Annons

Dick Harrison:Flera märkligheter med helgonen

Elisabeth Hesselblad, svensk abedissa (1870–1957), blev Sveriges andra helgon, efter Den heliga Birgitta.
Elisabeth Hesselblad, svensk abedissa (1870–1957), blev Sveriges andra helgon, efter Den heliga Birgitta. Foto: TT
Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Maria Elisabeth Hesselblad helgonförklaras – men vad hände med Katarina av Vadstena?

Foto: ARTURO MARI/AP

Så har det äntligen hänt: efter mer än sex sekler får Sverige sitt andra påvligt kanoniserade helgon, Maria Elisabeth Hesselblad (1870–1957), Amerikaemigranten och sjuksköterskan som konverterade till katolicismen och gav den gamla Birgittinorden en nytändning.

Till det som främst framhävs i media är hennes barmhärtighet, vilken exemplifieras genom insatserna under andra världskriget. Hesselblad gömde judar i Birgittahuset vid Piazza Farnese och ordnade till och med en provisorisk synagoga. Som erkänsla för detta har hon redan blivit beatificerad (”saligförklarad”) år 2000, den näst efter helgonförklaringen högsta postuma hedersbevisning en människa kan få inom katolska kyrkan, och utnämnts till Rättfärdig bland folken av staten Israel.

Nu stundar själva kanoniseringen, som gör henne till Sankta Elisabeth Hesselblad.

Hade Elisabeth Hesselblad haft en chans att kanoniseras om hon levt för några sekler sedan? Jag tillåter mig tvivla.

Men varför? Varför får Sverige detta helgon just nu? Har vi inte haft fullvärdiga helgonkandidater tidigare? Hur vanligt är det att folk upphöjs till helgon?

Annons
Annons

Maria Elisabeth Hesselblad helgonförklaras – men vad hände med Katarina av Vadstena?

Foto: ARTURO MARI/AP

Det sista svaret är lätt att ge: vanligare än någonsin. Under Johannes Paulus II:s pontifikat gick det inflation i kanonisering. Inte färre än 483 personer kanoniserades av denne, vartill kom 1 340 beatificeringar.

Maria Elisabeth Hesselblad helgonförklaras – men vad hände med Katarina av Vadstena?
Maria Elisabeth Hesselblad helgonförklaras – men vad hände med Katarina av Vadstena? Foto: ARTURO MARI/AP

Trenden har inte upphört under de följande påvarna. Till saken hör också att det har blivit mycket enklare att driva igenom en helgonförklaring. Som exempel på hur processen förenklats kan nämnas avskaffandet av promotor fidei (”trons förespråkare”, i vardagligt tal refererad till som advocatus diaboli, ”djävulens advokat”). Allt sedan 1587 fungerade denne som en säkerhetsspärr.

Genom att han systematiskt ifrågasatte mirakel och andra positiva element i den döda personens livsberättelse tvingades de som eftersträvade kanoniseringen anstränga sig för att bevisa att vederbörande verkligen förtjänade helgonglorian. Johannes Paulus II avskaffade emellertid ämbetet 1983.

Sett mot denna bakgrund är det ingen överdrift att karaktärisera katolska kyrkans kanoniseringsoffensiv under de senaste decennierna som ett led i en strategi för att modernisera kyrkan, låt vara att den grundläggande taktiken som sådan har medeltida anor.

Om utvecklingen fortsätter borde vi alltså kunna se fram emot fler kanoniseringar av svenska 1900-talskatoliker.

Annons
Annons

**Men det finns fler märkligheter **med helgonförklaringarna, särskilt om vi utgår från svensk horisont. Hur kan det komma sig att de svenska kanoniseringsprocesser som drogs igång under senmedeltiden, och som nådde nästan hela vägen till officiell helgonförklaring innan arbetet avstannade i samband med reformationen, inte har fullföljts i modern tid?

Det gäller personer som Brynolf Algotsson, Nils Hermansson, Ingrid av Skänninge och inte minst Katarina av Vadstena (heliga Birgittas dotter). Den sistnämndas process är i princip helt avklarad, så när som på det slutliga påvliga beslutet. En kanonisering skulle i teorin kunna ske när som helst. Likväl hör man aldrig talas om dem.

Har de glömts bort även i Vatikanen? Eller är de ointressanta bara för att de levde för hundratals år sedan och inte på 1900-talet? Annorlunda uttryckt: hade Elisabeth Hesselblad haft en chans att kanoniseras om hon levt för några sekler sedan? Jag tillåter mig tvivla.

Kanoniseringen av Elisabeth Hesselblad skall alltså ses mot bakgrund av hur helgonkulten har uppdaterats för att svara mot behov och värderingar i dagens katolska kyrka. Siktet är inställt på människor som tillhör nutiden, samtidigt som kraven på helighet har förändrats. I detta finns egentligen inget besynnerligt. Helgonkulten upplevde en liknande förändring på 1000- och 1100-talen, då man i högre grad än förut började förknippa helighet med ett liv i Jesu efterföljd och vörda jordnära helgon från den egna samtiden, detta parallellt med att påvekyrkan steg för steg monopoliserade helgonförklaringarna.

**Om utvecklingen fortsätter **som hittills borde vi alltså kunna se fram emot fler kanoniseringar av svenska 1900-talskatoliker, under förutsättning att det finns en opinion för att driva igenom processerna – allt medan de medeltida helgon som snubblade på protestantismens målsnöre döms att förbli okanoniserade.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons