Annons

”Naivt tro att marknaden räddar journalistiken”

Medierna och journalistiken bör inte betraktas som aktörer på vilken marknad som helst. Istället krävs en diskussion om hur den professionella, kritiska journalistiken ska kunna stödjas och överleva de digitala utmaningarna. Det skriver tre medieforskare gemensamt.

Under strecket
Publicerad

Kungsbrohuset, även kallat Schibstedhuset som bland andra hyser Aftonbladet, Svenska dagbladet, Blocket och Lendo.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 1

Kungsbrohuset, även kallat Schibstedhuset som bland andra hyser Aftonbladet, Svenska dagbladet, Blocket och Lendo.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 1
Kungsbrohuset, även kallat Schibstedhuset som bland andra hyser Aftonbladet, Svenska dagbladet, Blocket och Lendo.
Kungsbrohuset, även kallat Schibstedhuset som bland andra hyser Aftonbladet, Svenska dagbladet, Blocket och Lendo. Foto: Lars Pehrson

DEBATT | MEDIERNA

I loppet av kort tid har vi fått flera utspel om svensk mediepolitik. Nyligen presenterade en lobbygrupp av kommersiella medieaktörer – under täckmanteln ”Public service-kommissionen” – en rad förslag. Kärnan är mindre pengar till SVT, SR och UR och mer subsidiering av medier och koncerner i privat sektor. Några veckor tidigare översände den offentliga Medieutredningen en promemoria till Kulturdepartementet om de offentlig finansierade medierna med ”frågeställningar som bör utredas”. Intressant nog har de två utredningarna flera gemensamma perspektiv.

Ett av dem är ett påstående om att begreppet ”public service” inte bör reserveras för allmänfinansierade institutioner som SVT, SR och UR. Alla medier som publicerar seriös journalistik ”verkar i allmänhetens tjänst”, skriver Gunnar Strömblad, före detta koncerndirektör i Schibsted, i ett inlägg från ”Public service-kommissionen” (DN debatt, 7 april). Medieutredare Anette Novak har med samma motivering helt avskaffat begreppet public service i beskrivningen av de tre offentligt ägda och licensfinansierade institutionerna. Tyvärr förväxlar både lobbygruppen och medieutredaren två helt olika begrepp, nämligen radio- och tv-institutioner i det allmännas tjänst – public service – och det ekonomiska begreppet public good.

Annons
Annons

Public service är historiskt sett ett institutionellt begrepp, en karakteristik av medieinstitutioner finansierade av offentliga medel med bestämda förpliktelser knutna till innehållsproduktionen, inkluderat nyheter, men också mycket annat. Medier byggda på andra finansieringsformer (som reklam och/eller prenumerationsbetalning) har – och bör heller inte ha – offentligt pålagda uppgifter eller plikter.

Att all samhällsjournalistik, oavhängig av mediets ägandeform, i rent ekonomiska termer kan karakteriseras som en kollektiv nyttighet – a public good – beror på att den är allmänt tillgänglig (ingen är exkluderad från att använda den) och att hur många som helst kan konsumera den samtidigt. Nyheter publiceras offentligt och kan följas upp av andra medier och diskuteras fritt i det offentliga rummet. Viktigt att komma ihåg är att nyhetsjournalistik aldrig har varit en kommersiellt livskraftig produkt. Den har genom historien varit beroende av kombinationer av publikintäkter och reklam samt offentliga eller privata subventioner.

Tidningsbranschens ekonomiska huvudproblem efter den digitala revolutionen är att den mest inkomstbringande delen av annonsmarknaderna, rubrikannonseringen för fastigheter, jobb, bilar och andra produkter, i hög grad har övertagits av andra aktörer. Detta inkluderar globala jättar som Facebook och Google (som för övrigt knappast beskattas i Sverige eller i andra länder), men också av rubrikannonskanaler som Schibsteds Blocket.

Det är inte direkt överraskande att medieföretag, också koncerner med stora överskott, ivrigt argumenterar för förändringar av mediepolitiken i en riktning som är gynnsam för dem själva och deras ägare. Däremot finns det skäl att påminna om att förslagen om hur medierna kan stödjas inte främst bör formas av branschens särintressen. Då kommer sannolikt de kortsiktiga marknadsargumenten alltid att tränga undan de mer långsiktiga demokratiargumenten. Det påverkar synen på de olika medierna, och sannolikt också synen på mediestödet.

Annons
Annons

Den samlade internationella och svenska medieforskningen visar att medierna är den överlägset viktigaste källan till kunskap för människor om vad som händer i samhället. Forskningen visar också att fria och oberoende medier är en grundbult i den demokratiska infrastrukturen och att den professionella, kritiska journalistiken kan ha en unik roll som granskare av offentliga och privata maktcentra. Starka public service-institutioner med redaktionell självständighet i förhållande till regering och riksdag är en central del av denna infrastruktur.

Det finns således många skäl att förvänta sig en bred och öppen diskussion om hur de journalistiska mediernas demokratiska roller bäst ska kunna garanteras genom en framsynt mediepolitik för framtidens medielandskap. Vad vi i stället ser är en offentlig debatt som mest betraktar medierna och journalistiken som aktörer på vilken marknad som helst. Det kommersiella imperativet verkar närmast ha tagit strypgrepp på mediepolitiken, och fått den att domineras av frågor kring konkurrensvillkoren mellan allmänfinansierade och privata medier.

Det ensidiga marknadsperspektivet grumlar emellertid de politiska handlingsalternativen. För att stödja den journalistik som blir en allt mindre del av det totala medieutbudet borde därför debatten mer fokusera på vikten av ett förändrat, men samtidigt ökat samlat mediestöd. Att en samhällsorienterad, kritisk journalistik ska överleva och bidra till demokratin uteslutande genom intäkter från läsning bakom betalningsmurar och reklam i mobilen och på nätet är en naiv illusion, även om kanske några få ledande mediehus skulle lyckas rent ekonomiskt på den digitala annonsmarknaden.

Annons
Annons

Detta ska inte förstås som ett argument för status quo där licensfinansierad public service och traditionellt presstöd är allenarådande former för mediestöd. Det är istället ett argument för stödformer till redaktionell produktion som också omfattar andra typer av medier, inkluderat de som har betydelse för ett lokalsamhälle.

Tyvärr har möjligheten till ett ökat samlat offentligt stöd till svenska medier under lång tid varit en närmast tabubelagd fråga i debatten. Viktigare än att under tryck av snäva branschintressen försöka balansera nuvarande medel mellan kommersiell dagspress och allmänfinansierade etermedier vore att på ett mer genomgripande sätt finna nya, uthålliga modeller till stöd för kvalitetsjournalistik i ett digitalt medielandskap. Premissen måste vara stödformer som stimulerar mediernas satsning på en journalistik som i ordets fulla bemärkelse är av kollektiv nytta.

Ester Pollack

docent, Stockholms universitet

**Lars Nord **

professor Mittuniversitetet

**Sigurd Allern
**
professor, Oslo universitet och Stockholms universitet

Fotnot: De tre artikelförfattarna har medverkat som författare i den nyss utkomna forskningsantologin inom Medieutredningens ram.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons