Annons

”Naivt av regeringen att ge bistånd till Kuba”

Den fråga som Isabella Lövin och Margot Wallström måste svara på är: Tror ni att den kubanska regeringen går att övertyga om att förändra de lagar som omöjliggör respekt för mänskliga rättigheter? Om inte, varför investera 90 miljoner kronor? Det skriver Erik Jennische, Civil Rights Defenders.

Under strecket
Publicerad

Isabella Lövin och Margot Wallström

Foto: Anders Wiklund/TTBild 1 av 2

Erik Jennische

Foto: Civil Rights DefendersBild 2 av 2

Isabella Lövin och Margot Wallström

Foto: Anders Wiklund/TTBild 1 av 1
Isabella Lövin och Margot Wallström
Isabella Lövin och Margot Wallström Foto: Anders Wiklund/TT

DEBATT | BISTÅND

Ingen av alla de människorättsförsvarare som nämnts i artikeln tror att den kubanska regeringen är intresserad av politiska reformer.

Den svenska regeringens nya biståndsstrategi för Kuba innebär att Sverige bidrar med pengar och legitimitet till ett politiskt system som bygger på förtryck av grundläggande mänskliga rättigheter. Det är naivt att tro att den kubanska regeringen går att övertyga med argument om behovet av demokratiska reformer, eller kommer att tillåta att Sverige finansierar organisationer som sätter mänskliga rättigheter före lojaliteten med det kubanska politiska systemet.

I tisdags pratade Civil Rights Defenders med den kubanska människorättsförsvararen Marthadela Tamayo på Kuba. Två av hennes kolleger som skulle åka till Colombia för att observera folkomröstningen om fred hade gripits av säkerhetspolisen i god före avresan, och fått beskedet att de innebar en hot mot den nationella säkerheten. Själv hade hon gripits två gånger veckan före så att hon inte skulle kunna delta  i planeringen av en konferens om jämställdhet.

Annons
Annons

Veckan innan det ringde Eugenia Diaz från den kubanska organisationen Damas de Blanco, som samlar anhöriga till politiska fångar, till oss från Guyana, det enda landet i Sydamerika som inte kräver visum av kubaner, och undrade om vi kunde hjälpa henne att komma till USA. Hon var helt slut efter flera år av hot, gripanden och misshandel av den kubanska säkerhetspolisen.

I juli skrev baptistpastorn och människorättsförsvararen Mario Barroso till oss och förklarade att han och familjen nu lämnade landet. Döttrarna stod inte längre ut med de konsekventa trakasserierna från lärarna i skolan på grund av pappans arbete.

När ett universitet i Bogotá i Colombia i juni bjöd in åtta kubanska människorättsförsvarare till ett seminarium greps fyra av dem så att de inte kunde åka.

Detta är bara några få exempel på det mycket systematiska förtryck av precis alla typer av offentliga protester och människorättsorganisationer på Kuba. Det grundläggande problemet är dock att hela det politiska systemet vilar på förtryck av alla initiativ för förändring.

Ett i det närmaste parodiskt exempel är artikel 39 i den kubanska konstitutionen som säger att "det konstnärliga skapandet är fritt så länge dess innehåll inte går emot Revolutionen”. Och resten av konstitutionen ger inget utrymme för förändring heller.

Säkerhetspolisen har sedan en hel drös lagar att använda mot människor som engagerar sig för förändring. Och har de inte gjort det ännu, utan bara varit benägna att bryta mot ”den socialistiska moralens normer” kan de dömas i rättegång enligt artikel 72 i brottsbalken för ”farlighet”. Och ingen som läst den kubanska val-lagen kan tro att den ger utrymme för demokrater.

Annons
Annons

Erik Jennische

Foto: Civil Rights DefendersBild 1 av 1

Den fråga som Isabella Lövin och Margot Wallström därför måste svara på är: Tror ni att den sittande kubanska regeringen går att övertyga om att förändra de lagar som omöjliggör respekt för mänskliga rättigheter och demokrati? Om inte, varför har ni då investerat 90 miljoner kronor i att förbättra relationen med den?

Efter att EU i mars i år avslutade förhandlingarna med Kuba om ett brett samarbetsavtal, och Barack Obama besökte landet några veckor senare, har de kubanska myndigheterna känt sig allt mer självsäkra. De demonstrationer som Damas de Blanco hållit runt om på Kuba varje söndag sedan 2003, och som polisen försökt stoppa sedan 2015 genom att gripa alla deltagarna varje söndag, skulle nu stoppas för alltid. Sedan i april står det därför poliser utanför deltagarnas hus varje söndagsmorgon för att se till att de inte kommer i väg till demonstrationen.

När organisationens ordförande Berta Soler i söndags gick ut på gatan för att ta sig till Gandhi-parken där de brukar samlas greps hon snabbt. Någon minut senare hade säkerhetstjänsten tagit dit en salsa-orkester som paraderade framför huset inför resten av familjen som inte fick gå ut. Berta Soler satt till slut 25 timmar i häkte innan hon släpptes.

Januari till augusti 2016 gjorde säkerhetspolisen 7935 liknande godtyckliga gripanden av demokratiaktivister. Tusen i månaden, 2010 var det 172 i månaden i snitt.

Raul Castro räds inte de dialoger om mänskliga rättigheter som ingår i Sveriges och EU:s avtal med Kuba. Det kubanska styret har hört alla argument i decennier. När kommunistpartiet hade kongress precis efter Barack Obama lämnat Havanna, slog man fast på tydligast möjliga sätt, att det inte finns några reformer av det politiska systemet på agendan för framtiden och att de som hoppades skulle ge upp.

Ingen av alla de människorättsförsvarare som nämnts i artikeln tror att den kubanska regeringen är intresserad av politiska reformer. Däremot har de upplevt på bara skinnet att omvärldens charmoffensiv inneburit svagare fördömanden av förtrycket. Att den svenska regeringen deltar i denna charmoffensiv är ett svek mot dem som står upp för mänskliga rättigheter på Kuba.

Erik Jennische

programchef på Civil Rights Defenders Latinamerikaavdelning

Erik Jennische
Erik Jennische Foto: Civil Rights Defenders
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons