Annons

Sofia Lilly Jönsson:Olika verklighet för män och kvinnor

Vid modernismens höjdpunkt stod man mot kvinna och konstmusik mot populär­musik. Sofia Lilly Jönsson läser två biografier: en över tonsättaren Daniel Börtz, en över sångerskan och viskompositören Barbro Hörberg. Läs båda två – och se mönstren i tiden.

Under strecket
Publicerad

Barbro Hörberg. Daniel Börtz.

Foto: IBL

Barbro Hörberg. Daniel Börtz.

Foto: IBL
Barbro Hörberg. Daniel Börtz.
Barbro Hörberg. Daniel Börtz. Foto: IBL

I Kungliga Musikaliska akademiens skriftserie över tonsättare under 1900-talet har turen kommit till den första kvinnan. Som fått skriva, alltså. Sara Norlings biografi över tonsättaren Daniel Börtz (Gidlunds) är hittills den enda av seriens 13 utgivningar som har en kvinnlig upphovsperson. Någon kvinnlig tonsättare har vi ännu inte sett i serien.

Jag brukar som bekant inte nämna upphovsmannens kön. Det stjäl tecken att skriva ”kvinnlig tonsättare” i stället för ”tonsättare”, men ibland är det relevant att nämna, och när jag läser Norlings fascinerande skildring av Daniel Börtz väg in i tonsättaryrket kan jag inte undgå att se att samma bana som snitslades för honom som ung man under 1950- och 60-talen, var spärrad med hinder för unga kvinnor. Börtz får privatlektioner av Hilding Rosenberg (pappan är kusin med den store kompositionsprofessorn), kyrkoherden i Osby, den legendariske Fader Gunnar, sticker till honom böcker om Palestrina, hans första försök framförs i Stockholms konserthus och recenseras av allvarligt sinnade kritiker. Det fanns en förväntan på en ung man som Börtz infriade.

Annons
Annons

Daniel Börtz kom fram i en unikt privilegierad tid och han vet om det. I intervjuer med Norling beskriver han åren i kompositionsklassen i början av 60-talet.

”Man hade inte bara musiken att gå till, utan man hade kompositörerna på plats också, det var en mycket, mycket privilegierad upplevelse och det tror jag aldrig har återkommit någon gång […] Vi fick vara del av en period som var en av de mest kreativa man kan tänka sig […] Jag tror vi var guldgossar allihop som var med då, som fick dessa håvor av information. Pengar fanns det och Ingvar [Lidholm] gillade att hålla på, Bo (Wallner) var i sitt esse liksom Eric Ericson. Och så denna ständiga ström av internationella komponister och artister som kom. Det kan vi inte riktigt fatta i dag.”

Han känner att han verkar i en lång tradition, en ”musikväv” av tonsättare bakåt i tiden. Själv finner han stor inspiration i senromantikernas väldiga epos, Bruckner, Mahler, på tvärs mot tidens smala modernism. Dessa ska grunda operaberättandet hos honom som blommar ut långt senare.

Sara Norling är journalist och det märks i det drivna och snygga språket. Bilden av Börtz ungdomsvärld tecknas med ett nästan hårdkokt språk, enkelt men utan jargong: en orkester sätts samman med ”lite hopsamlat stråk”. Så skriver inte forskare. Daniel Börtz är öppen och chosefri i intervjuerna med Norling, och det gör sitt till intrycket.

Om boken om Börtz är en glad bok, så är Alexandra Sundqvists biografi över Barbro Hörberg (Ordfront) i lika hög grad präglad av sitt föremål och Hörbergs efterlämnade brev slår an den melankoliska tonen. Hennes artistliv handlade inte om att hitta sin förberedda plats hos en lång rad tonsättare som gått före. Den unga sångerskan måste uppfinna en chanson på svenska, kvinnlig humor, barnprogram som tar barnen på allvar. Som alltid är nöden uppfinningarnas moder och livet som pank innebär många olika påhugg.

Annons
Annons

Man läser boken mer som en roman än biografi, faktiskt en bladvändare. Hur gick det med pappans lån, det han tog till dotterns bröllop med bankdirektörens son? Kommer det att lossna för henne som konstnär nån gång? Jag sträckläser. Något skissartad i omvärldsanalysen är boken; Sundqvist är ung och 60-talet långt borta, men Barbro Hörberg är nära.

När man lägger ifrån sig dessa två böcker inser man: det är samma tid de berättar om. Vid modernismens höjdpunkt stod man mot kvinna och konstmusik mot populärmusik. Männen höll ihop, kvinnorna fick kämpa ensamma. Barbro Hörberg kämpade på i det folkliga lagret i klassresornas tid. Boken om henne infogar sig inte i Musikaliska akademiens skriftserie över 1900-talstonsättare, tanken är absurd, det är totalt olika sfärer, men jag hoppas att redaktörerna på akademien läser boken om Barbro Hörberg och att författarna läser varandras. Se det som en uppmaning från en kvinnlig läsare: Alexandra, möt Sara. Mönstren är starka, men något ska väl vi som lever i dag kunna åstadkomma.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons