Annons
Krönika

Nina Solomin:Naiviteten öppnade dörren till chassiderna

Chassidiska män i Brooklyn april 2020.
Chassidiska män i Brooklyn april 2020. Foto: Adela Loconte/TT

Ultraortodoxa judar i konstiga hattar och peruker – i nio månader stötte de bort mig, stirrade ut mig, teg fientligt när jag tilltalade dem. Allt för att jag var en främling. Hade jag stått ut med den behandlingen i dag?

Under strecket
Publicerad

Nina Solomins reportagebok ”Ok, amen”.

Den unge mannen i svart kostym och eleganta små tinninglockar satt i en fåtölj, insvept i en rosa pläd. Det drog kallt från fönstren. Bandspelaren rullade. Vi kom från två olika världar, och jag förutsatte att Isaac som strängt religiös jude inte hade den minsta tanke på någon romantisk förbindelse med mig.

Jag trodde att han snällt ställde upp som en källa i mitt långa reportage för att han var nyfiken på världen utanför den slutna chassidiska gruppen.

Tillåt mig att småle, såhär drygt två decennier senare.

Det är ibland en oskattbar tillgång att sakna erfarenhet och omdöme

När jag, en aning mindre naiv och en aning mer medelålders, läser om våra möten i min bok ”ok, amen”, så ser jag relationen i ett annat ljus. Må vara att Isaac var intresserad av mitt sekulariserade liv … men jag misstänker starkt att han inte i första hand hälsade på mig för att få chansen att föra långa platoniska samtal. Tack vare just min naivitet gick det ändå aldrig längre än så.

Den senaste veckan har för min del varit märkvärdig och magisk. Kapitel för kapitel har jag läst in ljudboksversionen av ”ok, amen”, som skildrar hur jag i slutet av 90-talet försöker lära känna chassiderna i Williamsburg, Brooklyn. Den utspelar sig i en tid då Seinfeld var det roligaste man kunde se på tv och västvärlden var fylld av optimism.

Annons
Annons

Nina Solomins reportagebok ”Ok, amen”.

Nina Solomins reportagebok ”Ok, amen”.
Nina Solomins reportagebok ”Ok, amen”.

Sedan min reportagebok publicerades första gången har jag levt ett helt vuxenliv; mött en man, bildat familj.

När jag i den lilla muggiga studion på Södermalm för första gången på många år läser hela ”ok, amen” igen, blir det en sällsam resa i tiden. Att gå in i sitt ungdomliga jag, vistas i rummen från förr, återuppleva känslorna och sinnesstämningarna… men också, som sagt, dra andra slutsatser och ha andra perspektiv.

Hjärnan är inte färdigväxt förrän vid 25. Och den fortsätter att utvecklas hela livet. Hos de flesta bidrar mer erfarenhet till att analysförmåga och omdöme förbättras. Men om man är klokare som något äldre, så kan det vara en tillgång att sakna erfarenhet och omdöme.

Att till exempel anlända till Williamsburg med en 24-årings omogna hjärna och stora nyfikenhet visade sig vara en lyckoträff. Alla dessa människor i konstiga hattar och peruker, med sina strikta regler och koppling till överlevande från Förintelsen: i nio månader stötte de bort mig, stirrade ut mig, teg fientligt när jag tilltalade dem. Allt för att jag var en främling.

Hade jag stått ut med den behandlingen i dag? Antagligen inte. Men när man är i sina 20 är det lätt att tvivla på sig själv, och att ta skit.

Han kallade chassiderna för talanglösa bigotter.

Den anpassningsbarheten, liksom min aningslöshet, ledde småningom till häftiga möten. Ta familjen Cohen – fromma, fina människor som tog emot mig under sista halvåret i Williamsburg. Trots att det redan var trångt vid deras långa middagsbord, med barn och otaliga barnbarn, fanns det alltid en plats extra för mig. Mrs Cohen var övertygad om att det var mina förfäder i himlen som hade sänt mig till Williamsburg. De ville att jag skulle bli religiös.

Det har varit intressant (och en smula överraskande) att de senaste veckorna följa hur tv-serien ”Unorthodox” blivit en projektionsyta för svensk kulturdebatt om individualism kontra kollektivism, liberalism kontra traditionalism.

Den svenska skribent som känner chassidismen bäst inifrån, Dan Korn, dömer i Expressen ut tv-serien som en kalkon, eftersom den slarvat med fakta i detaljerna. Jag uppskattade ändå produktionen, givet vad den är: en tillspetsad historia om en person som av olika skäl vantrivs i chassidernas kultur.

Vantrivdes gjorde också den unga småbarnspappan Sam, som jag mötte i New York. När jag läser in slutet av min bok, med hans gripande historia, så minns jag humorn och den vassa tungan. Han kallade chassiderna för talanglösa bigotter. Några år senare skilde han sig och lämnade gruppen. Nu är han medelålders.

Jag undrar så hur han ser på allt nu.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons