Annons

Lyckligt slut på sagan om ringen: ”Helt overkligt”

Den mystiska förlovningsringen i Sarek som SvD berättat om har funnit sin ägare – Bengt Nilsson i Bollnäs, en van fjällvandrare som fortfarande är lyckligt gift med sin Mona.

Nu har paret kommit i kontakt med den norska kvinnan som hittade ringen.

– Helt overkligt, säger Bengt Nilsson till SvD.

Under strecket
Publicerad

Mona och Bengt Nilsson. Lyckligt gifta, trots en del otur med ringar.

Foto: PrivatBild 1 av 2

Ringen som hittades.

Foto: PrivatBild 2 av 2

Mona och Bengt Nilsson. Lyckligt gifta, trots en del otur med ringar.

Foto: PrivatBild 1 av 1
Mona och Bengt Nilsson. Lyckligt gifta, trots en del otur med ringar.
Mona och Bengt Nilsson. Lyckligt gifta, trots en del otur med ringar. Foto: Privat

SvD var först att berätta om Margrethe Seeger Halvorsen, som under en fjällvandring i Sarek för sex år sedan hittade en guldring. Ingraverat stod: Mona 18/10-85.

Medan historien spreds vidare till andra medier befann sig Bengt Nilsson själv i mediaskugga. Han var ute och vandrade – i Sarek. Men tidigt på lördag morgon, åter hemma från fjälläventyret, väcktes Bengt av ett sms från svågern, som hade läst om ringen i tidningen NSD, som snappat upp berättelsen från SvD.

Bengt förstod snabbt att det måste röra sig om ringen han tappat för femton år sedan, nära Gavelberget i Sarek.

– Det var helt overkligt. Man räknar inte med att kunna få tillbaka den, det är som att tappa en ring i havet. Det är så få människor som går där.

Annons
Annons

Ringen som hittades.

Foto: PrivatBild 1 av 1

Även historien om hur ringen tappades innehåller viss dramatik. Bengt Nilsson vandrade med en vän sommaren 2001, när en olycka inträffade.

– Vi hade klättrat på ett berg, men där fanns en massa stora stenblock. På vägen ner halkade och slog jag mig blodig på handen. Jag tog av mig ringen och satte den på andra handen. Det blödde ordentligt, jag blev lite yr i huvudet. När jag kom ner till min kamrat i dalen var ringen borta.

Ringen som hittades.
Ringen som hittades. Foto: Privat

Det var inte första gången Bengt Nilsson blev av med en ring. Den första förlovningsringen försvann när parets tvåårige son spolade ner den i toaletten.

Tappade ringar till trots har äktenskapet varit lyckligt.

– Tappar man bara ringar går det an. Det är jordiska ting. Det viktigaste är att ta hand om varandra och se varandra.

Efter olyckan i Sarek var Bengt utan ring ett tag, men för fem år sedan överraskade hustrun Mona honom genom att skänka honom en ny förlovningsring, lagom till parets 25-åriga bröllopsdag.

– Hon skämtade om att ”tappar du en till nu så är det över...”

Men Bengt har lärt sig av sina misstag – numer bär han inte ringen på fingret när han vandrar i fjällen, utan lägger den i myntfacket på sin plånbok.

Under lördagkvällen fick paret Nilsson kontakt med Margrethe Seeger Halvorsen via Facebook. Hon bor i Oslo, dit Bengt ofta reser i sitt jobb som möbelingenjör, så en träff kan snart komma till stånd.

– Hon är en fantastisk person som har gjort sig omaket att söka ringens ägare, säger Bengt om Margerethe.
– För henne har ringen lika högt symbolvärde som för oss. Hon har gått och funderat över om det har funnits någon sorglig historia bakom ringen, en skilsmässa eller något sådant.

Varför tror du att så många medier uppmärksammar historien om förlovningsringen?

– Jag tror folk är romantiker. Det finns jättemycket symbolvärde i en ring. Det är bara att gå till sig själv: Har man haft ring på sig en längre tid vill man inte ens ta av sig den när man klättrar i berg. Det säger något om hur viktig den är. När den försvann kändes handen naken.

Nu har du snart två likadana förlovningsringar. Kommer du bära båda två?

– Nej. Vi har pratat om att rama in den och hänga på något fint ställe. Eller vi kanske smälter ihop dem och gör en ny. Min fru säger också att ”Nu kan vi tappa en till.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons