Annons

Lisa Irenius:Naivt att tänka sig metoo utan utpekanden

När någon berättar om ett övergrepp ter det sig närmast ansvarslöst att inte undra: Vem gjorde detta?

Under strecket
Publicerad

MeToo Sweden arrangerar manifestationen Look Back, March Forward. Arkivbild.

Foto: Janerik Henriksson/TTBild 1 av 1

MeToo Sweden arrangerar manifestationen Look Back, March Forward. Arkivbild.

Foto: Janerik Henriksson/TTBild 1 av 1
MeToo Sweden arrangerar manifestationen Look Back, March Forward. Arkivbild.
MeToo Sweden arrangerar manifestationen Look Back, March Forward. Arkivbild. Foto: Janerik Henriksson/TT

Är metoo en frigörande revolution – eller ett förtryckande drev? De flesta är överens om grunden: metoo är en rörelse mot sexuella trakasserier och övergrepp som inleddes i sociala medier och utvecklades genom ett samspel mellan sociala och etablerade medier. De allra, allra flesta är också överens om att sexuella trakasserier och övergrepp är förkastligt.

Desto mer intressant, alltså, att det kring metoo i Sverige fortfarande pågår heta debatter. Så vad handlar det om, egentligen, om man verkligen försöker lyssna till de bästa argumenten från båda håll?

De som i huvudsak ser fördelar med metoo – låt oss kalla dem förespråkarna – brukar lyfta fram följande: Att utsättas för trakasserier och övergrepp har länge varit förknippat med skam för offret, det är ett stort steg framåt att kvinnor nu vågar berätta och att omgivningen lyssnar – då kan skulden placeras där den hör hemma, nämligen hos förövarna.

Annons
Annons

Personer som har försökt problematisera eller ifrågasätta har mötts av enormt motstånd eller rentav hat.

De som i huvudsak ser nackdelar med metoo – vi kan kalla dem skeptikerna – invänder: Rörelsen har präglats alltför mycket av en drevmentalitet. Enskilda individer har hängts ut på lösa grunder, både i sociala och etablerade medier. Personer som har försökt problematisera eller ifrågasätta har mötts av enormt motstånd eller rentav hat.

Då svarar förespråkarna att metoo i väldigt liten utsträckning handlade om att peka ut enskilda individer – framför allt handlade det om anonymiserade berättelser som visade på mönster som går igen. Det har synliggjort hur män i maktställning har utnyttjat sitt övertag och hur omgivningen har valt att blunda.

Här protesterar skeptikerna: Vi vet inte hur många män det handlar om. Det finns också en risk med att bunta ihop sexuella trakasserier och övergrepp – det är stor skillnad mellan en nedsättande kommentar och en våldtäkt.

I botten av den stora idéstrid som pågår kokar följande frågor: I vilken utsträckning ska man tro på kvinnor som vittnar om övergrepp? Vad är sant – och hur säker kan och behöver man vara?

Det är svårt att inte ta kvinnor som berättar om övergrepp på allvar – för varför skulle de ljuga: att berätta är ju förknippat med risken att misstänkliggöras, rentav att utsättas för hot. Men tanken att kvinnor alltid talar sanning – ”Believe all women” som en amerikansk slogan gör gällande – kan jag inte köpa. Kvinnor är ju trots allt också människor, som kan drivas av allt från hämndbegär till bekräftelsebehov: viljan att bli sedd och höra till.

Annons
Annons

Det är nog naivt att tänka sig metoo helt utan utpekanden.

Det är en lika intressant som svår diskussion, och ett sätt att slippa undan den är att dra slutsatsen att det är bra att berätta så länge som ingen namnges. Men det är nog naivt att tänka sig metoo helt utan utpekanden.

Det har publicerats otaliga undersökningar om att det är vanligt med sexuella trakasserier, som att var nionde kvinna i åldern 18–29 år har utsatts för detta i arbetslivet under de senaste tolv månaderna (Sifo, april 2018). Men siffror har svårt att beröra: det är ju de personliga berättelserna som har fått allmänheten att vakna. Och när en person säger att ”min chef gjorde det här mot mig” så infinner sig genast frågan: Vem är den chefen? Att inte undra ter sig närmast ansvarslöst.

Medan de viktiga diskussionerna om mediers namnpubliceringar och anonyma vittnen pågår så tänker jag fortfarande ibland på allt det som inte publicerades – och jag kan säga att det var en hel del. Uppgifter om mer och mindre kända personer som betett sig väldigt illa. Det är en obehaglig tanke att man kan komma undan med det, fastän det rent pressetiskt var rätt att inte publicera.

Så är vi tillbaka till frågorna om vad som är sant – och hur säker man kan och behöver vara. De kommer att aktualiseras ännu mer om det nu väcks ett åtal mot Cissi Wallin för förtal av Fredrik Virtanen. Ett år efter genomslaget för metoo är det fortfarande för tidigt att säga var rörelsen kommer att landa.

Men om man lyfter blicken är det uppenbart att det handlar om en ny fas i kampen för jämställdhet. Enligt den franska filosofen Geneviève Fraisse är det frågan om rätten till den egna kroppen – tidigare manifesterad genom kampen för abort och skilsmässa – som nu har blivit dominerande. Därmed äntras också en mer svårnavigerad zon, utan givna juridiska lösningar.

Det slår mot kvinnor i stor utsträckning men det drabbar också män.

Den norska litteraturvetaren och feministen Toril Moi har beskrivit metoo som en reaktion på 60-talets sexuella revolution, som redan då kritiserades för att vara på männens villkor. Enligt henne är det nu fråga om att få till en mer jämställd sexuell revolution (P1 Kultur, 5/10). Det är en intressant tanke.

Som jag ser det handlar metoo också om makt och gränslöshet i ett större perspektiv. Om personer (ofta män) som tar sig friheter på andras bekostnad. Det slår mot kvinnor i stor utsträckning, men det drabbar också män.

Efter reklamen visas:
Mellan Raderna – Metoo
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons