Annons

Tove Lifvendahl:Mycket faller när rättssäkerheten sviker

Kevins grav vid Mikaelikyrkan i Arvika.
Kevins grav vid Mikaelikyrkan i Arvika. Foto: Lars Pehrson
Under strecket
Publicerad

Dan Josefssons dokumentär om det så kallade Kevinfallet lämnar ingen oberörd. Barnens kroppsspråk känns igen för alla som har sett småbarn utsättas för samtal som är dem påtvingade eller obekväma. Myrorna i kroppen, klättrandet över stolskarmar och snurr runt sin egen axel.

Igenkänningens leende förbyts i starkt obehag; upprepningarna av frågor i vad som inte bara filmtekniskt upplevs som en evighet, blir till slut absurda. Vi är passiva åskådare som bevittnar en behandling av barn som åtminstone med lekmannaögon är ett psykologiskt övergrepp.

Dokumentären har lett till att åklagaren Niclas Wargren vid åklagarkammaren i Karlstad, som har hand om den nyöppnade mordutredningen om Kevin som var fyra år när han togs av daga, beslutat starta två utredningar om de båda utpekade brödernas roll. 1998 var de fem och sju år gamla. Dokumentären lämnade intrycket att risken är hög att deras skuldbörda har burits under nästan 20 år på oriktig grund. Att det kan handla om en rättsskandal, bekräftas av dem som med professionell blick granskat förhören och ställt fastställandet av gärningsmän i relation till avsaknaden av bevis.

Annons
Annons

Vad utredningarna till slut landar i, är för tidigt att säga. Men att de ens har öppnats, säger oss att svenskt rättsväsende inte har fungerat som det ska. Det är en tragedi för alla inblandade – och om utredningarna friar bröderna från brottet innebär det dessutom att den skyldige eller de skyldiga till mordet på en fyraåring alltjämt går fria.

Det finns ytterligare tragedi i detta som synliggjorts i de ingående intervjuerna: den upplevda rättslösheten och totala utsattheten för familjen med de utpekade bröderna. Hur de litat på myndigheterna och de personer som representerat dem. Hur de har velat vara till lags och behjälpliga med det som har erfordrats av dem. Hur de så fullständigt skyddslöst har fogat sig. Hur de inte har haft något att sätta emot.

Ja, vad skulle man göra om man ställdes inför eventualiteten – den outhärdligt omöjliga – att ens barn hade tagit livet av ett annat barn? Det kan nog ingen som inte har upplevt det ens föreställa sig. Att hantera känslorna kring att ens barn fallit offer för våld eller övergrepp vore nog så svårt. Men om ens barn är förövaren?

Denna frågeställning är sannolikt närmast existentiell för alla som påtvingas den. Men det finns också en annan dimension som vänsterskribenten Daniel Suhonen skrev om i Expressen (10/5): ”Något säger mig att utpekandet av de båda barnen i Kevin-fallet hade varit otänkbart på Östermalm eller i Örgryte. Där hade man vetat sin rätt. Där hade föräldrarna känt en advokat. Där hade man ställt till ett helvete för de poliser som pekade ut ens barn, oavsett om man innerst inne trodde de var skyldiga eller ej. Där hade polisen tvekat. Men i ett vanligt bostadsområde i Arvika, i en skilsmässofamilj, där barnen för ovanlighetens skull bodde hos pappan, blev misstänkliggörandet möjligt.”

Annons
Annons

Jag tror att Daniel Suhonen gör en viktig iakttagelse, även om det är vanskligt att i alltför hög grad göra bostadsort synonym med klass, eller för den delen binda social stratifiering till ett förväntat beteende på individnivå. Makt är relativt och erfars/utövas i olika dimensioner. För att vara övertydlig: en manlig chef med många anställda kan vara utsatt för både psykisk och fysisk misshandel av sin kvinnliga partner. En ekonomiskt obemedlad kan känna mycket större lycka, självförtroende och ha bättre självkänsla än en förmögen. En fruktad ledare i ett MC-gäng kan känna sig röstlös på ett föräldramöte (och möjligen undvika att gå dit). En blyg och mobbad elev kan känna sig stark och självsäker i ett annat, självvalt sammanhang. Och så vidare.

Men den generaliserande frågan är motiverad. Och när jag ser dokumentären, kommer många ansikten upp i tanken. Jag tänker på mannen med invandrarbakgrund som misstänktes för barnmisshandel och företräddes av ett offentligt biträde som inte såg till att ge honom ett försvar som motsvarade den ersättning staten utbetalade. (Han friades, men först efter att han fått ett annat juridiskt ombud som tyckte ha mindre fallenhet för såväl fördomar som lättja.)

Jag tänker på en annan ung man som skulle få sin ansökan om uppehållstillstånd prövad på ett möte med Migrationsverket, och där man glömt bort att tillkalla en tolk som kunde bistå i samtalet. Han föreslogs av myndigheten att genomföra samtalet på engelska i stället, ett språk som han kände sig mycket begränsad att uttrycka sig på. (Han fick till slut stanna i Sverige på korrekt grund, men det var den ideella medföljanden som fick kräva att han skulle få framföra sin sak på sitt eget språk, för att maximera möjligheten att svara så korrekt och utförligt som möjligt på de frågor som ställdes.)

Annons
Annons

Jag tänker på kvinnan i byn som väntade barn, men grät för att hon kände sig orolig för om hon skulle kunna vara en tillräckligt bra mamma, eftersom hon hade dyslexi och alltid hade känt sig obegåvad i skolan. Skulle hon ens kunna förstå de läxor barnet kom hem med?

Jag tänker på mannen som i vuxen ålder äntligen kunde stå upp för sitt yngre jag och sätta ord på att han blivit mobbad under skolåren. Men alltför skadad av de dysfunktionella relationer han hade haft i sin barndom med vuxna som blundade och svek, mötte han själv som vuxen andra vuxna med en, för dem oförklarlig, vrede som försatte honom i återkommande svårigheter.

Känslan av maktlöshet kan drabba alla. Ställd inför plötslig sjukdom, olycka eller död är vi alla jämlikt utsatta när det sker, även om somliga drabbas mer än andra. Men vad vi bär med oss spelar roll för hur vi klarar av att hantera olika situationer. Vad vi har att ta spjärn mot och ta stöd ur.

Graden av självkänsla och upplevelsen av egenmakt hos individerna är ett mått på samhällets kvalitet. I vilken utsträckning man vågar och kan göra sin röst hörd, när det är befogat. Att man känner trygghet i att artikulera sina åsikter och tala för sin sak.

Ett sådant samhälle kräver en kapabel stat, inför vilken medborgarna kan känna tillit till att hudfärg, kön eller klass inte spelar någon roll. Att det går rätt till. Att en ann är så god som en ann. Oavsett om den ene bor i Arvika och den andra på Östermalm. Det är vad rättssäkerhet och likhet inför lagen ytterst handlar om.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons