Annons

ValkyrianMusiken glittrar i dystopisk Wagner

Åsa Thyllman, Carolina Sandgren, Julia Sporsén, Matilda Paulsson, Hege Høisæter och Gabriella Locatelli i ”Valkyrian”.
Åsa Thyllman, Carolina Sandgren, Julia Sporsén, Matilda Paulsson, Hege Høisæter och Gabriella Locatelli i ”Valkyrian”. Foto: Lennart Sjöberg

Dirigenten Evan Rogister är den verklige trollkarlen i Göteborgsoperans DDR-dystopiska ”Valkyrian”. Han får orkestern att skapa musikaliska regnbågar av hopp i Wagners makalösa musik.

Under strecket
Publicerad

Brenden Gunnell (Siegmund) och Elisabet Strid (Sieglinde).

Foto: Lennart Sjöberg Bild 1 av 2

Katarina Karnéus (Fricka) och Anders Lorentzson (Wotan).

Foto: Lennart SjöbergBild 2 av 2

Brenden Gunnell (Siegmund) och Elisabet Strid (Sieglinde).

Foto: Lennart Sjöberg Bild 1 av 1

Valkyrian

Genre
Opera
Regi
Stephen Langridge
Medverkande
Brenden Gunnell, Mats Almgren, Anders Lorentzson, Elisabeth Strid, AnnLouice Lögdlund, Katarina Karnéus m fl. Göteborgsoperans orkester
Var
Göteborgsoperan
Text
musik: Richard Wagner

Dirigent: Evan Rogister. Scenografi, kostym: Alison Chitty. Ljus: Paul Pyant. Röresle: Annika Lindqvist.

Klimatnödläget hänger som ett av Wotans stormmoln över Göteborgsoperans gestaltning av Wagners profetiska Ring, tydligare vid årets premiär än i ”Rhenguldet”. För frågan är: vem begår det värsta brottet, den som älskar och åtrår sitt syskon, den som trotsar sin far eller den som mördar sitt barn? Konflikterna i Wagners episka släktdrama ”Valkyrian” är förstås existentiella. För tänk om det inte bara handlar om ett gyllene barn – utan om hela generationers framtid som äventyras av giriga gudar?

Regissören Stephen Langridge och hans team deklarerade tidigt avsikten att göra uppsättningen klimatneutral och samtidigt gestalta den hyperaktuella tematiken i Wagners allkonstverk. Därför är det frustrerande att konstatera att den musikaliska tolkningen bygger glittrande regnbågar, medan den sceniska gestaltningen förblir torftig och stum.

Brenden Gunnell (Siegmund) och Elisabet Strid (Sieglinde).
Brenden Gunnell (Siegmund) och Elisabet Strid (Sieglinde). Foto: Lennart Sjöberg
Annons
Annons

Katarina Karnéus (Fricka) och Anders Lorentzson (Wotan).

Foto: Lennart SjöbergBild 1 av 1

Stephen Langridges och Alison Chittys futuristiska dystopi har nämligen drag av DDR före Berlinmurens fall. Iskallt ljus blottar sprickorna i jättarnas fuskbygge till Valhallbunker. Anders Lorenztsons avdankade patriark misslyckas med att injaga respekt i sin kvinnliga gerillamilis, alias valkyriedöttrar, som på pappas order tar med sig fallna hjältar – eller obekväma dissidenter – till andra sidan. Vid ena scenkanten slumrar jordegudinnan Erda skendöd i sin glas-sarkofag, medan overallklädda arbetare pysslar om de fåtaliga blomsterdekorationerna.

Deras kärlek skulle kunna rädda världen om den inte vore just förbjuden.

Men det finns ljuspunkter. Befriad från schmaltz (sentimentalitet) och hyperromantik skärps den tragiska aspekten i ”Valkyrian”. Mötet mellan Elisabeth Strids Sieglinde och Brenden Gunnells Siegmund är laddat med samma naiva förvåning som den dödsdömda kärleksaffären i George Orwells ”1984”. ”Du bist der Lenz” får en folkvisas enkelhet, och den musikaliska återhållsamheten hos deras underbara syskon- och kärlekspar är uppfriskande radikal. Deras kärlek skulle kunna rädda världen om den inte vore just förbjuden.

Katarina Karnéus (Fricka) och Anders Lorentzson (Wotan).
Katarina Karnéus (Fricka) och Anders Lorentzson (Wotan). Foto: Lennart Sjöberg

SvD:s operapristagare Katarina Karnéus gör Fricka elegant och saklig snarare än emotionell i förhandlingen med Wotan om sonen Siegmunds grymma öde. Anders Lorentzons Wotan klamrar sig fast vid sin pondus, men när han tappar vokal kraft i tredje akten försvagas även rollgestalten.

AnnLouice Lögdlunds rebelliska Brynhilde har lika bra koll på avtalen på Wotans skrivbord som hon har schvung i sina ”hojotoho”-rop. Hennes valkyriesystrar är uppriktigt skrämda av pappans undergångsfantasier och vokalt lika skarpa som utbryterskan. Men att Wotan skulle lyckas övertala favoritdottern att sova bort sin upproriska vrede känns inte riktigt trovärdigt.

Den riktige trollkarlen är därför inte Wotan utan snarare Evan Rogister och Göteborgsoperans orkester. I deras lyhörda läsning kommer undergången smygande som ett monster i dimman – centimeter för centimeter, grad för grad. Samtidigt är det deras hängivna allvar som får regnbågar av bländande hopp att slå ut i Wagners makalösa musik.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons