verkligen lyckas tonsätta demokratiernas och jordens snara undergång.

Post Malone är ansiktstatueringsrappens svar på rockens Bill Haley, skriver Andres Lokko.
Post Malone är ansiktstatueringsrappens svar på rockens Bill Haley, skriver Andres Lokko. Foto: Jordan Strauss/AP

Häromnatten delades årets American Music Awards ut. Ansiktstatueringsrappen var ymnigt representerad. Betydligt mer så än på Grammy-galan tidigare i år. Jag tycker väldigt mycket om ansiktstatueringsrap. Eller om du nu vill kalla det mummelrap, emo-rap, Soundcloud-rap eller något annat.

Den på AMA-galan så prisbelönte Post Malone är något av ansiktstatueringsrappens Bill Haley, den enorma hiten "Rock star" redan genrens egen lätt pinsamma "Rock around the clock".

Lil Pumps lika oundvikligt nominerade "Gucci gang" är då snarare dess "Tutti frutti" och med den så slött upprepade titeln en modern motsvarighet till Little Richards "Awopbopalula-Awopbamboom!".

Annons
X

Alla barnen går fortfarande omkring och småsjunger på "Gucci gang", några av dem har också lärt sig de korta verserna. Som denna:

My bitch love do cocaine
I fuck a bitch, I forgot her name
I can't buy no bitch no wedding ring
Rather go and buy Balmains
Gucci gang, Gucci gang, Gucci gang…

Det är här det blir intressant. Vårt kristdemokratiska pepp-samhälle förfäras! Eller handlar "Gucci gang" i deras öron om modehuset i fråga?

Ansiktstatueringsrappen framstår som en logisk reaktion mot den nyfascistiskt auktoritära människofientlighetens lavinartade spridningstakt vi tampas med nu.

När världspolitiken rusar riktigt långt högerut, så hörs det alltid en röst från en bänk längst bak i klassrummet som hävdar att det i alla fall kommer att resultera i bra popmusik.

Hen som tänkte att Trump ska leda till minst ett nytt The Clash och ett knippe välutbildade nya Public Enemies hade fel.

Musiken utgör alltid en spegelbild av omvärlden. Efter snart två decennier av nyliberal entreprenörsanda och peppig Idol-optimism framstår ansiktstatueringsrappen som en logisk subversiv reaktion mot den nyfascistiskt auktoritära människofientlighetens lavinartade spridningstakt vi tampas med nu.

Den kompletta nihilismen. En suicidal uppgivenhet och dess svar på allt: kemisk glädje är den enda sanna glädjen.

Men ansiktstatueringsrappen är den enda konstform som verkligen lyckas tonsätta demokratiernas och jordens snara undergång.

Det går en knölig men förståelig tråd från Charles Mansons hakkors i pannan via Gucci Manes så inflytelserika glass på kinden till rapparen ArnoldisDeads Anne Frank-tatuering som täcker halva hans ansikte.

ArnoldisDead hävdade nyligen i en intervju att han identifierar sig med Anne Franks öde, eftersom han snart ska dö. ArnoldisDead är 22.

Ansiktstatueringsrappen orkar inte, vill inte. Utövarna omkommer som flugor innan de ens är gamla nog att rösta. Den är självmordsbenägen, stenad och trött när den släpar sig genom slarvigt mumlad lyrik, där varje rad är medvetet hyperkontroversiell. Någon tolkar det som ren fuck’em-humor, andra som blodigt allvar. Frågar du någon som inte bryr sig det minsta om popmusik och dess historiska funktion bör den beläggas med förbud.

Men ansiktstatueringsrappen är den enda konstform som verkligen lyckas tonsätta demokratiernas och jordens snara undergång.

Priset må verka högt, men för en cyniskt popcorn-smaskande publik på hyfsat tryggt avstånd ingår dödsfallen i det nästan kejsar Nero-artade skådespelet.

Och just Post Malone må vara den ende som – lika bokstavligt som oförtjänt – kommer att överleva. De andra är dömda att under sina demonstrativt korta liv blott lajva valfri biroll i Nobelpristagaren Kazuo Ishiguros samtidsdystopiska "Never let me go".

Annons
X
Annons
X

Post Malone är ansiktstatueringsrappens svar på rockens Bill Haley, skriver Andres Lokko.

Foto: Jordan Strauss/AP Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X