Annons

Bengt af Klintberg:Mysteriet med haren som började värpa

Varifrån härstammar påskharen, och varför lägger den ägg? Teorierna är många och ofta långsökta. Påskharen påstås till exempel ha spelat en viktig roll i gammalnordiskt påskfirande, trots att den i själva verket kom till Sverige först i början av 1900-talet.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Påskharen kommer med ägg.

Foto: TTBild 1 av 3

Handmålade påskägg – en tradition i den tyska minoritetsgruppen sorberna.

Foto: MARKUS SCHREIBER/TTBild 2 av 3

Kring tiotusen ägg lyser upp ett vårträd i östra Tyskland.

Foto: CANDY WELZ/SCANPIXBild 3 av 3

Påskharen kommer med ägg.

Foto: TTBild 1 av 1
Påskharen kommer med ägg.
Påskharen kommer med ägg. Foto: TT

I anknytning till påskhelgen vill många dagstidningar ge läsarna information om våra påsktraditioner. Till exempel om påskharen. Därvid har det hänt att man har förlitat sig på Nationalencyklopedins ordbok. Det borde man inte ha gjort.

Där kan man nämligen läsa: ”Påskhare, ett (harliknande) fabeldjur som spelade en viktig roll i gammalnordiskt påskfirande. HIST.: sedan 1901.”

I denna definition har praktiskt taget allt blivit fel. Låt oss först se på uppgiften att påskharen är ett fabeldjur. Ska vi förstå uppgiften som att det har berättats djurfabler där påskharen uppträder? Några sådana fabler är inte kända. Djurfabeln är annars en genre med anor från antiken, där djur uppträder och talar på samma sätt som människor. Många av dem handlar om haren, till exempel hur det gick till när den fick sin kluvna läpp. Men fabler om påskharar finns alltså inte.

Annons
Annons

Ordet ”fabeldjur” kan också beteckna djur som man i äldre tid trodde existerade men som vi har förvisat till fantasins och sägnernas värld, till exempel drake, grip och enhörning. Visserligen tillhör också påskharen fantasins värld, men ”fabeldjur” är ingen lyckad definition, eftersom de flesta vuxna har känt till att det rör sig om ett lekfullt påhitt.

I stället kan påskharen definieras som ett fiktivt väsen, knutet till sedvänjan att vid vissa tillfällen glädja barn med gåvor. De som tror på dess existens är barn, däremot inte de vuxna som döljer sig bakom väsendet. Till samma kategori hör jultomten, särskilt i sin amerikanska form som Santa Claus, som far genom rymden i en släde dragen av renar och släpper ner presenter till barnen genom skorstenen. Andra exempel är ABC-tuppen, som förr värpte godsaker till flitiga barn under natten när de sov, och tandfén som kan förvandla en mjölktand i ett vattenglas till en slant.

I Nationalencyklopedins ordbok påstås vidare att påskharen ”spelade en viktig roll i gammalnordiskt påskfirande”. Tidsbestämningen ”gammalnordisk” har ibland använts som synonym till ”fornnordisk”, men i det här fallet är det uteslutet att det handlar om förkristen tid; påskfirandet kom ju till Norden med kristendomen. Avses medeltiden eller kanske det som historikerna kallar ”tidigmodern tid” (från cirka 1500 till slutet av 1700-talet)? Omöjligt att veta, eftersom ordet ”gammalnordisk” är en hopplöst luddig term. Man är tacksam över att det saknas som uppslagsord i Nationalencyklopedins ordbok.

Annons
Annons

Handmålade påskägg – en tradition i den tyska minoritetsgruppen sorberna.

Foto: MARKUS SCHREIBER/TTBild 1 av 1

Den som skrivit definitionen borde ha fattat misstankar redan av det faktum att det äldsta belägget för ordet ”påskhare” är från 1901. Det saknas helt i Louise Hagbergs bok ”Påskhögtiden” (1920), som är en sammanfattning av äldre svensk tro och sed om påsken. Sanningen är att påskharen är ett ganska sent inslag i vårt påskfirande som har nått oss från Tyskland.

Handmålade påskägg – en tradition i den tyska minoritetsgruppen sorberna.
Handmålade påskägg – en tradition i den tyska minoritetsgruppen sorberna. Foto: MARKUS SCHREIBER/TT

Det som ytterst förklarar uppkomsten av ett fantasiväsen som påskharen är seden att äta ägg vid påsk. Till skillnad från påskharen har den hög ålder i Sverige. Den uppstod redan under katolsk tid som en följd av att inte bara kött utan också ägg var förbjuden mat under den 40 dagar långa fastan före påsk. Men hönsen upphörde ju inte att värpa, så när fasteperioden var över fanns det gott om ägg i visthusbodarna. Under påsken kunde man festa på ägg. Långt in i nyare tid förekom det att matfriska drängar tävlade om vem som kunde sätta i sig det största antalet.

Men det kan vara värt att påpeka att påsken inte var den enda högtid under våren då det kalasades på ägg. I de gamla danska landskapen Skåne, Blekinge och Halland gick ungdomarna redan på medeltiden från gård till gård och sjöng ”maj i by”. En i sällskapet bar med sig en korg för äggen som var belöningen för deras sång.

Annons
Annons

Påskmåltidens ägg var på många håll i Europa vackert dekorerade. I Sverige har man till exempel kokat dem tillsammans med björklöv som gav dem en gul färg eller med lökskal som färgade dem bruna. Med hjälp av fastbundna växter åstadkom man mönster på äggen, och om man virade snören kring dem blev de randiga. En korg fylld med färggranna ägg var en vanlig gåva vid påsk, till exempel mellan fästfolk.

Ett tidigt belägg för ordet påskägg finns i Johan Ihres stora verk ”Glossarium Suiogothicum”, tryckt 1769. Påskägg, skriver han, kallas på varjehanda sätt utsirade eller med olika färger målade ägg, som fordomdags vid påsktiden skickades som gåva, till firandet av att ägg återigen fick ätas, vilket under den katolska tiden var förbjudet under fastan.

Det är också i en skrift om påskägg som påskharen för första gången dyker upp. Vid universitetet i Heidelberg försvarades 1682 en avhandling författad av Georg Franck von Franckenau med titeln ”De ovis paschalibus. Von Oster-Eyern”. Översatt till svenska lyder det latinska textstället: ”I västra Tyskland, i vårt eget Pfalz, i Elsass och angränsande trakter, liksom i Westfalen, kallar man sådana [påsk-]ägg för harägg. Man inbillar därvid de enfaldigare och barnen att en hare (påsk-haren) värper ägg som den gömmer i trädgårdarnas gräs, buskar etc., för att de med iver måtte uppletas av barnen, till de äldres skratt och förnöjelse.”

Fiktionen om en påskhare som gömde barnens påskägg var alltså på 1600-talet ett lekfullt inslag i tyskt påskfirande. Men inte över hela det tyskspråkiga området: på många håll sa man i stället till barnen att räven hade varit framme och värpt ägg. I andra utformningar av traditionen höll man fast vid det faktum att det är fåglar som lägger ägg. I Schleswig-Holstein och flera andra delar av Tyskland var det en tupp, i Westfalen en trana, i Thüringen en stork, i Schweiz en gök och i Böhmen en lärka.

Annons
Annons

I radioprogrammet ”Folkminnen” ombads för ett tiotal år sedan äldre lyssnare att skicka in barndomsminnen om påskharen. Skörden blev synnerligen mager, vilket tyder på att seden har fått sin nuvarande utbredning i Sverige ganska sent. Däremot kunde lyssnare i västra Sverige berätta att de som barn letat godisägg som en påsktupp hade värpt utomhus eller inomhus. Brevskrivare födda i Finland mindes att påsktuppen lämnade godsaker under barnens säng under natten. Samma tradition som i Tyskland har varit känd i bland annat Schleswig-Holstein har alltså förekommit punktvis i Sverige och Finland.

Det förefaller som om påskharen föddes i tysk bondemiljö, men vi kan konstatera att seden tidigt vann anklang bland de högre samhällsklasserna. Den äldsta kända bildframställningen av en påskhare finns i en schweizisk bok från 1789, där den illustrerar en barnvisa. I en välskött trädgård letar barnen påskägg under moderns överinseende, medan en hare upptill på bilden tittar fram under en girland.

Efter hand utvecklades två utformningar av seden. Den äldsta var att barnen fick leta utomhus efter de gömda äggen, men de kunde också få uppgiften att i förväg tillverka ett rede för haren i trädgården, ofta under fruktträden. Byggmaterialet kunde vara kvistar, visset fjolårsgräs och nyutslagna vårblommor. I dessa reden hittade de sedan de ägg som påskharen hade värpt.

Från Tyskland spred sig seden i många riktningar. Genom utvandrade tyskar och holländare nådde den Pennsylvania i USA, där haren kom att ersättas av en kanin, en Easter bunny. Samma benämning användes i England, där barnen i grevskapet Yorkshire på 1800-talet byggde bon för påskäggen på samma sätt som i Tyskland. Traditionen att bygga reden nådde också Danmark, men bara de sydligaste delarna som gränsar till Tyskland.

Annons
Annons

Kring tiotusen ägg lyser upp ett vårträd i östra Tyskland.

Foto: CANDY WELZ/SCANPIXBild 1 av 1

Det som i många länder, däribland Sverige, kom att innebära ett genombrott i stor skala för den nya seden var att man decennierna kring 1900 började skicka kort med välgångsönskningar till vänner och bekanta vid de stora helgerna. De tidigaste påskkorten i Sverige var inspirerade av de tyska korten och föreställde ofta påskharar. Men eftersom påskharen vid denna tid var så gott som okänd i Sverige fick korten efter hand mer välbekanta motiv som kycklingar, påskkäringar och påskliljor.

Kring tiotusen ägg lyser upp ett vårträd i östra Tyskland.
Kring tiotusen ägg lyser upp ett vårträd i östra Tyskland. Foto: CANDY WELZ/SCANPIX

Vid samma tid, kring sekelskiftet 1900, fick traditionen med påskägg det utseende som det fortfarande har. De dekorerade hönsägg som barnen tidigare hade letat byttes ut mot ägg och kycklingar tillverkade av gul marsipan och choklad, och de stora pappäggen fyllda med godsaker gjorde entré. De vanligaste motiven på pappäggen har hela tiden varit höns, kycklingar och harar.

Äldre forskare har lagt fram fantasifulla förslag till påskharens ursprung. Eftersom haren på grund av sin fertilitet har kommit att bli en fruktbarhetssymbol har man menat att påskharens ursprung skulle vara antika vårriter med syfte att främja naturens växtkraft och fruktbarhet. Man har sett dess påstådda förmåga att lägga ägg som ett stöd för den tanken, eftersom även äggen kan stå för fruktbarhet och – i kristen symbolik – uppståndelse.

Annons
Annons

Den rådande uppfattningen i vår tid är att man bör vara försiktig med att tolka barntraditioner som rester av uråldriga religiösa riter och myter. Just mångfalden av djur som fått spela rollen som överbringare av de vackert dekorerade äggen visar att det rör sig om en skämtsam tradition, skapad av vuxna med barn som adressater. Att det i vissa delar av Tyskland råkade bli en hare förklaras av att den var ett välbekant djur som de flesta barn någon gång hade sett skutta förbi och som skildrades positivt i visor, ramsor och sagor för barn.

Den amerikanske folkloristen Alan Dundes har föreslagit en psykoanalytisk tolkning av traditionen om påskharen som värper ägg. Det har visat sig att många som får frågan om detta fantasiväsens kön säger att det är manligt. Detsamma gäller fiktionen om storken som leverantör av små nyfödda barn. När det gäller ABC-tuppen som värper belöningar till flitiga barn och Santa Claus som lämnar sina julgåvor genom en trång öppning, skorstenen, är det inte längre någon tvekan: båda är representanter för det manliga könet. Enligt Dundes är alla dessa föreställningar kollektiva fantasier skapade av män som ett slags kompensation för att männen inte som kvinnorna kan föda barn.

Låt oss avslutningsvis återvända till Nationalencyklopedins definition av påskharen som ett fabeldjur som ”spelade en viktig roll i gammalnordiskt påskfirande”. Finns det någon tänkbar förklaring till hur missuppfattningen har uppstått? Ja, möjligen beror den på att författaren har blandat ihop påskharen med den gamla folktrons mjölkhare.

Annons
Annons

Mjölkharen är en skapelse av medeltida häxtro som levde kvar länge i folktraditionen. Man har trott att den tillverkades av trollkäringar som gav den liv med sitt eget blod och skickade ut den att dia mjölk från grannarnas kor, mjölk som haren spydde upp när den återvänt till sin ägarinna. Av den stulna grädden kunde hon sedan kärna smör. Mjölkharar finns avbildade på uppländska kyrkmålningar från 1400-talet och omnämns flera gånger i 1600-talets trolldomsprocesser. En koppling mellan denna gamla häxtro och påskharen är att båda är knutna till påsken, det var ju då häxorna flög till Blåkulla.

Men vi kan vara helt säkra på att mjölkhararna lika litet som påskharen spelade någon roll i gamla tiders påskfirande i Sverige.

Bengt af Klintberg
är professor, folklivsforskare och författare.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons