Annons

Janerik Larsson:Några tankar om Norge

Tidigare Statoil
Tidigare Statoil Foto: Schrøder, Tor Erik

Igår diskuterade Tove Lifvendahl förhållandet mellan Norge och Sverige med Claes Arvidsson (som bor i Norge) och Maria Ludvigsson (som bott i Norge) samt med mig som följt norsk politik och samhällsdebatt sedan 60-talet i ledarsidans podd.

Under strecket
Publicerad

Förra året diskuterade Tove med Claes om dennes då nyutkomna bok ”Söte bror” i Elvakaffet.

Det är verkligen utmärkt att det ägnas medieintresse åt våra grannländer.

Jag skrev om det nyligen:

Annons

Jag har under hela min karriär varit mycket intresserad av nordisk politik - ja jag måste erkänna att jag då inte inkluderar Island utan endast Danmark, Norge och Finland. För att kunna följa det som händer i dessa länder har jag prenumerationer på Berlingske, Aftenposten och Hufvudstadsbladet.

Jag citerade en ledarskribent i Hufvudstadsbladet som bl a skrev:

Numera serveras svenskarna främst sporadiska, ofta på andrahandskällor baserade reportage om finska brottsfall med Sverigekoppling. Då Finland sällan nämns i rubrikerna så upphör vi småningom att existera i svenskarnas ögon. Av högt uppsatta personer inom svenska medier har jag personligen fått höra att Finland betraktas som "en tredje gradens fråga av läsarna". Visst kan man ännu räkna med att äldre generationer i Sverige känner till Finland och ländernas gemensamma historia, men många under 40 dras med okunnighet, blandad med stereotypa uppfattningar.

Kontrasten är skarp: samtidigt som svenska medier har lagt sin Finlandsbevakning på sparlåga (för att inte säga på is) så förblir det finländska korrespondentnätverket i Stockholm i praktiken oförändrat, alltså flerfaldigt. Till finländska medier verksamma i Sverige räknas bland annat nyhetsbyrån STT, Helsingin Sanomat, Hufvudstadsbladet, Yle (på finska och svenska) och MTV3, för att inte nämna en handfull tidskrifter. Totalt rapporterar tolv journalister om Sverige för tio separata finska medier, visar en förteckning hos svenska utrikesdepartementet.”

Men på sistone har Norge fått stor plats i ett svenskt medium då SvT sände den norska serien ”Lyckolandet” som handlar om Stavanger då oljeindustrin kom till Norge. Den rekommenderas!

Jag kommer ihåg det sena 60-talet (då oljan upptäcktes) och det tidiga 70-talet av flera skäl.

Ett var politiskt. Norge fick en högerpolitiker som statsminister några månader redan 1963 (John Lyng) och sedan kom de en efter en: Per Borten (65 - 71), Lars Korvald (73 - 76), Kåre Willoch (81 - 86), Kjell Magne Bondevik (01 - 05) och nu sedan 2013 Erna Solberg.

Det är ingen oproblematisk historia men våndorna kring borgerligt regeringsbildande har varit större i Sverige. Den svenska och norska socialdemokratin har haft ett fast grepp om politiken under en stor del av 1900-talet. Statens roll är fortsatt mycket större i Norge än i Sverige.

I ”Lyckolandet” skildras bl a beslutet att skapa ett norskt statlig oljebolag, Statoil. Den historien har nu utvecklas i och med att Equinor ASA fick sin nuvarande form i oktober 2007, då petroleumdivisionen i Norsk Hydro slogs samman med Statoil. Företaget fick sitt nuvarande namn i maj 2018.

Equinor är Norges och Nordens största företag.

”Lyckolandet” speglar lite av den oro som fanns i Norge kring vad som skulle hända med landet om ett tidigare fattigt land nu blev oerhört rikt. Kring 1970 mötte jag mycket av den debatten.

Hur ska vi bevara det gamla Norge, den nationella egenarten var en viktig fråga som många diskuterade under mina besök i Norge.

Jag kommer mycket väl ihåg sociologen Ottar Brox och hans bok  Hva skjer i Nord-Norge? som kom 1966 men som jag menar präglat mycket av norsk politik sedan dess. Det handlade om att skydda och bevara. Hans artikel "Avvisning av storsamfunnet som økonomisk tilpasningsform" var central i debatten kring den norska debatten kring EU-medlemskap 1972 som slutade med att  53,5 sa nej.

Jag reste mycket i Norge under den valkampen och slogs av den nationalistiska intensiteten, av hur centralt det var att bibehålla det Norge som Brox slogs för. Vänsterpopulism spelar fortsatt stor roll i norsk politik.

Opinionen i EU-frågan förblev stabil. 1994 var det folkomröstning igen och nej-siffran blev då 52,2.

Det parti i norsk politik som på sistone mest framgångsrikt förvaltat detta nationalistiska politiska arv är Senterpartiet som efter att ha ingått i borgerliga politiska konstellationer från 2005 till 2013 åter blev regeringsparti men nu i koalition med Arbeiderpartiet och SV, Sosialistisk Ventreparti.

Det norska avtalet med EU, EES-avtalet, älskas inte av huvuddelen av norsk näringsliv men delar av näringslivet - främst den jordbruksanknutna - har fått stora fördelar genom avtalet och där lever Brox’ vision kvar. Det gjorde att Norge varken 1972 eller 1994 hade den starka näringslivsuppslutning som det svenska medlemskapet i EU hade 1994. SAF:s motsvarighet 1994 (NHO) var djupt splittrad.

Marknadsliberalismen har aldrig fått starkt fäste i Norge om man bortser från de sentida vikingarna dvs redarna.

Så här heter det på Norges Rederiforbunds hemsida:

Norge har en lang og stolt skipsfartshistorie og i over 150 år har norske skip vært en betydelig aktør på verdens hav. I dag består den norske utenriksflåten av 1 800 skip og rigger og vår maritime klynge er unik.  Et sterkt innovativt miljø og stadig utvikling av ny teknologi gjør at vi i dag har kompetanse på, i og under havet og Norge har bygget opp en sterk maritim klynge.

Som Maria Ludvigsson påpekade i podden har marknadsliberalism aldrig på allvar slagit igenom i det statskramande Norge där samförstånd i centrum är centralt.

Jag minns dock hur spännande det var att läsa den norska tidskriften Farmand (som upphörde 1988) på 70-talet då anglosaxisk marknadsliberalism introducerades där. Det var i kretsen kring Farmand som Fremskrittspartiet skapades. Jag skrev om det för några år sedan i en Timbro-rapport ”Norge mellan populism och reformpolitik” (2014).

Farmand fick stöd från organisationen Libertas som också den upphörde 1988. Efter flera förändringar finns sedan 2003 den norska marknadsliberala tankesmedjan Civita som Maria Ludvigsson nämnde i podden.

Men än i dag är det långt kvar innan Norge är så marknadsliberalt som dagens Sverige. Däremot har Norge en borgerlig regering som idag efter diverse våndor samlar en majoritet i Stortinget.

Å andra sidan ligger Norge bland topp 10 på listan över länder med högst BNP per capita. Den svenska BNP per capita ligger långt under...

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons