Annons

Andres Lokko:Någon rev ner väggen till finkulturens punschveranda

Rapparen Kendrick Lamar blev i måndags den första artisten utanför kategorierna jazz och klassisk musik att tilldelas Pulitzerpris­et. 
Rapparen Kendrick Lamar blev i måndags den första artisten utanför kategorierna jazz och klassisk musik att tilldelas Pulitzerpris­et.  Foto: Chris Pizzello/AP

Glöm fejden i Svenska Akademien för en stund. Att Kendrick Lamar tilldelas Pulitzerpriset är något av det viktigaste som har inträffat under det här seklet – för framåtrörelse kommer alltid att övertrumfa bevarandet av gamla traditioner.

Under strecket
Publicerad

Kendrick Lamar

Foto: Richard Shotwell/AP Bild 1 av 2

Ella Fitzgerald och Duke Ellington 1966.

Foto: Nara Archives/IBL Bild 2 av 2

Kendrick Lamar

Foto: Richard Shotwell/AP Bild 1 av 1
Kendrick Lamar
Kendrick Lamar Foto: Richard Shotwell/AP

Ingen kvinna tilldelades Pulitzerpriset i musik förrän 1983, den första afro-amerikanska pristagaren dröjde ytterligare tretton år.

För ett så prestigefyllt pris, som har delats ut sedan 1943, är det nästan fascinerande undermåligt.

Och nu, när det har tilldelats hiphop-artisten Kendrick Lamar för hans album ”Damn”, var min första tanke huruvida det egentligen är Lamar som behöver den här utmärkelsen eller om det är de uråldrigt inröka kulturinstitutionerna som desperat behöver honom?

Det har varit lätt att tro att man inte ens är en del av något som kan kategoriseras som kultur i Sverige om man inte har en i alla fall vag form av relation till Jean-Claude Arnault.

Någonting här pekar förstås på en strukturell sömnighet inom kulturens så kallade finrum. Medlemmar kommer och (av)går men är det så stor skillnad på dem?

Annons
Annons

På sistone har det varit lätt att tro att man inte ens är en del av något som kan kategoriseras som kultur i Sverige om man inte har en i alla fall vag form av relation till kulturprofilen Jean-Claude Arnault.

Det här belyser så mycket mer än bara Svenska Akademiens, eh, bekymmer.

Återigen – det var länge sedan sist! – går vi genom en tid där självutnämnd finkultur bestämmer vad som är just fint medan alla andra bara pysslar med något garanterat ytligt borta på Instagram och man således bekvämt kan dra all så kallad popkultur över samma lata kam.

Det är i skenet av detta som tillkännagivandet att den 30-årige Compton-rapparen Kendrick Lamar har tilldelats Pulitzerpriset är en smått makalös och enormt – tyvärr – otidsenlig överraskning. Som om någon revolutionär klasskämpe (med risk för sin egen karriär) har öppnat ett fönster som ingen annan därinne visste existerade. Hur hen ens tog sig in i det där rummet förblir ett mysterium.

Han behöver inga Pulitzer- eller Nobelpris för att betala hyran, än mindre få sin lyrik bekräftad av någon diffust högre makt.

Ja, jag vet, Kendrick Lamar är sedan länge världsberömd och säljer ut glober av alldeles egen kraft. Rent kommersiellt behöver han inga Pulitzer- eller Nobel-pris för att betala hyran, än mindre få sin lyrik bekräftad av någon diffust högre makt.

Det så vackra i detta är, mer än något annat, att det belyser hur oroväckande finkulturens traditionstyngda banor faktiskt är snitslade: ingenting ska ju egentligen förändras så mycket.

Det handlar inte ens (bara) om en renodlat patriarkal problematik – utan mer om klass. Epoker när tidsandan har förstånd att betrakta ren och skär smartness, humor och modernitet – för att inte tala om mångfald – som viktigare än skolbetyg är ju alltid väldigt korta.

Annons
Annons

Ella Fitzgerald och Duke Ellington 1966.

Foto: Nara Archives/IBL Bild 1 av 1

Det är därför Kendrick Lamars Pulitzerpris är något av det viktigaste som har inträffat under det här seklet som bara har accelererat i konservatism.

Påstå gärna att det sker tjugo år försent och jag håller förstås med och påpekar hur Pulitzerpriset i musik 1965 ställdes in efter ett bråk mellan juryn och prisets styrelse om huruvida det skulle tilldelas Duke Ellington eller ej.

Ella Fitzgerald och Duke Ellington 1966.
Ella Fitzgerald och Duke Ellington 1966. Foto: Nara Archives/IBL

Det var enklare att ställa in priset än att acceptera något så problematiskt som att släppa in en representant för framåtrörelse i rummet.

Är det något man lär sig av att ägna sitt liv åt studier i popmusik – dit jag givetvis räknar både Duke och Kendrick – är det hur framåtrörelse alltid, alltid vinner över kampen för bevarandet av ännu någon tradition.

Till och med den nu så medelålders walesiska stadiumrocktrion Manic Street Preachers belyser detta med sedvanligt beläst och – detta är viktigt – klassmedveten skärpa på sitt nya album, ”Resistance is futile”, som publicerades häromdagen.

Öppnar man inga fönster så sitter man till slut där med valfri Alexander Bard eller Edward Blom som enda sällskap.

Och de sista som står kvar på den svenska punchverandans två flanker är de privilegierade som protesterar till den sista blodsdroppen. Öppnar man inga fönster och därmed inte riskerar att möta sin egen konserverande blick i den immiga spegelbilden så sitter man till slut där med valfri Alexander Bard eller Edward Blom som enda sällskap och kanske lyssnar på lite Morrissey medan man förbannar avskaffandet av annandag pingst.

Så just idag, just den här veckan, vill jag inget hellre än måla gigantiska hyllningsporträtt av Pulitzerprisjuryns medlemmar – lika mycket som av Kendrick själv – över hela Börshusets fasad.

Ja, faktiskt över hela jäkla Stockholm.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons